Hello people :)
Tänkte att ni skulle få en liten kortare novell som har legat i "opublicerat" sedan forever. Vet fortfarande inte riktigt vad jag tycker om den :S
Den är lite annorlunda än de flesta andra, i och med att den inte handlar i första hand om tvillingarna utan istället om ett fan vid namn Adam (det här är den enda jag har skrivit som inte handlar först och främst om twinsen, ber om ursäkt om ni inte tycker om konceptet men det kommer inga fler sånna här iaf :P)
Jedhugs <3

---

Adam

Klockan närmade sig sju, konserten skulle snart sätta igång. Adam stod ensam i ytterkanten av publiken, lika ensam som alltid. Det var den första riktiga spelning han var på, Rix FM-festivalen och liknande räknades inte. Då var det ändå så många artister som uppträdde att det aldrig blev något riktigt flyt. Nu var det en grupp, och dessutom hans absoluta idoler, som skulle göra entré inom en halvtimma. Jedward, John and Edward Grimes, de irländska tvillingarna han varit besatta av sedan Eurovision. Det hade inte direkt varit kärlek vid första ögonkastet, men låten var bra och de verkade lite smågalna, så han hade kollat upp dem på Youtube och fastnat.

   Han drog jackan tätare omkring sig, kunde verkligen inte fatta att han faktiskt var där. Kunde verkligen inte förstå att hans mamma släppt iväg honom, själv. Inte för att han hade några vänner som skulle vilja följa med. Han kände ingen som gillade tvillingarna. Några tjejer på skolan hade visserligen haft en period med dem, men det hade gått över på en vecka. Adam försökte helt enkelt att låta bli att prata om dem, även om de ständigt var i hans tankar. Så fort han nämnde dem hånade hans ”kompisar” honom, och det slutade alltid med ett långt föredrag om allt som var fel med ”bögarna”. Det var ingen liten lista, uppenbarligen. Själv hade han svårt att se något fel över huvud taget. Sure, they had flaws. Men de var inte annat än människor, vilket bara fick honom att höja dem närmare skyarna.

   Ändå skulle han gärna ha haft någon att dela glädjen med. Hjärtat bultade hårt i bröstkorgen av upphetsning. Han stod där, hörde hur alla tjejer som pressade framåt mot staketet gång på gång gallskrek i falsett och önskade att han kunde vara med. Egentligen var han inte blyg, bara övertygade om att alla människor fann honom oerhört irriterande. Omedvetet grävde han ned naglarna i handleden, så som han börjat göra allt oftare. Smärtan lugnade hans rusande hjärta.

  Smällen då någon plötsligt dundrade rakt in i honom bakifrån fick honom att snubbla framlänges och falla till marken.

   ”Åh gud, förlåt! Förlåt, förlåt, förlåt! Är du okej?” Flickan som lyckats knuffa omkull honom räckte honom en hand för att hjälpa honom upp. Adam tvekade ett ögonblick men tog den sedan.

   ”Tanja, din klant, du måste titta vars du går!” En av hennes fyra väninnor armbågade henne retsamt i sidan. Tanja, som flickan uppenbarligen hette, rodnade djupt.

   ”Förlåt, igen, typ.”

   Adam kunde inte låta bli att le åt hennes tafatthet. ”Det är lugnt.”

   ”Men du, varför står du här? Konserten ska ju snart börja!” En av de andra tjejerna tittade honom rakt i ögonen. Den rättframma nyfikenheten gjorde honom osäker. Han vek undan med blicken och skruvade på sig.

    ”Jag- Äh – Alltså- Jag vet inte.” Blodet rusade till ansiktet och han skämdes, mest över att han stod och stammade helt generad. När han sekunden senare lyfte blicken kunde han se hur en av tjejerna lutade sig ifrån Tanja med ett flin på läpparna. Great, de pratade redan om hur töntig han var.

   ”Kom igen, vi måste längre fram! Häng med grabben, vad du nu heter. Det här är Jessika, Meya, Tanja… Tanja, vars tog du vägen? Oj, hej. Och Ellie. Jag är Ullis. Det där är scenen där John och Edward Grimes kommer stå om bara ett par minuter. VI MÅSTE FRAM!” En av tjejerna pekade vilt från person till person, tydligt speedad.

   ”Adam” var allt han kunde komma på att svara. Mer hann han inte tänka ut, då hon slet tag i hans arm och drog med honom längre in i folkhavet.

 

   ”Adam, visst joinar du till tha hotell?” Jessika slet i hans jackärm och tittade bedjande på honom. Under de två och en halv timma som gått hade de fem tjejerna gång på gång påpekat hur coolt det var att de träffat ett Jedhead som faktiskt var kille.

   ”Jaa, kom igeeeeen! Du måste ju få träffa tvillingarna. Johns kramar är de mysigaste i hela världen!”

   ”Tyst med dig Ellie, jag har inte fått någon kram än! Jag har aldrig träffat dem förr.” Tanja putade med underläppen och lyckades se ut som en ledsen hundvalp.

 

   Adam stod än en gång i utkanten av tjejskaran. Jessika, Ullis, Ellie, Tanja och Meya hade, liksom alla andra, exploderat in mot mitten. Han kände sig mest i vägen, helt ärligt. Det var en skrämmande känsla, att han kunde se de två människor vars enda steg han följt det senaste halvåret, framför sig, inte många meter bort. Och han vågade inte gå fram. Han var rädd. Rädd för att de skulle tycka att han var störd som dyrkade dem trots att han själv var kille, trots alla gånger han hört dem säga att de bara tyckte att det var coolt. Men framför allt var han rädd för att inte bli sedd. Han var vettskrämd för att de skulle ignorera honom, bara bry sig om det stora antalet tjejer som flockades kring dem. Nej, då valde han hellre att bara stå och titta på. Han var inte riktigt hundra på om mullret i magen var av lycka över att faktiskt vara på samma plats som de mest fantastiska människorna i hela världen, eller om det var av insikten att han var obetydlig, ingen alls. Alla dessa utåtriktade tjejer som var framme och kramades, tog bilder, tog plats. Han var inte som dem. Och tack vare hur han var som person skulle han aldrig få det de fick heller.

   Han kunde se Ullis luta sig mot John, viska något i örat på den fantastiska människan. Avundsjukan sjöd igenom kroppen och fick tårar att stiga hans ögon, plötsligt och förvirrande. Han vände ryggen till folkmassan. Fingrarna letande sig mot jackärmen, underarmen utsatt i kyliga kvällsluften. Naglarna sjönk fort och hårt in i handleden, hotade med ens att punktera skinnet. Vad gjorde han där ens? Det var bara korkat att ens försöka, att ens tro att han skulle kunna prata med dem. De var de mest originella på hela jorden, oersättliga. Han var bara Adam, vanlig, tråkig. Ingen. Saltvattnet hotade att svämma över, men han ville inte, vägrade, låta tårarna rinna. Ingen skulle ändå bry sig. Istället grävde de vassa naglarna djupare in, spände huden till bristningsgränsen.

   ”Hey man, s’up?” En hand landade snuddade vid hans axel, men det var egentligen inte den som fick honom att vända sig om. Det som fick honom att snurra runt var det faktum att han hört rösten så många gånger tidigare, att han lyssnat på den hela kvällen genom de enorma högtalarna.

   Han stod öga mot öga med John, John Grimes, den äldre halvan av Jedward. En tår smet förbi hans gard, rullade nedför kinden, följd av fler. Han såg förvirringen i den fem år äldre mannens ansikte.

   ”Why are you… What are you doing? Stop that!” Bleka fingrar greppade tag runt hans handleder, tvingade bort fingertopparna från hans underarm. Blod sipprade fram ut de raka snitten. Inte mycket visserligen, men det var där.

   ”Jag- Förlåt. I’m sorry. Förlåt.” Han hade förstört det. John Grimes hade kommit fram till honom, pratat med honom, rört honom. Och han hade förstört det, genom att bete sig som den störda unge han var. Han hade förstört det, och den insikten fick tårarna att stiga i ögonen igen. Han var patetisk.

   Men så lade John, den fantastiska, underbara människan, armarna om honom. Adam sjönk in i omfamningen, vågade nästan inte andas av rädsla för att förstöra något.

   ”Don’t be sorry.” Rösten han lyssnat på hela kvällen var tätt, tätt intill hans öra. ”Be you.”

   Adam andades, darrande.

   ”’Me’ isn’t good enough.” Direkt efter att han andats ut orden ångrade han sig. Hans sinnen skrek åt honom att ta tillbaka det, att skratta bort det. Innan han hunnit säga något ytterligare tog John tag i hans axlar, lyckades fånga Adams flackande blick.

   ”You are always good enough. Whatever they say about you, they’re wrong. I’m telling you that you are perfect just the way you are.” Ett leende smög sig upp på den äldres läppar. “They are so wrong, and they will never admit it. But they are. Just believe me, man. I’ve been there.”

   Och så strålade det där fantastiska, underbara leendet med full styrka mot Adam, som kände sig själv le tillbaks.

   ”Come on, let’s go to all the others.” John flinade mot honom, slängde en arm över hans axlar. ”The girls are getting jealous over there.”