nine

”Edward?” En okänd röst ropade han namn. Inte för att det fick honom att reagera, han var van vid att människor han aldrig sett visste exakt vem han vad. Det var en av de skumma sidorna med att vara känd, men även en av de mest fantastiska. Just nu var han dock inte på humör för att prata med något; hans liv hade just rasat i bitar och att skriva autografer var det sista han ville göra. Inte för att någon skulle vilja ta en bild tillsammans med honom i det här tillståndet.

   Han svarade därför inte, men steg i trappan avslöjade att vem-det-nu-var var på väg mot honom. Så dök hon upp runt hörnet. Synen av honom fick henne att tvärstanna. Inte heller det förvånade honom särskilt mycket. Han såg hemsk ut, lät hemsk. Men han kunde inte hindra snyftningarna som titt som tätt rev igenom kroppen, inte den okontrollerade gråten som stockade sig i halsen enda tills han var tvungen att hosta för att kunna andas. Han skakade, som om han satt mitt ute i smällkalla vintern. Den isande kylan med ryggraden sade honom inget annat än att hans tvilling behövde honom, men han kunde inget göra.

   ”Edward? What’s wrong?”

   Av någon anledning uppskattade han att hon inte använde det gamla vanliga mår du bra? För sanningen var att han mådde bra. Det var det som var problemet, att han mådde bra. Edward vände blicken mot väggen, generad över att han inte kunde agera mer moget, mer som en vuxen. Han var ändå tjugo år gammal, inte borde han sitta i en trappa i ett sjukhus och storgrina? Han skakade på huvudet för sig själv; nej, det borde han inte. Men John borde inte ligga inne i en operationssal heller. Inget var som det skulle.

   En hand lades på hans axel, och han tittade smått förvånat upp. Bruna ögon mötte hans rödkantade, mycket närmare än vad han räknat med. Hon satt ned på trappen bredvid honom, verkade vara kring hans egen ålder, ett, kanske två, år yngre. Och hon såg så oroad ut, som om hon verkligen brydde sig om honom trots att de aldrig träffats förr. Så han särade läpparna och lät höra två korta meningar, som inte sa annat än att hela hans värld var fel.

   ”John got hit by a car. I don’t know if he’ll make it.”