twenty-three

Kvinnan stod framför dem igen, denna gång med ett leende på läpparna. Edward hade rätat på ryggen, vågade titta henne i ögonen trots att hans egna var sprängröda av alla tårar.

   ”The operation went well. They stopped the bleeding and he should probably get better.”

   Att två enstaka meningar kunde få lycka att explodera I bröstet på en människa var för Edward obegripligt, men samtidigt fanns det inget annat sätt att beskriva det han kände. Det faktum att läkarna sagt samma sak tidigare, vilket hade slutat med att John nästan dött ännu mer, vilket borde betyda att…

   “You can go and see him if you want to. I think he should be awake by now.” Kvinnan avbröt Edwards tankar innan han hann tänka slutet på tanken, och tur var väl det. Det fanns en stor risk att han skulle ha brutit ihop igen.

“John?” Han tassade in i rummet där hans tvilling låg. Deras föräldrar och äldste bror hade stannat utanför, sagt åt Edward att ta någon minut på sig, sedan säga åt dem att komma in. Edward hade tvekat, även om allt han ville var att få gå in och ge sin bror en kram, bara de två, de två mot världen, så som det alltid varit.

   Hans tvilling vred sakta, så sakta, på huvudet när Edward satt sig ned bredvid sängen.

   “Edward… You know I love you, right?”

   Edward satte nästan hjärtat i halsgropen. Inte för att det var ovanligt att de då och då aningens random och ofta väldigt barnsligt berättade för varandra hur mycket det tyckte om varandra (inte för att det egentligen behövdes, båda visste det ju ändå). Det skrämmande låg i allvaret i broderns röst, som om det var så viktigt att John skulle hinna säga det. ’Before it’s to late’ lade Edwards hjärna till av sig själv i tanken.

   “Don’t say that! Don’t talk like you’re about to die, they’ll fix it. You’ll be alright. We’ll be alright.”

   “Just know that you’ve always meant everything.”

   “Stop, John! You’re not going to die, ‘cause if you die, so will I! I can’t live without you, please stop.”

   “Edward” Förvåningen då tvillingen lade handen på Edwards överarm fick honom att stelna till.

   ”Promise me you won’t kill yourself if I… you know…”

   Edward skakade sakta på huvudet.

   ”Only if you promise that you won’t die.”

   John fnös från sängen, men ett leende dök upp på hans läppar. Så vred han huvudet mot sin yngre bror och särade på läpparna med ett nästan bedjande ansiktsuttryck.

   ”We’ll be alright. We can do anything, right?”

   Edward nickade sammanbitet.

   “We’ve fooled death before. Let’s do it again.”