seventeen
8^th December

John satt ovanpå de vita lakanen och betraktade sin bror. Edward hade, motvilligt till en början, gått med på att låta honom vila ett tag och var nu utanför, på andra sidan glasrutan. Tvillingen var djupt engagerad i ett samtal med Evy. Han gestikulerade vilt, som alltid, men flickan bara skakade på huvudet åt honom.

   John kunde fortfarande inte låta bli att förundras över vilken personlighet och vilket självförtroende elvaåringen hade. Det var inte vettigt, var det inte meningen att så små skulle vara blyga? I alla fall mot halvvuxna människor som han och Edward? Men hon och Edward hade kommit varandra nära. När hon för första gången promenerat fram till dem hade hans tvilling spruckit upp i ett stort leende och hälsat glatt. Då hon bara ett par minuter senare avvikit (”I’ll just leave you to each other. I’m really glad that you’re back John.”) hade John petat sin bror i sidan.

   ”Who’s that?”

   ”Oh, that’s Evy.”

   ”Who’s she?”

   ”She’s been keeping me sane.” Och så hade han lett det där leendet som ingen någonsin kunde motstå. Så länge Edward var glad var John glad. Dessutom hade han ingenting emot flickan, hennes glädje och entusiasm smittade av sig på ett nästan skrämmande – men härligt – sätt.

   Utanför rummet hade den blonda pojken och den korthåriga flickan slutat diskutera och börjat spela sten sax påse istället. John kunde inte låta bli att skratta för sig själv, lättroade Edward var och förblev för alltid lättroad.

   Flickan slängde en blick åt Johns håll och armbågade sedan Edward i sidan. Tvillingen vred på huvudet tills ögonen vilade på den nästintill identiske människan i det andra rummet och direkt dök ett leende upp på hans läppar. Han höjde handen till en fånig vinkning. John speglade hans rörelse, vilket inte precis fick leendet att minska.