Lucka 22

Det känns som om det kommer bli ett grymt långt inlägg på julafton... Christmasgift? :3

twenty-two

Väntan, samma skräckfyllda längtan. Rädslan och paniken verkade ha trängt ut allt syre ur luften, att andas kändes bara som ett onödigt ont. John hade varit inne på operation ett tag nu. En sjuksköterska hade stått framför Edward och den resterande delen av hans familj, talat om stygn som gått upp, om inre skador, om blod i massor. Han hade slutat lyssna, klarade inte av att höra om allt dåligt som pågick i en kropp nästintill identisk med hans egen.

   När hon äntligen tystnat tillät han sig själv att höra världens ljud igen. Han lyfte blicken från att ha stirrat på sina händer och tittade på henne.

   ”Will he be okay?” Hans ögon bad henne att säga att, självklart kommer han att bli bra igen. Att; självklart, han kommer att vara på benen i morgon redo att göra en konsert på självaste julafton, om inte tidigare. Bedjande, bönfallande. Men kvinnan lade bara en hand på hans axel, kramade den lätt.

   ”The best surgeons of this hospital is in that room with him. They will do their best.”

   Det var inte ett svar han ville ha. Det var inte ett svar som lugnade honom, inte ett svar som på något sätt fick honom att må bättre. Han klarade inte av att försöka vara artig, klarade inte av att nicka och tacka henne för att hon höll dem informerade. Han överlät allt det till sina föräldrar, till Kevin. Edward tittade inte ens på dem när han lämnade dem och gick längst in i väntrummet. Han klarade inte av att se dem i ögonen, än mindre prata med dem. Istället satte han sig ned i en av stolarna, drog upp knäna till hakan och slöt ögonen, till stor del för att han var rädd att hans blick skulle skrämma någon. Han visste att ingen, inte ens hans familj, förstod hur ont det gjorde bara att vara åtskild från sin bror; att veta att det fanns en risk att han skulle bli lämnad ensam kvar i den stora världen var obeskrivligt.

   En hand låg plötsligt på hans axel och han vågade sig på att lyfta blicken även om han redan gissat vem det var. Han blev inte förvånad då han såg Evy, den lilla flickan som verkade vara överallt och ingenstans, som hade kommit att bli hans vän de senaste veckorna.

   Tårar strömmade utmed hans kinder. Han vände bort ansiktet, ville inte att hon skulle se honom gråta. Men hon grep tag om hans haka och vred varsamt tillbaka Edwards huvud tills han var tvungen att titta henne rakt i ögonen.

   ”Believe


Kommentarer
Ida sa:

det är så bra att jag inte kan andas :')

2011-12-22 @ 10:55:16
:D sa:

jättebra!!

2011-12-22 @ 11:21:38
Alva sa:

I do, I do, I do belive he be good!

2011-12-22 @ 11:55:54

Hejsan! Du har hittat till en fanfiction-blogg om våra älskade tvillingar JOHN & EDWARD Grimes, aka JEDWARD. Här finns noveller skrivna ur alla möjliga vinklar, följetonger och korta, glada och sorgsna. Om ni vill kopiera något; gör det! Men länka tillbaka, och låt mig veta ;-)

Ni får hemskt gärna lämna en kommentar innan ni går <3

JEDHUGS & JEDKISSES



Ditt namn?
Spara uppgifter?

E-postadress (kommer inte att synas i kommentarsfältet)

Fyll gärna i din bloggadress (så att jag kan svara på din kommentar):

Vad har du på hjärtat? :)

Trackback
RSS 2.0