seven

Den bilfärden var den värsta i hela Edwards liv. Han visste varken ut eller in, om han skulle vara tyst eller skrika sig hes, om han skulle sitta stilla eller slita upp bildörren och kasta sig ut. Liam satt bredvid honom, vit i ansiktet och med käkarna malande.

   ”Please tell me this is just a bad dream.” Edward tittade bedjande på den äldre mannen. Blicken han fick som svar var skrämmande.

   ”No, Edward. No, it’s not.” Liam vände bort ansiktet igen, likaså Edward. Chauffören sneglade mot dem i backspegeln, också han en aning blek.

   Bilen körde definitivt fortare än vad som var tillåtet, men ljudet av ambulansen blev alltmer avlägset och ökade avståndet emellan tvillingarna. Edward bet sig hårt i läppen. Tänk om det hände John något just nu? Tänk om de i ambulansen inget kunde göra? Tänk om… tänk om han redan var ensam? Han bröt ihop igen, utan ett ljud. Axlarna skakade, men inte ett enda läte kom över hans läppar. Liams hand lade sig tungt på hans axel. Edward vände sig bort, mot fönstret, och begravde ansiktet i händerna.

   När bilen rullade in på sjukhusparkeringen satt Edward med huvudet lutat mot nackstödet, fortfarande inte säker på om det var verklighet eller inte. Visserligen hade deras verklighet mest liknat en fantasi, men det här var bara för surrealistiskt för att vara på riktigt. Dörren på hans sida öppnades, av Liam. Uppenbarligen hade mannen gått ut och runt bilen utan att Edward märkt det.

   Hela han hade i princip gått i dvala. Tankarna rördes så sakta, så oändligt segt, innanför hans pannben. Liam drog i hans arm för att få honom att röra på sig och fick honom att följa med in.