twelve

”Where have you been?” Liams röst var full av ilska, men det var också tydligt att det bara var för att han varit orolig. Det skulle nog Edward också ha varit i hans ställe.

   Edward svarade inte, skakade bara på huvudet och slog sig ned i en stol. Liam stod framför honom med armarna korsade.

   ”How is he?” Frågan fick mannen att hoppa till, som om han inte förväntat sig att den ensamma tvillingen skulle kunna tala över huvud taget. Med en suck slog mannen sig ned bredvid honom, drog fingrarna igenom det korta, svarta håret. Ansiktet var förvridet i en plågad grimas.

   ”He’s still in there. They’re finding new bleeds all the time.” Rösten var tom, helt olik vad den i vanliga fall brukade vara. Det var skrämmande att se en människa så förtvivlad. Edward kunde inte föreställa sig vad människorna som såg honom själv skulle tycka.

   När han insåg varför Liam var så förkrossad blev han först förvånad. Liam trodde att det var hans fel, att det var hans fel att John blivit påkörd, att det var hans fel att tvillingarna blivit separerade. En ensam tår kröp fram ut mannens ögonvrå. Ögonblicket efter var den försvunnen, bortsvept av en kraftig hand.

   ”Are you seriously blaming yourself?” Edwards röst var sprucken och grötig, men för tillfället orkade han inte bry sig.

   “Of course I am, it’s my fault!” Det plötsliga utbrottet fick Edward att rycka till. Liam reste sig häftigt, marscherade tvärs igenom rummet och slog knytnävarna i väggen så hårt att tavlorna skallrade. Edward betraktade honom då denne lutade pannan mot gipsskivan.

   Edward tryckte sig upp ifrån stolen och gick fram till mannen. Han lade en hand Liams axel.

   ”It’s not.”

   ”It is! If I hadn’t lost you, if I could just stop losing you two all the time. This wouldn’t have happened if I actually did my job for once in a while.”

   “It’s no ones fault Leem. Not yours, not mine; no ones.” 

   Liam bara skakade på huvudet och vände bort ansiktet.