Lucka 16

sixteen

7th December

De första stegen var trevande och vingliga, men Edward var hela tiden vid Johns sida, uppmuntrade honom, fångade honom då han tappade balansen. Han kunde inte förstå hur han kunnat tappa så mycket koordination på bara en vecka. Läkarna hade visserligen sagt åt honom att han skulle vara glad över att han hade fått några permanenta hjärnskador, men ändå. Att gå, det var väl basics, som att cykla (han vägrade tänka tanken att han kanske skulle behöva lära sig att cykla igen)? Det var så frustrerande att kroppen inte lydde minsta vink, som den brukade. Han saknade att studsa omkring och bryta mot tyngdlagen. Gravitationen hade blivit en av de reglar som han inte längre kunde bryta mot, till hans stora missnöje.

   Det hade tagit honom flera timmar att faktiskt förstå var som hänt, att han blivit påkörd. Det hade tagit ännu längre för honom att sluta anklaga sig själv – ärligt talat hade han inte slutat än – för att göra sin bror olycklig. Hur svårt kan det egentligen vara att titta sig för innan man korsar en gata liksom? Först höger, sedan vänster, precis så som han lärt sig på den tiden han tumlat runt i trädgården och försökt brotta omkull sina bröder (det hände i o försig fortfarande, han och Edward hade alltid sina små kärleksfulla slagsmål och det hände att de fick med sig Kevin ibland).

   ”I’m going to try a handstand.” Han började lyfta händerna, men Edward grep tag om hans handleder innan han hunnit göra något, ruskade bestämt på huvudet.

    “Noo, no, no. You’re going to try to stand on your feet first. Handstands are not on the to-do-list yet.”

   John suckade överdrivet djupt och himlade med ögonen. Han var less på hela den här historien, redan, bara fyra (medvetna) dagar in.

   ”Yeah yeah yeah. If it makes you happy.”

   “I will be very happy if you could stop trying to kill yourself, yes.”

   Edward puttade honom i sidan och fick honom att tappa balansen för att ögonblick, bara för att sedan greppa tag i hans tröja och hålla honom kvar upprätt.

   Han räckte ut tungan åt tvillingen och knuffade tillbaks. Det blev en lätt knuff, som istället för att sätta brodern ur spel fick John att stappla till igen. Edward tog tag i hans tröja igen, räddade honom från att falla, och räckte ut tungan tillbaks. John måttade ett retfullt slag mot tvillingens huvud, och så fortsatte det hela. I timmar. Precis som vanligt.

Kommentarer
:D sa:

Jättebra!

2011-12-16 @ 13:15:56
Alva sa:

Det är ett mirakel att John är vid liv! :') Och jag förstår honom hur ku lär det att behöva lära sig gå igen? Jätte bra!

2011-12-16 @ 20:12:00

Hejsan! Du har hittat till en fanfiction-blogg om våra älskade tvillingar JOHN & EDWARD Grimes, aka JEDWARD. Här finns noveller skrivna ur alla möjliga vinklar, följetonger och korta, glada och sorgsna. Om ni vill kopiera något; gör det! Men länka tillbaka, och låt mig veta ;-)

Ni får hemskt gärna lämna en kommentar innan ni går <3

JEDHUGS & JEDKISSES



Ditt namn?
Spara uppgifter?

E-postadress (kommer inte att synas i kommentarsfältet)

Fyll gärna i din bloggadress (så att jag kan svara på din kommentar):

Vad har du på hjärtat? :)

Trackback
RSS 2.0