Lucka 4

four

Det tog Edward något som verkade vara en evighet att ta sig fram till folkmassan. Han kunde bara inte förmå sig själv att gå fortare. Det fick inte vara sant, det kunde inte vara sant. Det hade inte hänt John något. Hans tvilling mådde lika bra som alltid, Liam var bara stressad för att han inte kunde hitta dem i tid. John mådde bra. Hela vägen fram till människorna försökte han intala sig själv detta, även fast han visste, kunde känna, att något var fel. Blickarna han fick sa honom inget annat.

   Edward märkte inte ens att han börjat mumla för sig själv. Hela tiden upprepade han tyst samma ord: ett andlöst ”No”. Han trängde sig fram emellan kropparna. De flesta flyttade sig åt sidan då han passerade, vilket bara förstärkte skräcken. Från någonstans längre fram hörde han sitt eget namn, och sedan Liams röst:

   ”Don’t let him come near.”

   Han knuffade sig framåt, fortare och fortare. Han tillät inte paniken att ta över, fortsatte att förklara för sig själv att allting var okej, att det bara var ett missförstånd, att det bara var han själv som fått situationen att eskalera.

   När han nådde till cirkelns centrum krossades alla förhoppningar. Edward blev stående i ett par sekunder, med pulsen dundrande i tinningarna och nävarna hårt knutna. Chocken tillät honom inte att röra på sig, och under de ögonblicken det tog för honom att få tillbaka kontakten med kroppen grep starka händer tag om hans armar. Låt honom inte komma nära.


Lucka 3

three

Han stannade kvar på samma ställe och fortsatte nynna för sig själv. Han gungade med huvudet i takt till musiken med ett fånigt uttryck i ansiktet, helt inne i sin egen värld. När han avslutat sången för tredje gången tystnade han dock och kavlade upp ärmen för att kunna titta på klockan. Nu var det bara en kvart kvar tills de skulle ut på scenen. Men vars var John och Liam? Än hade han inte sett skymten av dem, och även han började bli en aning stressad. Samtidigt kunde han inte låta bli att le åt vilket vrak Liam borde vara just nu, ifall denne inte hittat John. Det var nästan så att Edward tyckte synd om honom. Nästan.

   En plötslig smäll fick honom att hoppa till. Om det inte varit för det häftiga skrik som kom från samma håll skulle han inte ha reflekterat vidare över det. Men någon, av ljudet att döma en kvinna, skrek verkligen och det gav honom kalla kårar.

   ”Leem said ’Stay’.” Edward muttrade för sig själv och kämpade mot viljan att hjälpa till, mot nyfikenheten. Liam skulle bli förbannad om även han försvann. Edward lyfte blicken för att titta, men det var redan en stor mängd människor i vägen. Han betraktade dem i ett par minuter, fortfarande med en isande kyla strålande utmed ryggraden. Vad var det som hände egentligen? Vad höll alla på med? Varför stod alla där, och bara glodde? Han blev inte klok på det.

   Plötsligt rusade Liam mot folkmassan. Trots att det var hyfsat långt från platsen Edward var på till folksamlingen kunde han tydligt se paniken i mannens ansikte. Och det var inte den vanliga jag-kan-inte-hitta-tvillingarna-och-intervjuen-börjar-om-tre-minuter-paniken. Edward hade aldrig sett Liam på det sättet förr, och det var faktiskt ganska skrämmande. Den enda gången han sett något liknande (och då var det ändå långt ifrån lika skräckslaget detta) var när Edward själv hade fallit ihop på scenen för ett och ett halvt år sedan. Vad i hela världen kunde få Liam att reagera så här?

   Ögonblicket efter att insikten slagit honom var han på fötter och på väg åt samma håll.


Lucka 2

two

 Edward satt ensam på en högtalare bakom scenen. Han hade tappat bort både John och Liam, men det spelade inte så stor roll. Adrenalinet hade redan börjat pumpa igenom kroppen, och tvillingen skulle ändå hitta dit mycket snart. De skulle nämligen ut till publikens jubel en knapp halvtimma senare. Allting var redan fixat; håret stod på ända, slipsen var omsorgsfullt knuten. Han trummade med händerna på knäna, nynnade på en Jonas Brothers-låt. Blicken gled fram och tillbaka över folkvimlet. Kameramän, reportrar, fans och personal av olika slag vandrade innanför och utanför avspärrningarna.

   ”Edward, where’s John?” Liam dök upp bakom honom, synbart stressed. Inte för att det var något ovanligt, han lyckades alltid tappa bort dem, antingen en eller båda.

   ”Like, with you?” Han blinkade oskyldigt mot mannen, samtidigt som han försökte låta bli att skratta åt alla gånger de medvetet villat bort Liam. Och alla andra säkerhetsvakter också för den delen, lika roligt varje gång. Men just nu hade han faktiskt ingen aning, han hade verkligen trott att tvillingen var med Liam.

   ”I lost him… He escaped.”

   Edward blickade upp mot mannen, som kliade sig I bakhuvudet. Leendet på läpparna växte, men han lyckades fortfarande vara tyst.

   ”Sorry, but basically, I don’t know where he is. He’ll be here soon.” Han tvekade inte en sekund på att det han sa var sant. John kom alltid i tid, i alla fall till konserterna. I alla fall då de tappade bort varandra. Tillsammans var de lite dåligare på att passa tider, så mycket roligt kom alltid i vägen.

   Liam suckade. ”He’s probably with some girls somewhere.”

   Edward kunde bara nicka, självklart var John någonstans med fansen, vars skulle han annars vara?

   ”Don’t go anywhere Edward. Stay.” Liam pekade med ett bestämt finger på honom. Edward kunde inte låta bli att skratta, vad var han; en hund?

   Ändå nickade han lydigt, han skulle ingenstans.


Lucka 1

one

1th December

Känslan av att slå upp ögonen en morgon och inse att det bara var tjugofyra dagar kvar till julafton var lika magisk som alltid. Edward låg blickstilla i flera minuter och funderade på vart tiden hade tagit vägen. Var det inte alldeles nyss de fyllt tjugo? Eurovision, Bad Behavior-touren – hur kunde allt ha gått så fort?

De befann sig i Glasgow, Skottland. Efter lunch skulle de ha en stor konsert, men han var för sömnig för att vara upphetsad ännu. Det var trots allt många timmar kvar, han skulle ha gott om tid att tagga undertiden de fixade hår och make up. Han och John skulle som vanligt peppa varandra tills de i princip flög omkring. De skulle studsa omkring och få alla att tro att de var komplett galna, bara för att det var kul. De skulle hoppa på stället ända tills de fick kramp i vaderna och ännu längre.

I rummets andra säng låg John fortfarande och sov, det var alltså för tidigt för att stiga upp. Edward behövde inte titta på klockan för att veta det, John var den som brukade ha koll på när de skulle upp. Så han slöt ögonen och tillät sig själv att gäspa stort.

”Gravity won't hold us down tonight.” mumlade han för sig själv, med ett leende smygande på läpparna. Tröttheten övermannade honom, och han sjönk tillbaka in i drömmarnas land.

 

”Edward, come on, wake up! We need to go, like now.” John tog tag i påslakanets nederkant och drog av honom täcket. Edward muttrade kisande och vände sig 180 grader för att kunna dra tillbaka det. Istället fann han sig själv halvvägs ned på golvet – han måste ha kravlat långt ned på sängen under natten.

”Auh…” Han klagade halvhjärtat, kunde inte låta bli att flina åt sig själv. Klantigt. ”Okay, I’m up.”

”Outfit’s in the chair” John knuffade ned även hans ben från madrassen och satte sig därefter på sin egen säng för att vänta.


Nyare inlägg
RSS 2.0