four

Det tog Edward något som verkade vara en evighet att ta sig fram till folkmassan. Han kunde bara inte förmå sig själv att gå fortare. Det fick inte vara sant, det kunde inte vara sant. Det hade inte hänt John något. Hans tvilling mådde lika bra som alltid, Liam var bara stressad för att han inte kunde hitta dem i tid. John mådde bra. Hela vägen fram till människorna försökte han intala sig själv detta, även fast han visste, kunde känna, att något var fel. Blickarna han fick sa honom inget annat.

   Edward märkte inte ens att han börjat mumla för sig själv. Hela tiden upprepade han tyst samma ord: ett andlöst ”No”. Han trängde sig fram emellan kropparna. De flesta flyttade sig åt sidan då han passerade, vilket bara förstärkte skräcken. Från någonstans längre fram hörde han sitt eget namn, och sedan Liams röst:

   ”Don’t let him come near.”

   Han knuffade sig framåt, fortare och fortare. Han tillät inte paniken att ta över, fortsatte att förklara för sig själv att allting var okej, att det bara var ett missförstånd, att det bara var han själv som fått situationen att eskalera.

   När han nådde till cirkelns centrum krossades alla förhoppningar. Edward blev stående i ett par sekunder, med pulsen dundrande i tinningarna och nävarna hårt knutna. Chocken tillät honom inte att röra på sig, och under de ögonblicken det tog för honom att få tillbaka kontakten med kroppen grep starka händer tag om hans armar. Låt honom inte komma nära.