Jag vet inte ens vad jag har skrivit för något... Aja, he blidde la rätt gulligt iaf. Nu ska jag sova (klockan är 23.35, skola i mrgn, yey)

---

nineteen

”Ey, Ed?” Det var helt mörkt i rummet, förutom ljusen som smög sin in igenom persiennerna.

   ”Yeah?” Edwards röst var sömnig, men John var säker på att brodern inte sovit. Han själv var inte ett dugg trött. Utmattad, visst, men inte trött. Han var klarvaken i huvudet, även om han knappast skulle orka resa sig om hans ens försökte.

   ”We’re going home tomorrow night” Han försökte låta nonchalant, men misslyckades grovt. Tvillingen skulle utan problem kunna höra hur upphetsad och glad han var över det faktum att de skulle få åka hem, över att få lämna det vita, alltid lika sterila sjukhuset.

   “I know” Trots att tvillingen var trött fanns det en hint av glädje även i Edwards röst. Kanske var det inte något som någon annan skulle kunna tyda ut, men John hörde det och det var allt som spelade roll.

   ”It’ll be great, right? I can’t stand this place anymore. We’ve been here for ages!”

   “Yeah, know… I’ve had three more days then you, remember?”

   John rullade – försiktigt – över på sidan och blockade igenom det svarta rummet mot sin bror. Han hade hört smärtan och rädslan i broderns röst. Det var knappt att han kunde urskilja konturerna till Edwards ansikte i mörkret, men ändå vred sin hans tvilling bort från honom, mot väggen, i den provisoriska sängen som var uppbäddad sedan över en vecka tillbaks.

   ”You alright?” John höjde huvudet ovanför kudden och stödde sig på ena armbågen.

   ”I’m fine…” Det var bara ett mummel. John suckade och himlade med ögonen för sig själv, med ett vagt leende på läpparna.

   ”No you’re not. Come here”

   “John…” Hans tvilling suckade överdrivet dramatiskt.

   ”Come on Edward. You’re upset. Come over here now or I’ll come and get you”

   “It’s the middle of the night!”

   “Really? I don’t know where the phone is, what time is it?”

   “Late.”

   “Time to sleep. Now get your as over here, Ed.”

   Ännu en häftig suck hördes från andra sidan rummet, men även ett täcke som frasade och nakna fötter som tassade över golvet. John makade in sig i ett av sängens hörn, så långt han kunde.

   ”Seriously John, there’s not room enough for us to sleep in the same bed.”

   “Oh shut up and lay down.”

   Edward frustade till, men protesterade inte mer. Istället lade han sig ned bredvid John.

   ”We’re going to fall down when we’re asleep”

   “If we fall down we won’t be asleep anymore, I can promise you that.”

   Edward skrattade tyst väldigt nära hans öra.

   ”The nurses are going to kill me if they find out about this”

   “If they try they’ll be dead in less than a minute.”

   Edward svarade inte, utan flinade bara. John beordrade vänligt sin tvilling att sova och slöt sedan ögonen. Bara ett par minuter senare sov han.

   Han märkte inte då Edward gled ned från sängen och smög tillbaka till sitt eget krypin, på betydligt bättre humör. Snart sov även den yngre pojken och stillheten lade sig i rummet.