thirteen

2^nd December

Det hade gått nästan ett dygn från olyckan. John var tillbaka från operationen, men läkarna ville ha honom nedsövd. To see if there are any more bleeds, sade de. To keep him away from me, tänkte Edward. Men han förstod att han var orättvis. Han hade hört dem rabbla skador, både på det läkarspråk ingen annan än doktorerna själva förstod och på ”normal” engelska (de var trots allt i Skottland). Han hade slutat lyssna efter ett tag, ville inte veta precis vad som krossats, exakt vilka ben som var brutna. Det gjorde nog ont i honom i alla fall.

   Edward satt utanför rummet hans bror låg i. Han hade bara suttit där någon minut och skulle strax gå in igen. Men för tillfället behövde han se något annat. Han slöt ögonen och försökte föreställa sig hur hans bror brukade se ut, försökte komma ihåg var ärren satt. Men varje gång han lyckats få fram bilden i huvudet byttes den ut mot den sönderskrapade, den synen som verkade för evig sitta fast på hans näthinna.

   ”Edward?” Rösten fick honom att hoppa till. Han lyfte blicken. Framför honom stod en flicka, inte äldre än elva år gammal. Håret var kort, kort, så som hans eget varit då han för många år sedan låtit snaggen börja växa ut och bli längre. Hennes hy var gråblek, såg papperstunn ut, som om minsta beröring skulle kunna få den att brista. I första ögonblicket han såg henne hade han antagit att det var någon av patienterna på sjukhuset som kommit för en autograf (det hade hänt under gårdagen, och aldrig hade han skrivit sitt namn så skakigt och fult). Men så lade han ihop ett och ett.

   ”Was it your sister who came after me yesterday?”

   Hon nickade med ett leende, verkade inte blyg över huvud taget. Nog för att många av deras fans inte var det minsta blyga, men hon var så liten, såg så bräcklig ut. Hon hade cancer, hon skulle dö. Det visste han, det visste hon. Kanske var det därför hon inte var blyg, eller så hade hon aldrig varit det.

   ”How’s John?” Hon satte sig i stolen bredvid honom, tilltalade honom med rungande skotsk dialekt.

   Edward kunde inte låta bli att sucka djupt. ”Better then yesterday, I guess that’s something at least.”

   Den lilla flickan, hon som skulle dö, log tröstande mot honom.  ”You have to believe that he’ll get better. He’ll know that. You have to be strong, for him.” Och hon lade sin lilla hand över hans och slöt sina sköra fingrar kring hans.

   Han svalde hårt, och nickade sedan. ”I should go back inside. You wanna come? Maybe not, he looks awful.”

   Hennes leende var på något sätt både lugnande och skrämmande. ”Awful doesn’t scare me anymore.”