ten

Hennes ögon spärrades upp, precis som hans gjort då han sett blodet på jackan. Men till skillnad från vad han gjort flydde hon inte. Istället kramade hon försiktigt hans axel med handen som redan låg där, tittade på honom med sorgsna, på något sätt förstående, ögon.

   ”I’m sorry.”

   ”It’s not your fault…” Han suckade djupt.

   It’s my fault, it’s entirely my fault. If I hadn’t lost them, if I had just stayed by his side, this wouldn’t have happened. We would still be together; I wouldn’t be in a stair with a fan, crying my eyes out. None of this would’ve happened.

   Tårarna började åter strömma utmed hans kinder. Edward slog armarna om sig själv, lutade huvudet mot väggen, lät dem rinna. Han ville inte vara ensam. Det fanns inget värre än ensamhet, inget i hela världen. Bilder av hans bror, slagen till marken av en bil, snubblade runt i hans inre, fick honom att skaka värre. Varför? Varför kunde inte hans älskade, dumma bror ha tittat sig för när han gått över gatan?

   När hon lade armarna om honom i en kram protesterade han inte, utan föll in i omfamningen. Fortfarande med armarna hårt slutna kring sig själv lutade han huvudet mot den främmande flickans axel, blötte ned hennes tröja med salta tårar. Trots att han kände sig dum (generad, omogen, listan kunde göras lång) kunde han inte låta bli. Utan brodern vid sin sida var världen för stor, för främmande. Någon var dock bättre än ingen, även om det inte fanns en chans att någon skulle kunna ersätta John.