Över två A4, vad hände? *host*
Och jag kommer inte på något att skriva här, så ni få la bara läsa och lämna något litet där nere ;)

DIN SJÄL TILLHÖR MIG del 17
"Crap, crap, crap. Kevin! Crap. KEVIN!" Edward blev stående i hallen, kunde inte bestämma sig för var han skulle leta efter sin storebror först.

"What?" Broderns röst kom från övervåningen, vilket fick Edward att rusa till trappen.

"You need to drive me to Rebecka's house, like now!" Han blev stående på nedersta trappsteget. Nu om någonsin önskade han att han tagit körkort, så att han inte behövt förlita sig på andra människor för att ta sig emellan platser. Kevin dök upp på den övre trappsatsen, tittade frågande på honom.

"Rebecka's? I thought you..."

"Now!" Oron gav ordet en förtvivlad underton. Han snurrade runt och greppade bilnyckeln från nyckelskåpet. Den flög genom luften med förvånande pricksäkerhet och träffade Kevin mitt i bröstet. Edwards blick grävde sig fast vid den äldste brodern under de ögonblick det tog för denne att börja röra sig nedåt. Sedan vände han ännu en gång och störtade ut genom dörren.

Hela bilfärden satt han som på nålar. Stressen gnagde i honom, och han var rädd. Rädd för att denna attack skulle vara lika allvarlig som den senaste. Det var någon månad sedan nu, bara en eller två veckor efter att Rebecka klivit in i deras värld. Paniken han känt då gjorde sig påmind, han mindes skräcken som fått hjärtat att bulta så hårt. Då hade John i princip slutat andas. Edwards nävar knöts omedvetet och hårt vid minnet.

Efter det hade John tvingat honom att lova, att svära, på att inget berätta för Rebecka. Hon fick inte veta, och inte heller något av fansen. På något sätt hade de lyckats hålla anfallen borta från allmänheten, från pressen. Det var deras pinsamma hemlighet.

”Relax Edward, he'll be fine. He had those before and he survived all of them. This won't be different.” Kevin sneglade mot honom och knuffade honom försiktigt i sidan. Edward kom inte ens på tanken om att knuffa tillbaka.

Då bilen äntligen saktade in var Edward ute innan den ens stannat. Han bekymrade sin inte om så banala saker som att stänga bildörren efter sig, utan sprang direkt mot huset. Kevin ropade efter honom, men orden nådde inte hans öron, var inte prioriterade. Inte heller brydde han sig om att knacka på, utan slog bara upp dörren, halkade på mattan men höll sig på benen.

”John?” Han stannade upp, hade ingen aning om var han var på väg längre, visste inte var han skulle leta. Plötsligt tittade Rebecka fram i en dörröppning.

”Thank god Edward, I don't know what to do.” Han kunde se rädslan i hennes ansikte, och kom plötsligt ihåg hur rädd han själv varit första gången, skräcken han känt. Han gick mot henne, passerade henne. Under ett kort ögonblick stod han dock stilla, precis bredvid henne. Han lade en hand på hennes axel, tittade henne djupt i ögonen.

”It'll be okay.” Var det kom ifrån visste han inte, det var inget han planerat att säga. Hon svalde hårt och nickade. Det förvånade honom att hon litade på honom, med tanke på hur orättvis han varit mot henne. Så släppte han henne med blicken, och hans ögon föll på personen som satt hopkrupen på golvet inne i köket. ”John...” Hjärtat gick i småbitar. Hur många gånger Edward är såg sin bror så här ynkligt sårbar vande han sig inte. Tvillingen hade dragit upp knäna mot hakan. Hans händer var hårt pressade mot öronen, ögonen var stängda. Tårar strömmade nedför hans kinder, mot läpparna som hela tiden rördes i en evig flod av ohörbart mummel.

Och plötsligt var inget annat i hela världen viktigt. Att Rebecka stod kvar i dörröppningen, att Kevin slöt upp bredvid henne, inget av detta märkte Edward. Det var inte ett medvetet val, att han lämnade sin äldste bror och flickan, och gick fram till sin tvilling. Det fanns inget annat i hans värld, än att han skulle trösta sig bror. Inte ens efter att ha varit osams i flera veckor, månader, fanns det något annat alternativ. Det var inte det att han inte hade något val, han övervägde aldrig om han hade något eller inte. Han ville inget annat än att få broderns skräck att försvinna.

Han föll på knä bredvid John, knappt medveten om vad han gjorde. Fortfarande var tvillingens ord inget annat än ett sorl av förvirring. Hans händer greppade tag runt broderns handleder, bände varsamt men bestämt bort dem från tvillingens öron. Då Edward efter några evighetslånga sekunder släppte taget slog John armarna om sig själv, fortfarande med ögonen hopknipna till det yttersta och tårarna forsande.

Edward svalde hårt, kände hur tvillingens gråt fick tårar att stiga i ögonen på honom själv.

”John, it's okay. Everything is alright. Please, stop crying John.” Hjälplösheten övermannade honom då brodern bara fortsatte mumla osammanhängande. Han omfamnade John, drog honom intill sig, vaggade honom stilla. Tvillingens läppar hamnade väldigt nära hans öra, och Edward kunde (äntligen) nätt och jämt urskilja orden. Det han hörde fick det att hugga till i magen, som om någon sparkat honom med full kraft.

”They took him. He's everything, and they took him. They won't give him back. And now they've taken Rebecka too. There's no one left, I'm all alone. They took him, took her, they took him.”

Nu rann tårarna utmed även Edwards kinder.

”I'm so sorry John, I'm sorry. Oh my god, what have I done? Please John, I'm so sorry.” Han kände sig som en sådan skurk. Aldrig i livet att han förtjänade den här fantastiska människan, inte alla dessa tårar, inte all den smärta han visste att han utsatt tvillingen för. Han förtjänade inget annat än torrt bröd och ljummet vatten.

Johns armar rörde på sig, flyttade på sig. Edward släppte på greppet en aning, tillät sin kopia att ändra position. Tvillingens armar slöts plötsligt omkring honom, drog honom närmare igen. Vassa naglar grävde sig ned i hans axlar. Det faktumet bekymrade honom inte.

Broderns gråt blev häftigare, men mer närvarande. Hur Edward kunde avgöra det visste han inte själv, det vara bara något han märkte, något han kände.

”They won't let me be with him, they're keeping him away from me. I don't want to be alone.”

”Sssch John, I'm right here. They can't hurt us, we're okay. They're in jail, they can't touch us, never again. We're alright, we're okay. I'm not going anywhere, I'll stay here forever if you want me to. Rebecka's here as well. We're not going anywhere, not me, not Rebecka, not you. Ssch John, ssch.”

De blev sittande ett par minuter till, innan Johns häftiga snyftningar äntligen tystnade. Musklerna kring hans ögon slappnade av, fingertopparnas tryck på Edward rygg lättnade. Edward böjde sig försiktigt ut ur omfamningen, granskade vaksamt tvillingens ansikte för att vara säker på att det inte satte igång igen. Hans kopia öppnade sakta ögonen, kisade ett par sekunder för att sedan blinka nyvaket. Ingenting av den svarta avgrunden fanns kvar i hans blick.

”Hey there.”

John log tveksamt, verkade inte riktigt säker på var han var och vad som hände ännu.

”You really have to stop doing that, John.” Edward smilade tillbaka, extremt lättad.

Tvillingen drog honom närmare igen, kramade honom hårt.

”Promise me you won't leave me again.” Orden var enbart ämnade för Edwards öron.

”Never.”

”But if Rebecka and I...?”

”I will never leave you again, no matter what. As long as you are happy, I will be happy.”

”Really?”

”Totally. But...” Han höjde medvetet rösten för att Kevin och Rebecka, och då särskilt Rebecka, skulle höra. ”... Rebecka should know, that if she ever hurts you, I will personally hunt her down and kick her butt.”

John flackade oförstående med blicken, men Rebecka som kände igen sina egna ord från bara någon knapp timma sedan skrattade tyst.

Tjugo minuter senare satt alla fyra runt det rektangulära köksbordet. Tvillingarna satt på ena sidan, de hade dragit stolarna tätt, tätt. Rebecka satt mitt emot John.

”God, I hate it.” John lutade huvudet i händerna och suckade uppgivet då Rebecka än en gång undrade vad som hänt. Först nu kände han sig säker nog på sitt eget sinne för att förklara vad det var för något.

”It's like... Ever since like, last year, when Edward was...” Han kastade en snabb blick på sin tio minuter yngre bror för stöd, och fick en kort nick tillbaka. ”... kidnapped, I've had these like, 'attacks'.”

Han gjorde övertydliga citattecken med fingrarna och himlade med ögonen.

”It's like I'm falling into a big, black hole of memories. It's awful, not knowing what's real and what's not.”

Edward lade en hand på hans axel, kände igen den knapphändiga berättelsen sedan tidigare. Rebecka nickade försiktigt och lyssnade uppmärksamt då John fortsatte att försöka informera sin flickvän på bästa sätt.

Under tiden gav Edward henne ett litet leende, försökte verkligen. För han ville inte vara skurken längre, inte vara den som framkallade anfallen, inte vara den som satte stopp för tvillingens lycka.

Då tvillingen tystnade var det Edward som tog till orda.

”I'm sorry Rebecka. I've been really unfair to you and...”

”Don't apologize Edward. I just stepped in and stole John, it wasn't you're fault.”

“But it is, was, is. I haven't been cool to you, not at all. I'm sorry, I really am. I just hope that one day, you'll forgive me.”

Rebecka log. “Always Edward, always.”

Edward log. John sneglade emellan dem och skrattade sedan tyst.

Kevin skakade bara roat på huvudet.

I'm working on it!
Nästa del bör komma kommer kanske ut idag (vi ska uppenbarligen ha middagsgäster, vi får se vad som händer). Jag är ledsen att det ha tagit tid, har haft rätt mkt i skolan innan lovet och så...

UPDATE TILL UPDATEN: JEDWARD HAR VARIT PÅ SCENEN TILLSAMMANS MED BRITNEY SPEARS! They're fangirling like, alot <3

Btw, awesome video:

Kolla vad jag hittade; ett till Jedward-par :D
Har inte hunnit kolla upp dem nå mycket, så jag har inte riktigt koll på vilka de är. Och man förstår ingenting av vad de sjunger, men erkänn söta!



Fast självklart inte sötare än våra irländska tvillingar <3

Jag tänker göra ett avbrott i allt Jedward och skriva ett inlägg om något jag tycker är viktigt. Jag skulle verkligen uppskatta om du tar dig tid att läsa detta.
Den 27 oktober (alltså på torsdag) är det "Lila dagen". Det spelar ingen roll vem du är eller var i Sverige du bor; ifall du vill ta ställning för unga HBT*-personers lika värde och rättigheter, ta på dig något lila! En skjorta, en klänning, ett par strumpor eller bara ett armband, det spelar ingen roll vad det är. Det behöver bara synas, för att visa att du inte har något emot homosexuella, bisexuella eller transsexuella. DU kan göra skillnad!

(bildkälla)

Hejhej, lämna gärna en liten kommentar där nere ;) 
Nu ska jag återgå till att leta efter engleksa ordspråk, bye bye!

DIN SJÄL TILLHÖR MIG del 16

Han slog lätt med knogarna mot dörren. Ännu hade han inte riktigt kommit fram till om han var tillåten att vandra in sedan eller inte, men öppnade ändå dörren.

"Come on in John" Rebeckas röst nådde honom precis då han klivit in. Ett leende spred sig över hans läppar, samma leende som alltid kom över honom då Rebecka var i närheten. Hon var ljuset i mörkret, eller något sådant klyschéaktigt. Edward vad med all säkerhet inte det. Inte längre. Det stack till i hjärtat, då han än en gång insåg att han på sätt och vis förlorat sin andra halva. Efter en djup suck sköt han bort känslan, låste in den i en svart låda någonstans långt borta, som så många gånger innan. Vissa saker var bara för smärtsamma.

”Hey Becka” Han tvingade sig själv till att le igen då han vandrade in genom köksdörren. Blicken sökte sig direkt till flickan som satt vid bordet. Hon log inte.

Förvirrat gick John fram till henne, la ena handen på hennes axel. ”Is everything okay?”

Blicken hon gav honom var fylld av känslor han inte kunde tyda, inte förstå. Ögonen var rödkantade.

”No, John. Everything is not okay.” Rebecka suckade tungt och gömde ansiktet i händerna. Hon stötte bort hans hand, vilket fick John att hajja till och backa ett halvt steg.

”I can't take this anymore, John.”

Han blinkade oförstående mot henne, samtidigt som han gick runt bordet och satte sig på den motsatta sidan.

”What? Take what?” Trots att han började ana vad samtalet skulle resultera i valde han att försöka tänka bort det, ignorera det. Han gömde sig bakom den naivitet som sakta med säkert tvingats ifrån honom de senaste månaderna.

Ännu en häftig utandning nådde honom ifrån andra sidan bordet. ”I can't be with you when you're not with Edward. You've become a completely different person since you two stopped being... being... You know, you.”

”But...” Han försökte desperat hitta ett svar, ett motargument. ”You're joking, you're kidding me, right? I'm actually serious okay, you can't be serious!” Hon kunde inte lämna honom, fick inte lämna honom. Rebecka var allt han hade kvar.

”John, I'm so sorry, but this ain't working. I love you, but I can't do this anymore. I can't stand being the one tearing you apart. I know when it's time to stop.”

Stolen skrapade hårt mot golvet då han reste sig. ”Rebecka, please! Don't do this to me. Please, don't, Rebecka.”

John kom att stå mitt emot henne. Hon reste sig upp, näsa mot näsa. Höjdskillnaden var knappt nämnbar, särskilt med tanke på att den blonde pojken inte hade håret på ända denna dag.

”John.” Hon satte handen mot hans bröstkorg. ”We're done. I love you, but we're done. At least until you and Edward make up.”

Det slog John med full kraft. Han var ensam. Helt ensam. Edward hade övergivit honom, bestämt helt själv

att de inte längre skulle vara John och Edward, utan John, ensam, och Edward, ensam. På något sätt var det mycket mer smärtsamt än den gången någon tagit hans bror ifrån honom med våld. På något vis var det mer smärtsamt att inse att tvillingen själv valde att inte komma hem till honom om nätterna, än att veta att han inte skulle komma hem för att någon tvingade honom.

Och nu hade Rebecka gjort detsamma. Bara hux flux sagt åt honom att de inte längre skulle vara John och Rebecka, de skulle inte längre ligga tätt omslingrade i soffan, de skulle inte längre träffas, inte vara vänner.

Minnesbilder från det som hänt knappt ett år tidigare började svepa omkring honom, blinkade bort verkligheten på ett sätt som han kände igen men inte visste hur han skulle förhindra. Bilderna blandades med Rebeckas plötsligt oroade ansiktsuttryck.

”John? John, are you alright?”

Han kunde inte förmå sig själv att svara.

”Talk to me. John!”

Benen vek sig under honom, fick honom att sjunka ihop på golvet. Minnena av broderns sönderslagna ansikte blev snart fler än de som speglade verkligheten. De såriga armarna, blåmärkena. Rebecka som frenetiskt knappade på sin telefon. Ärren, det blodiga golvet i skjulet.

”Edward, I don't know what happened. I don't know what's wrong with him! He's not responding, he's like all gone but fully awake. I didn't do anything, I swear. John? John! Edward, I don't know what to do! What's happening to him? What do you mean, 'again'? Edward! Thank you thank you thank you! But hurry, please!”

Hans spegelbild, mumlande i sömnen i en sjukhussäng, männens sadistiska leenden i rättegången. Rebeckas oroliga röst som gång på gång ropade hans namn.

Han kunde omöjligt fokusera blicken på henne, lyckades inte hålla sig nog länge till nuet för att hitta igen henne. Lappen på kudden, insikten. Kevins vita ansikte då denne steg in genom dörren, själv.

Desperat försökte han klänga sig fast vid avgrundens kant, vid Rebeckas allt avlägsnare röst.

”If you tell anyone what you've seen, we will hurt your brother.”

Och han föll, och han föll.

Jag var snäll och lånade ut min dator till min kompis, bara för att hennes var pajj.. Det här var tacken. Gissa om hon får låna datorn igen -.-'




Ska fortsätta skriva på del 16 nu, tudels ;)

harrypotterisjepic/MeMyselfFanny
I follow back (bara för att det är grymt tråkigt att ha 0 followers :P)


Okej så jag är pro och mixade ihop namnen, nu är det rätt XD

Hurra? Tog bara en vecka...
Och den här är jättekort (första inlägget jag publicerar som är kortare än en A4, men känner att den nog inte borde vara längre, får bli mer nästa kapitel), och jag provade något nytt, så jag vet inte hur bra den blev... Skrev dialogen först och fyllde på sedan, det blev rätt muppat, men ganska intressant? 

DIN SJÄL TILLHÖR MIG del 15

"Hey, it's Edward" Det glada tonfallet kändes tillgjort, på något sätt.

"Edward, I need to talk to you."

"I don't need to talk to you Rebecka." Och så var det bortblåst som vinden. Jasså minsann.

"Don't you dare to hang up on me, or I will personally hunt you down and kick your as."

En kort tvekan. “What do you want?”

“I... This isn't working. For any of us, I mean.”

“That's not my problem, is it?” Försvarssköldarna plockades fram, precis som vanligt.

“Well, yeah, it actually is.”

“Oh, give it a break Rebecka.” Ett försök att låta trött, obrydd. Hon trodde honom inte.

“No, I'm serious. I can't take this anymore, Edward. And I know you hate me, and... and I still don't really know why...”

“You...” Självklart avbröt han henne, det hade hon räknat med. Hon skulle ha blivit mer förvånad ifall han inte börjat ge henne skit för att hon inte visste vad hon gjort fel. Hur många gånger hon än försökte vägrade han förklara för henne, de gånger han svarade på tilltal I alla fall. Men det var sant. Hon visste inte.

“I'm not done, Edward. I'm still a big fan of yours, don't you remember that I'm just one of all those girls. But that's not why I called you.”

En djup suck. “What then?”

“I told you, I can't take this anymore. So I need you to...”

“I'm not going to do anything for you, Rebecka.”

“You have to. You need to take care of John, 'cause...”

“He doesn't want me to. He got you now, he doesn't need me anymore.” Under ytan var det lätt att höra smärtan, och hon blev åter medveten om att Edward var precis lika trasig utan sin bror som John var.

“He's going to need you when I dump him.”

“You what?” Murarna rasade, och det hördes verkligen då han inte längre kunde hantera känslorna.

“You heard me. I told you twice, I can't handle this. John isn't the same guy when he's without you.”

“That, that's... That's bullshit! You never hung out with both of us, he haven't changes a bit. You can't just dump him on me 'cause you've tired of him.”

“That is not true! I fell in love with the happy John, the John who always smiled and laughed. He won't function without knowing you support him. I can't be with him if you aren't friends, it's not right.”

“But, you can't like... That's so not cool! You can't...” Det förvånade henne, nästan, att han fortfarande brydde som om ifall John var lycklig eller inte. Men nu hördes det; ingen hade tillåtelse att krossa broderns hjärta. Ingen utom Edward själv.

“Well, I will. Right now, actually. And... God, I'm sobbing like a baby. Just please, take care of him?” Hon ville verkligen inte, men var tvungen. Inga andra alternativ fanns, inte I henne värld. John fungerade inte utan Edward, och så länge hon fanns kvar skulle de inte bli sams.

“You got to be kidding me! Rebecka, you just can't like...”

“Bye Edward.” Hon la på luren och blev stående med ena handen för munnen. Det var dags.

I have a freaking problem I cant solve! Jag har nämnligen ingen aning om hur jag ska lösa vad jag har ställt till med, och det jag egentligen hade tänkt skriva i nästa kapitel känns inte lika rätt längre...
Jag ber om ursäkt, men min hjärna har strandat.

Jag lovar att försöka lägga upp nästa del så fort som möjligt.

Flera har undrat när del 15 i Din Själ Tillhör Mig kmr
 



Svar: Så fort jag får ned något vettigt i ett dokument...

(source)

Det blev en novell i alla fall, kom på en idé jag tyckte om i morse (a)
Blev la en dag sen, men den utspelar sig i dag, så sprolla roll ;)
It sounds a bit twincest, men det är inte det.
Säg gärna vad ni tycker, konstruktiv kritik, vad som helst :*

BIRTHDAYSTORY

Det hade varit en hektisk dag. Fantastisk, men hektisk. De hade kastats från det ena till det andra, varit vakna över 48 timmar i sträck. Nu var klockan strax efter tre, måndag eftermiddag. John vandrade omkring i det nästintill folktomma vardagsrummet. Föräldrarna hade åkt till sina arbeten, Kevin hade väl åkt till sitt. Hundarna tittade in då och då, men stannade aldrig länge.

Presentpapper, fortfarande uppblåsta ballonger och kvarlevorna efter sprängda sådana, småskräp och snören låg överallt. Han plockade förstrött bland resterna efter gårdagens kalas, försökte ignorera känslan av att ögonlocken gång på gång föll igen. Det frestade, men han var fast besluten om att inte spränga de ballonger som var kvar. Edward hade slocknat på soffan, med Armani hopkurad vid bröstet, och John ville inte väcka dem.

Tjugo år och en dag. Var hade tiden tagit vägen? Det kändes som om det var i går som de klev upp på scenen i X-factor för första gången. Han slog sig ned i fåtöljen bredvid soffan och blickade ned på sin bror, som suckade djupt i sömnen.

Tjugo år, och en dag, tidigare hade de kommit till världen, tre månader för tidigt.

Tjugo år – och en dag – tidigare hade läkarna gett dem femtio procents chans att överleva. John hade svårt föreställa sig det, att de någonsin balanserat på kanten emellan liv och död på det sättet. Han hade svårt att föreställa sig själv som ett litet knyte i en kuvös. Särskilt hade han svårt att föreställa sig att han fått komma hem från sjukhuset en vecka innan brodern. Det var fortfarande det längsta han varit ifrån Edward, och han undrade vad han egentligen tyckt och tänkt om det.

Han tänkte tillbaka på de år som gått, på all skit de gått igenom. Ett leende ryckte i hans läppar då han tänkte på hur de aldrig gett upp. Det var bara den där gången då de bytt skola som tolvåringar, den tiden då ingenting fungerade. Lärarna tyckte inte om dem, klasskamraterna tyckte inte om dem. Men det var inte att ge upp, påminde han sig själv. Det var inte att anpassa sig. Det var att konstatera att något var tvunget att förändras. Förändring var inte alltid dåligt.

Eller, det var vad han försökte intala sig. Att de inte gett upp. Hur det egentligen varit mindes han inte riktigt. Kanske hade han förträngt det, men vad spelade det för roll?

De hade inte gett upp, och se hur långt de tagit sig. Hur många av de som gjort dem till åtlöje hade över 400.000 följare på twitter? Hur många av dem hade flera hundra tusen tjejer runt om i världen som skrek deras namn så fort de närmade sig? Hur många fick skitmycket pengar bara för att ha kul? Inte så många.

”Nobody” mumlade han för sig själv, njöt ett tag av känslan av att vara en de framgångsrika. ”Ondskan” hade inte besegrat dem.

Ögonen drogs mot tvillingen igen. Kärleken han kände för brodern var obeskrivligt, det kunde omöjligt finnas något annat lika starkt. Han hade otroligt svårt att föreställa sig själv med någon annan människa, utan Edward. Det bara gick inte, de var menade att vara tillsammans. Det spelade ingen som helst roll var andra människor tyckte om honom, så länge han visste att han hade Edward vid sin sida. Tillsammans med tvillingen kunde han göra vad som helst. Ingenting var för jobbigt, ingenting var för pinsamt. Utan Edward var han inte samma person, han kunde aldrig vara säker på om det han gjorde var rätt när tvillingen inte fanns där för att bekräfta. Det var bevisat alltför många gånger att han inte var så självständigt, så självsäker, som Edward fick honom att verka, att vara.

John lutade sig över stolens armstöd. Han smekte varsamt broderns panna med fingrarnas baksida, puttade försiktigt luggen åt sidan. På något sätt var han tvungen att visa sin uppskattning, annars skulle hjärtat svämma över i detta ögonblick av vemod och nostalgi. Tonåren var över, borta för evigt, skulle aldrig komma igen. Samtidigt var han glad att han spenderat åren som han gjort. Om han fått göra om dem skulle han göra samma val om igen.

”What are you doing?”

Edwards sömniga röst fick Johns ögon att åter dras mot brodern.

”Oh. Sorry, I didn't mean to wake you up.” John flyttade handen från tvillingens huvud, log ursäktande mot honom.

”No, no, no, it's okay, you can...” Käkarna öppnades på vid gavel då pojken i soffan gäspade. ”...keep going, if you want to.”

John skrattade, men återgick till att pilla med broderns hår. Han hade en känsla av att han skulle somna om han bara satt stilla, utan att fokusera på något.

”Happy twinteen birthday, John”

”That was yesterday you know.”

”Who cares?” Det hördes tydligt att den yngre av dem höll på att somna om. John kunde inte låta bli att flina.

”Well, I don't. Happy twinteen birthday Edward.”

Ännu en djup suck, på gränsen till sömn. ”I love you John.”

”Love you too.”

Och Armani spann nöjt i bakgrunden.

(C)
Jag misslyckades med novellen och målade en (ful) bild istället.. Oo'
Edward var mkt sötare i min mattebok (fast John blev bättre på datan). Kan ni gissa vem som ska föreställa vem?
HAPPY TWINTEEN BIRTHDAY GUYS!

http://www.fanfiction.net/s/6462674/1/JEDWARD_Little_Fighters
För alla som kan läsa på engelska, en av de sötaste Jedward-fanfictionens ever! <3



EDIT!
400000 followers videon är ute! OMJ! xD
Jag insåg att de filmar varandra, och mest troligtvis inte byter om emellan... For some reason, this makes me laugh xD, lolz
http://www.youtube.com/watch?v=RKWh6236CVs


Novellen till i morgon går inte framåt, har ingen aning om vad den ska handla om Oo'

Todiladilolaha blaha blahej! Del 14!!! :D
Lolz, så jag flydde lite till från pluggandet och skrev klart kapitel 14 (a) Det händer inte direkt så mycket (typ som i inget) i den här delen, men jag blev hyfsat nöjd med innehållet, hehe :$ Säg gärna vad ni tycker, det uppskattar jag!
Nu ska jag plugga sönder ett tag, vi hörs <3

DIN SJÄL TILLHÖR MIG del 14

De följande dagarna återvände ordningen någorlunda. De bad varandra om ursäkt (Edward sa förlåt femtioelva gånger, nog många gånger för att få John irriterad igen), pratade med varandra, umgicks med varandra. Men någonting hade förändrats. Det var inte många som la märke till det dock, skillnaden var så liten. Tvillingarna märkte det, deras familj, de nära vännerna.

Inte ens på scenen var allt som vanligt, men det var det inte många som märkte. De gånger det blev intervjuade märkte aldrig reportern eller talkshow-ledaren något. Stora delar av publiken på konserterna såg ingen som helst förändring, förutom att bröderna inte längre kivades titt som tätt, aldrig lekfullt boxade på varandra. Det låg för mycket spänning emellan dem för att de skulle kunna bråka hjärtligt.

De trognaste fansen, de som såg skillnad på tvillingarna och deras personligheter, var de som la märkte till att något hänt. Tvillingarnas Twitter spammades med frågor om allt var som det skulle. Bröderna försökte hela tiden besvara så många av dem som möjligt, försäkra att allt var som det skulle, att de inte bråkade.

Båda tyngdes av skuldkänslor över att behöva ljuga för fansen, men det enda andra alternativet var att berätta att deras relation hade förändrats till det sämre. Det var en av de få saker de kom överens om, nej, inte, aldrig.

stället för att hela tiden klänga på sin bror var Edward nu den som var den självständiga, den som tog initiativet till att göra saker. Det var han som rusade ut i publiken först, han som klättrade på staket, han som hittade på de mesta tokigheterna. John gjorde allt som hans tio minuter yngre bror gjorde, verkade alltid vilja vara honom till lags. Visst, Edward besvarade kramarna han fick, men det var aldrig – aldrig – han som slog armarna om John. Han hoppade aldrig upp på tvillingens rygg, om denne inte uppmanade honom, inget av det han i vanliga gjorde så ofta.

Bland fansen pågick högljudda diskussioner. Varför hade bröderna bytt roller? I

Alla dessa tjejer och killar märkte vad som hände, men ingen visste varför. Några av dem gissade sig till anledningar, som låg hyfsat nära sanningen. Men inte ens tvillingarna själva förstod varför, egentligen. Särskilt inte John.

Han sökte hela tiden efter broderns närhet, även fast han inte märkte det själv. Förr hade han inte haft något behov av att vara den som drog sig närmare, den som hela tiden blickade mot den andre och lyssnade uppmärksamt, nästan förtrollat, då denne pratade. Han hade fått all närhet han behövde automatiskt. Men nu, när Edward som alltid varit så kramgo, slutade upp med allt som egentligen symboliserade honom som person, fann John sig själv törstande efter tvillingens bekräftelse.

Ur Johns synvinkel var ändå det värsta att han inte längre kunde läsa sin bror. Han kunde omöjligt förstå vad som pågick i Edwards huvud, och det var så skrämmande. Kanske var det för att han var så van vid att hans yngre halva aldrig någonsin dolt något för honom som han aldrig lärt sig att se de små skiftningarna i ett ansikte som inte ville visa något. Kanske var Edward bara väldigt, väldigt bra på att inte visa känslor. I vilket fall som helst var det extrem smärtsamt.

Edward var lika förtvivlad, men han vägrade låta brodern se det. Han var övertygad om att han skulle vara tvungen att vara den som tog avstånd för att slippa bli sårad. Hans största problem var att han inte hade en enda levande själ att tala med. Han hade aldrig brytt sig om det förr, att han bara hade John. Han hade alltid varit övertygad om att brodern skulle finnas där hos honom för evigt, aldrig någonsin ens övervägt att det kanske skulle ta slut någon gång. Nu hade han ingen alls. John hade Rebecka, vilket gav Edwards undermedvetna ännu en anledning, trots att han egentligen inte visste om det var sant eller ej – som så mycket annat.

I hans värld förstörde Rebecka allt, och han skyllde på henne. Han var övertygad om att det var Rebecka som satte griller i huvudet på hans annars alltid så trogna bror, att det var hon som övertalade John att stanna över om nätterna, att det var hon som slet tvillingen ifrån honom.

I själva verket gjorde hon precis tvärt om. Allt eftersom började John söka sig bort från Edward, det gjorde helt enkelt för ont att ständigt bli avvisad. Rebecka såg hur dåligt han mådde över att mista närheten han haft med sin bror, hur han ständigt försökte överleva dagarna, hur han försökte dölja det för henne, få henne att tro att han var okej. Hon hörde hur han försökte kväva snyftningarna om nätterna, och det slet i hennes hjärta.

Hon hade kommit att bli den som sa nej, som sa åt John att umgås med sin bror istället för med henne. Ofta funderade hon på om det verkligen var hennes fel. De få gånger hon talat med John om det faktumet blev han helt förtvivlad, och hon hade sedan länge slutat försöka ventilera sina farhågor.

Rebecka var livrädd för att detta skulle vara slutet på tvillingarna, deras karriär, deras gemensamma liv. Var det verkligen möjligt att det skulle bli så fel? Hon var ett vanligt fan, som blivit kär i brödernas gränslösa kärlek till varandra, till världen. Det skrämde henne att hon kunde vara en stor del av anledningen till varför detta tog slut.

Skulle John och Edward Grimes ens överleva utan varandra?

Hon var inte alltför säker på den punkten.

Sitter och funderar medan jag skriver på del 14.. Planerar att skriva en birthday-novell till på söndag :D
Vad vill ni läsa om?
Annars blir det nog det vanliga, lite händelser och mycket tvillingkärlek/-relationer (a) Thinking of writing this one in english though, fast... Mitt engelska ordförråd är lite för smått för att jag ska bli nöjd med en text, så jag vet inte riktigt :S
Vad tycker ni?

Tränaren: Vem är det som fyller år på söndag?
Alla: Jonas!
Jag: John och Edward!



Bildkälla





Vi får se om jag hinner få upp en del till i kväll, har samhällsprov i morgon och har typ precis börjat plugga Oo' Jag lovar att försöka iaf :)

... låten passade så bra och videon var så fin.
Och bara för att jag var tvungen att ta en paus i pluggandet.

Här kommer andra delen för idag :)
... och jag har fortfarande inte orkat börja plugga... Det får helt enkelt bli i morgon, pallar verkligen inte Oo'
Jaja, så jag kanske fortsätter att jävlas lite med er, men det var i alla fall hit jag hade tänkt mig att del elva skulle sträcka sig (det blev ju som sagt mycket mer, men what ever :P)
Nu är jag dock påväg tillbaka till lägenheten (utan att ha pluggad, fu)

DIN SJÄL TILLHÖR MIG del 13

Visst, de slogs ofta i vanliga fall, men inte på det sättet. Inte med full kraft, inte helt utan förvarning, aldrig på allvar. Och Edward bara stod där, med munnen halvöppen, ögonen flackande. Han verkade lika chockad som John var.

”John, John I'm so sor...”

”Oh shut up!” Blodsmaken spred sig i munnen, läppen var öm där han bitit sig. Tvillingen knep ihop käkarna, och så kunde John läsa varenda tanke som gick igenom broderns huvud igen. Han såg rädslan, ångesten, smärtan. Men också ilskan och det som fått hans hand att slå sin bror, sin egen bror.

John stötte hårt axeln mot Edwards då han passerade i riktning mot sin säng. Han greppade täcket och kudden och tog sedan sikte på dörren.

”I'm so sorry, I don't know what happened, and...”

”Fuck off.” Han reflekterade inte över att han svor, inte över att han på fullt allvar bad sin älskade bror att dra åt helvete. Han brydde sig inte om tårarna som skymtade i broderns ögon, vägrade släppta fram några andra känslor är ilskan. Dörren slog igen bakom honom med en hård smäll.

Ut ur föräldrarnas sovrum kom hans far.

”Is everything alright? I heard yelling and... John, you're bleeding!”

John torkade irriterat bort blodet från läpparna med handryggen.

”Yeah I know. And I'm going to sleep downstairs tonight. Edward's a total jackass.”

Hans pappa tittade oroligt på honom. I bakgrunden hördes mammans undrande röst, som frågade om något var fel. John den äldre* viftade avvärjande till henne, släppte inte sin son med blicken.

“Are you okay?”

”I'm fine, just completely pissed off.”

”Why where... Why are you fighting?”

”I'm actually serious okay, I don't know.” John den yngre kliade sig i bakhuvudet, och svor till då det resulterade i att han tappade kudden. Än var han för arg för att bry sig om språket, han som inte ens kunde säga popbitch.com i vanliga fall.

Hans far suckade djupt och skakade på huvudet, kunde för allt i världen inte förstå hur detta kunnat ske.

Ofta fann han sin yngste son själv i något hörn av huset, stirrande in i väggen, bara väntandes på att tvillingen skulle komma hem. '

Ofta fann han den mellersta av sina söner mumlande om att allting var upp och ner, att han inte visste hur han skulle göra för att allt skulle bli bra.

Inte alltför sällan fann han sin äldste son sittande tyst, lyssnandes efter de inte alltför ovanliga bråk som numera pågick emellan tvillingarna.

”John, what happened between you two?”

”Edward happened” John muttrade för sig själv, men fortsatte sedan:

”I don't know, okay? It's crap, everything! I don't know how to fix it. Now I'm going to bed, sofa, whatever. Goodnight.”

”You don't want...?”

”No.”

Ännu en djup suck. ”Goodnight then.”

John nickade bara till svar, och vandrade sedan nedför trappen.

Han var inte säker på vad som hände, och ville kanske inte veta egentligen. Hundarna kikade nyfiket på honom då han passerade, Lassie och Armani kom travande efter honom.

När John lagt sig tillrätta på mage i soffan slöt han ögonen och försökte låta bli att tänka. Mjuka tassar klättrade över honom. Katthonan rullade ihop sig på hans rygg, beageln buffade försiktigt på honom från sin plats på golvet. Han lät ena handen hänga över kanten, kände hennes varma tunga svepa mellan fingrarna ett par gånger och kliade henne sedan i pannan.

En darrande utandning undslapp honom. Han knep ihop ögonen hårt för att inte släppa fram tårarna, gråten fick det att stocka sig i halsen. Han ville inte bråka med Edward, han mådde aldrig lika dåligt som när de var osams (den gång brodern blivit kidnappad räknades inte, den var helt enkelt utanför alla sorters skalor).

Många timmar senare somnade han, till kattens kurrande och hundens tunga andetag.

*Deras pappa heter också John, visst vet ni det?

Kapitel tolv, håll till godo ;)
Lol, det jag hade tänkt skulle bli ett kapitel visade sig bli tre (del 13 kmr upp senare ikv)
Nu ska jag fortsätta skriva (och undvika att plugga)

DIN SJÄL TILLHÖR MIG del 12 

Det märktes direkt att något var annorlunda. John hade räknat med att det skulle vara han som skulle få slå ned blicken, att Edwards ansikte direkt skulle vändas mot honom, att tvillingens ögon skulle blänka sårat mot honom. Men brodern tittade inte på honom, släppte inte datorskärmen med blicken. Inte ens för att hälsa. Johns mage vred sig oroligt inne i honom. Han svalde hårt, men sa inget. Skorna hamnade i det gamla vanliga hörnet. Efter ett djupt andetag satte han sig på sängkanten, vänd mot tvillingen. Edward hade fortfarande inte bevärdigat honom med en blick.

”Edward, I...” Han som i vanliga fall inte kunde sluta prata, inte sluta tala om för alla vad han tänkte, förlorade talförmågan. Istället för att hans hjärna producerade miljarder tankar i sekunden, som den gjorde i vanliga fall, blev allting helt blankt. Ingenting. Inga tankar, inga ord, ingenting.

Brodern suckade djupt och vred ansiktet mot honom, såg på honom för första gången på nästan tolv timmar.

”You, what?”

Tonfallet fick John att hajja till. Det var inte sårat, inte ivrigt-att-bli-sams, inte glatt. Bara, anklagande. Britneys "I wanna go" spelade lågt ur datorns högtalare, fyllde den plötsliga och tryckande tystnaden. Ursäkterna han tänkt ösa över tvillingen försvann i ett nafs. Han visste att han gjort fel, men vad hade Edward för rätt att anklaga honom för det? All rätt i världen, viskade hans förnuft till honom. Men han vägrade att lyssna, hjärtat sa annorlunda. Det gjorde ont.

”Never mind”

Under ögonblicket som följde förändrades broderns ansiktsuttryck från kallt till smärtfyllt till neutralt. Det skrämde John, för det var något han aldrig förr sett hos sin bror. Han hade sett, trodde att han hade sett, varenda uttryck tvillingens ansikte kunde ta, men det här? Det här hade han aldrig förr sett, så här hade tvillingen aldrig sett ut förr. Det var skrämmande att inse att; den här sidan av tvillingen hade han aldrig fått veta om, hade kanske aldrig förr funnits. Det var ännu mer skrämmande att inse att det är omöjligt att läsa ansiktsuttrycket. Inga känslor avspeglas i tvillingens anletsdag, inga knappt märkbara ryck i läpparna eller ögonen avslöjade att denne försökte hålla sig ifrån skratt eller gråt.

John gjorde ett misslyckat försök att verka lika obrydd som Edward, ville inte att brodern ska få veta hur ont det gjorde (trots att han var mycket medveten om att Edward såg precis hur han kände). Britney Spears röst började om på låten, med högre volym än innan, samtidigt som han svängde benen över sängen.

Inte ens då han satt sig med ryggen mot brodern tillät han sig själv att släppa fram känslorna, som fick hjärtat att bulta hårt i bröstet.

Vad har han gjort för att förtjäna detta? Okej visst, han hade blivit arg, han hade skrikit. Men han hade kommit in i rummet beredd att be om förlåtelse. Och vad hade han fått tillbaka, förutom kalla, anklagande blickar? Inget. Ingenting alls.

Senare såg John hur tvillingen slog ihop den bärbara datorn och reste sig (lampan lyste röd, så han antog att det var för att hitta den ständigt förvillade laddaren). De hade fortfarande inte sagt något mer till varandra.

John suckade djupt, orkade inte, klarade inte av att skiljas som ovänner än en gång.

”Ed, I'm really...”

”I don't want to hear it, John.” Samma obehagligt neutrala blick, samma skrämmande kalla tonläge.

En plötslig ilska välde upp inom John igen. Hur han tog sig från sittande på sin säng fram till dörren innan brodern kom dit visste han inte. Hans hand pressade i vilket fall som helst igen dörren precis framför tvillingens näsa.

”Stop being such a jerk Edward!”

“You're the one yelling all the time! Now let me pass, the computer is dying.”

“No, not until we talk.”

“Yes, now!”

Då Edward försökte knuffa sig förbi honom grep John tag om datorn och la den den på byrån med en smäll. En halv sekund var han orolig för skärmens skull, men så insåg han att det inte spelade någon roll (dessutom var den tålig, de hade de märkt efter alla gånger de råkat hälla vatten på den).

”God you're so immature!” Edward blickade mot honom med svarta ögon.

”What's wrong with you? Ever since Rebecka you've started to behave like an idiot!”

”You don't get it! She's destroying everything!”

“You don't get it! I love her! I want to give her my heart, everything!”

“You're heart might belong to her, but your soul belongs to me.”

John tryckte bort känslan och minnet av att brodern hade rätt, var för arg, kände sig tvungen att försvara flickvännen.

”You're just jealous because no girl wants you! Not that it surprises me, when you're such a dumbass. Grow up! And – aoh! You, you...” John fann sig själv stående med vänsterhanden pressad mot kinden där slaget tagit. Han grimaserade, delvis av smärta, delvis av förvåning.

”You hit me! You... Aoh! You hit me! What the hell?!”

Kapitel elva ute nu!
Lolz, den här delen blev ju jättelång! Eller, egentligen blev den här delen två delar; fortsättningen kommer i del tolv. Vill inte göra kapitlena mer än en dryg A4, tror att de blir längre på det sättet (jag gullar långt :P).
Så, väldigt, väldigt mycket fortsättning följer, och 12:an kmr ínte förrns senare. Har inte börjat skriva på den ännu (a)
Lämna gärna något där nere och säg vad du tycker, jag lyssnar på alla åsikter *nicka*

DIN SJÄL TILLHÖR MIG del 11

"You now you could stay here, if you want to..." Rebecka erbjöd honom än en gång att stanna kvar, tveksamheten och oron hon kände avspeglades i rösten. John skakade på huvudet och placerade läpparna mjukt mot hennes panna, lugnande.

"No, I should go home."

Inte för att han kände sig lugn över huvud taget. Tvärt om, hans inre var i uppror. Han ångrade verkligen utbrotten han fått, särskilt då de inte ens stått öga mot öga. Han och Edward bråkade aldrig på det sättet, och det var hans fel att de lagt på som ovänner. Men han hade blivit så rädd. Paniken hade tagit strypgrepp på honom, och när det visade sig att brodern bara glömt bort att ringa... Han hade blivit arg bara för att han varit så orolig.

”Call me” Hon omfamnade honom. John slöt armarna runt henne och lovade. Aldrig skulle han komma på tanken att inte ringa henne. Under de veckor som gått hade de kommit att stå varandra väldigt, väldigt nära. Han hade aldrig upplevt något liknande. Så fort han såg henne, tänkte på henne, började han le. Det fanns ingen som gjorde honom lika glad, ingen som var lika vacker, ingen som han ville hålla lika nära, ingen vars åsikt spelade större roll. Ingen, utom Edward.

Varje timma, varje minut, varje sekund. Aldrig kunde han sluta tänka på dilemmat, inte ens på nätterna lämnade den ständiga frågan hans sinne. För han ville spendera all tid i världen med Rebecka, samtidigt som han inte ville annat än att vara nära sin bror. Så fort han var utan en av dem spred sig tomheten genom kroppen. Det var olika sorters tomhet; utan Rebecka fattades det något, som om en del av hans hjärta var någon annanstans. Han saknade henne alltid innerligt.

Utan Edward spred sig kylan genom kroppen, och det var inte hjärtat som fattades utan en stor del av hela han. Ingen, inte ens Rebecka, kunde han dela tankarna med på samma sätt. Inte ens Rebecka kunde läsa honom utantill, så som Edward gjorde. Om John kände sig nere – vilket han ofta gjorde nu för tiden – kunde han inte bara ta ett steg mot Rebecka för att få tröst och trygghet. Hon förstod honom inte på samma sätt som tvillingen. Förståeligt visserligen, de hade ändå inte känt varandra så länge. Tvillingarna Grimes hade varit synkade sedan tidernas begynnelse. Det var besvärande att behöva göra Rebecka medveten om att han behövde en kram, ett lugnande ord. Han var inte van vid det, visste inte hur han borde göra.

Samma problem hade han åt andra hållet. Visst, han var väldigt bra på att tyda människor (det hade trots allt varit hans livsuppgift så länge han kunde minnas, och innan det också, att lista ut varje tanke som gick igenom tvillingens huvud innan denne själv formulerat dem till meningar). Men skillnaden mellan att läsa Edward, som aldrig någonsin försökte dölja något för honom utan raka motsatsen, och att försöka förstå Rebecka, var oändlig. När hon inte ville visa sina känslor och tankar för honom var det nästintill omöjligt.

John steg av bussen och vandrade den korta biten hem. Rebecka hade erbjudit sig att skjutsa honom (och att han skulle få stanna, låna telefonen, sova över, stanna igen och så vidare, och så vidare), men han hade avböjt. Han behövde få tänka ostört ett tag, slippa behöva bry sig om andra människor.

När han öppnade dörren och hängde av sig jackan hade han inte kommit längre än att han borde säga förlåt. Förlåt, förlåt, förlåt, förlåt. Förlåt.

”John?” Kevins röst nådde honom från köket. John kastade en blick uppför trappen, men vek ändå av. Han lutade sig mot dörrkarmen och blinkade mot brodern.

”S'up?”

”Have you spoken to Edward?”

”No, I just came through the door!”

”Well, you should. I don't know what you were fighting about, but he was really upset.”

Det stack till i bröstkorgen, någonstans där uppe till vänster, där han fått lära sig att hjärtat satt.

”I'm on my way. I'm actually serious okay, I don't know what happened, I feel like crap.”

John suckade djupt, men var sedan tvungen att himla med ögonen åt Kevin som gav honom en storasyskonblick.

”Shut up already, I said I'm going!” Han kunde inte låta bli att flina då han vände sig bortåt och började vandra uppför trappen. Ända till han insåg att han var på väg upp till sovrummet han delade med tvillingen. Tvillingen som var upprörd, för att John hade skrikit på honom utan egentlig anledning. John suckade djupt och tvekade med handen på dörrhandtaget. Nu skulle han vara tvungen att be om ursäkt. Någonstans tyckte han att Edward också borde säga förlåt, men han räknade med att brodern i vanlig ordning skulle vara lika ivrig som han till att bli sams.

John tog ett djupt andetag och pressade ned handtaget.

Och vi är tillbaka på tvåsiffrigt! :D
Javenne vad jag ska säga om detta lilla kapitel, vad tycker ni?
Just nu är jag i Finland (om auto-publiceringsgrejjen inte skummar sig XD)
Tror att vi börjar vara uppe på 40 A4 nu (om man räknar med Utan Dig)! Är det bara jag eller är det skitmkt? Jag har i alla fall aldrig skrivit mer än typ 13 förr! And I'm lite OMJ! :P

Hugs, I miss U all <3

DIN SJÄL TILLHÖR MIG del 10

Edward stod länge med mobilen i handen. Hans sinne var bara ett svart virrvarr av förvånade, övergivna tankar. Vad hade egentligen just skett?

John hade blivit skitförbannad. Inte lite, utan extremt, totalt, obehagligt skitförbannad. Edward kunde inte ens komma ihåg senaste gången tvillingen skrikit åt honom på det sättet. Visst, ibland gastade de på varandra ibland, men det var aldrig på allvar. Frågan var om det någonsin hänt förr.

När han bestämde sig för att inte ringa, att ”glömma bort”, hade han räknat med att brodern skulle bli sur, kanske rent av arg. Men aldrig hade han trott att John någonsin skulle skrika åt honom att hålla käften. Insikten fick det att vrida sig i magen på honom. Vad var det egentligen han höll på med?

John hade inte slutat anklaga honom under hela tiden de pratade. Nog hade Edward hört hur lättad brodern var, hur rädd han varit. Men varför hade han inte bara sagt det då, istället för att gapa som besatt? Tillslut hade Edward inte klarat av det längre, bara känt hur hela hans kropp skrek att allt var fel. Att; såhär skulle det inte vara, det var inte meningen att han och John skulle bråka. Han hade slutit ögonen och slutat lyssna på vad tvillingen sa.

”I'm hanging up now.”

John hade inte ens svarat, och klicket från då han la på ljöd ögonblicket innan Edward själv pressade in den röda luren på telefonens skärm.

Den yngre tvillingen la undan mobilen och lämnade rummet. Hundarna följde honom med blicken då han passerade, lika så Armani. Ingen av dem reste sig för att hälsa, vilket han på sätt och vis uppskattade. Han misstänkte starkt att ett varmt hundhuvud inte skulle göra annat än att få honom att bryta ihop.

Han gick ut genom bakdörren och slog sig ned på trappen, lutade uppgivet huvudet i händerna. En darrande suck undslapp honom. Länge satt han bara så, fokuserade på att andas in, andas ut, gick igenom dagens händelser om och om igen. Hade han gjort något fel? Var det något han borde ha gjort annorlunda? Egentligen borde han nog ha ringt så fort han kom hem efter träningspasset, trots allt. Han visste hur rädd John var för att förlora honom, och han hade ändå lovat att göra det.

”Done is done” Han konstaterade faktan tyst för sig själv. Det enda han kunde göra nu var att säga förlåt. Men, i sådana fall borde John och be om ursäkt. Det var faktiskt han som överreagerat. Edward nickade för sig själv, så var det. Sa inte John förlåt tänkte inte Edward göra det heller.

Dörren öppnades, och blandrashunden Oscar travade fram till honom, placerade tungt sitt huvud i hans knä. Edward lät bli att blicka mot dörren, mycket medveten om att hans äldste bror stod där. Istället begravde han näsan emellan hundens öron och försökte dölja hur kasst han mådde. Oscars sträva tunga svepte flertalet gånger över Edwards hals. Den ensamme tvillingen skrattade till, ett vemodigt skratt fyllt av dåligt dold smärta, och återgick sedan till att försiktigt klia djuret.

”Are you alright?” Rösten kom från dörren bakom honom.

Edward tvekade en sekund, men skakade sedan på huvudet.

”No.” En suck undslapp honom. ”No, I'm not.”

Hans bror flyttade sig från sin position halvvägs inne halvvägs ute, och slog sig ned bredvid honom.

”What's wrong then?”

”I... We kind of had a fight.” Edward vägrade flytta blicken från hunden, rädd för att tappa kontrollen. Han var helt enkelt för uppskakad för att vara säker på sig själv. ”I just... It's like, just weird.”

Om Kevin var förvånad över att tvillingarna bråkat visade han det inte. Istället la han en hand på sin lillebrors axel och kramade den lätt.

”Let me know if there's anything I can do”

Edward bet sig i kinden och nickade. ”Thanks Kevin”

”Anytime Edward”

Den äldre av dem klappade honom en sista gång på axeln och reste sig sedan för att gå in. Oscar stannade kvar med den ensamme tvillingen.

Edward satt kvar på trappan länge. Molnen passerade över himlen i en rasande fart. Vinden tilltog i styrka och rev snart i träden omkring den blonde pojken och hunden. Tårarna pressade på bakom hans ögonlock, men han vägrade låta dem slippa ut. Han placerade hakan mot handen och fäste kärleksfullt ögonen på hunden.

”You're on my side, aren't you?”

Oscar lyfte på huvudet och tippade det en aning åt sidan, blinkade mot honom. Om det var ett ja eller ett nej var oklart. Edward hoppades på det tidigare.

Kapitel nio är här :)
Tänkte bara informera om att jag blir borta onsdag-söndag (åker till finland på träningsläger)... Om jag hinner skriva nån del till innan jag far lägger jag dem på autogrejj (om jag kan lista ut hur man gör vill säga xD)...
Annars var det väl inte så mkt egentligen... Ingen svarade på om Rebeckas synvinkel var godkänd, så jag tog det som att det gick bra (a) :P
Ni får hemskt gärna lämna en liten kommentar. Konstruktiv kritik är väldigt uppskattad, men allt gör mig glad ^w^ 
Bye

DIN SJÄL TILLHÖR MIG del 9

Rebecka vandrade omkring i huset. John satt på en av pinnstolarna vid köksbordet. Den senaste kvarten hade han oupphörligt stirrat på klockan, ryckt till varje gång minutvisaren hoppade ett steg. Hon var seriöst oroad för honom. Allt eftersom att dagarna gick verkade han bli allt mer ofokuserad, förvirrad. Ofta satt han och mumlade om att han inte förstod något, och titt som tätt kom hon på honom med att glo håglöst ut genom något fönster med pannan i djupa veck.

"John..." Hon stod inte ut längre, var helt enkelt tvungen att lägga armarna om honom. Han såg så rädd ut, så sårbar. ”What's wrong?”

”Edward was supposed to call when he got back. He promised to be back in less then two hours.” Han släppte inte klockan med blicken en enda sekund. ”It's two hours sixteen minutes and twenty-three seconds now. Twenty-four, twenty-five, twenty-six...”

”God John, relax! He probably just forgot.”

”Edward wouldn't forget that kind of things. He wouldn't forget me.”

Rebecka suckade djupt och backade ett par steg, bara för att plocka upp den bärbara telefonen. Hon la den på bordet framför honom med ett smäll (låtsades att det var med mening) och nickade uppmanande åt honom.

”Call him.”

John släppte äntligen klockan med blicken och vred huvudet mot henne istället. Rebecka hajjade till, rädslan i hans blick var så påtaglig, så obehagligt, obehagligt uppgiven.

”I can't”

Hon kunde inte låta bli att himla med ögonen. ”Yes you can, the phone is right in front of you, stupid.”

När han efter en lång, tyst paus talade igen lät han extremt ynklig, vilket fick henne att hajja till igen. Än en gång insåg hon hur starkt bandet mellan tvillingarna var, hur mycket John hela tiden oroade sig för sin bror, hur mycket det grämde honom att de inte var, inte kunde vara, tillsammans lika mycket som vanligt.

”What if he don't answer?” Där var den igen, smärtan, skräcken.

”He will”

”You don't know that.”

Rebecka rös inombords, men vägrade låta pojkvännen veta om det. ”Well, if you don't call, I will.”

”No!” Hans hand slöt sig kring telefonen ögonblicket innan hennes fingrar skulle greppa kring den, och hon kunde inte låta bli att le. I smyg förstås, hon försökte fortfarande dölja sina svängande känslor för John.

Den blonde pojken hon tyckte så mycket om reste sig tvärt och slog fort numret. Han vankade rastlöst fram och tillbaka, och för varje signal som gick fram blev han allt vitare i ansiktet.

”Thank God, you're alright!”

Rebecka upptäckte inte att hon hållit andan förrän hon pustade ut av lättnad. Hjärtat bultade hårt i bröstet, och hon insåg att hon varit livrädd för att något faktiskt skulle ha hänt, på riktigt. John fortsatte, i det där tempot som var så högt att hon ibland hade svårt urskilja orden.

”God, I was like, so worried, like full on scared, and... You forgot?”

Chocken då tonläget gick från oroat till fullkomligt förbannat släppte ögonblicket efter att den slagit till. Hon slog snabbt igen munnen för att inte avslöja sig.

”You forgot to call? What the hell! I've been scared to death, like totally convinced that some weirdo had taken you away again! No. No! SHUT UP AND LISTEN TO ME!”

Rebecka tog ett par snabba steg framåt och la handen på Johns ena axel. Han bevärdigade henne inte ens en blick, skakade bara av sig hennes hand och vred kroppen bort från henne.

”I DO NOT CARE! You promised. And you know...” Hans panna rynkades av irritation då personen på andra sidan luren avbröt honom. ”No, you know how I'm feeling about this!”

Samtalet fortgick inte länge. Strax la John på luren – Rebecka hann inte avgöra om han sa hejdå, klickade tvillingen eller om det var John som blev klickad – och placerade åter sig själv på köksstolen. Rebecka tvekade ett ögonblick, men drog sedan fram en likadan stol och slog sig ned bredvid honom. Hon omfamnade honom ömt, lutade huvudet mot hans.

”What happened? Are you okay?”

John skakade sakta på huvudet.

”It's all crap. Everything is just crap.”

Hej och välkommen till del åtta i följetongen Din Själ Tillhör Mig *nyhetsreporter*
Lol, men i alla fall, dags att publicera den åttonde delen ;)
Ett inlägg ur Edwards perspektiv blir det nu, nästa blir ur Johns, eller... Skulle ni ha något emot ett kapitel ur Rebeckas synvinkel?
Och ni får faktiskt vara lite källkritiska nu (jeez, historia-lektionerna har satt sig på hjärnan OO'), det här är faktiskt ur Edwards point of view, det är inte nödvändigtvis anpassat till vad som verkligen sker. Bara hur han upplever det (just saying :P)

DIN SJÄL TILLHÖR MIG del 8

Dagarna rullade på och blev till veckor. Rebecka försvann inte. Tvärt om verkade hon vara där för att stanna, till Johns stora glädje. Edward däremot, blev mer och mer vaksam. Hans tvilling spenderade allt mer tid hemifrån, allt mer tid hos flickvännen och allt mindre tid hos sin bror.

Trots detta snurrade allt kring Jedward på som vanligt. Konserterna, signeringarna och tv-showerna avlöste varandra, och så fort de hamnade på scenen blev allt som vanligt, som det skulle. Skillnaden fanns bara där när Rebecka var i närheten.

Edward snörde löparskorna med häftiga rörelser, irriterad. Varför han var på så dåligt humör visste han inte, egentligen. Han förstod inte varför han reagerade som han gjorde, men av någon anledning hamnade hans humör på tvären så fort Rebecka kom på tal (när pressen eller liknande frågade om henne skrattade han alltid bort det så fort som möjligt, försäkrade att han var helt okej med det, allt sånt skit). Natten innan hade John sovit över hos Rebecka för första gången. Annars hade han alltid kommit hem. Sent visserligen, men ändå. Edward hade alltid kunnat ligga vaken tills han kom hem, aldrig behövt somna ensam. Det var obehagligt tomt i rummet utan tvillingen.

John hade varit mycket tveksam till att låta honom dra ut och springa själv. Från början hade det varit meningen att de skulle ta en löprunda tillsammans, men så hade Rebecka ringt, och det slutade som det gjort den senaste tiden. En John som hastigt och lustigt bad om ursäkt för att han stack, och en Edward som satt kvar med ett stort, svart åskmoln ovanför huvudet.

För en gångs skull hade det dock tagit lite längre för tvillingen att lämna huset, eftersom att han var tvungen att försöka övertala Edward att inte träna. Försöka. Han hade misslyckats, men i alla fall lyckats tvinga Edward till att lova att inte vara ute mer än två timmar, och att lova (många gånger om) att ringa så fort han kommit tillbaka.

Med en djup suck reste Edward sig och marscherade ut genom ytterdörren. Även han kände en viss motvilja till att springa ensam. Senast han gjort det... Nej, det minnet skulle han helst vara utan. Nu var han på väg ut i alla fall. Han behövde tänka.

Efter fem kilometer var han tvungen att slå av på tempot. Trots att fartvinden kylde och rensade i hjärnan snubblade han gång på gång, bara för att han inte klarade av att koncentrera sig på vart han satte ned fötterna. Han saktade av, för att sedan stanna helt och hållet. Uppgivet slog han sig ned på en sten som

någon eller något placerat bredvid elljusspåret. Han förstod verkligen inte vad som höll på att hända.

Var det verkligen nu det skulle hända, att han och John gled isär på riktigt? Skulle det vara nu, som han skulle vara tvungen att ställa om sig från vi och oss till jag och mig? Edward gnuggade sig i ögonen, frenetiskt. Han ville inte. Ville. Inte.

Skulle han vara tvungen att göra det ändå? Han ville verkligen inte att Rebecka skulle ta hans plats i broderns liv. Edward ville inte vara andrahandsvalet.

Han var dock inte säker på om han hade något alternativ. John var upp över öronen kär i den där tjejen, och verkade inte kunna få nog av hennes närhet. Edward slog ut med händerna åt alla omkring som ville lyssna, åt skogens varelser, åt ingen.

”Sometimes he's not even home half a day*!” Han reste sig upp och började vandra tillbaka längs elljusspåret. Han skulle vara tvungen att göra något. Han vägrade bli utbytt, lämnad. Inte en chans att han tänkte bli övergiven, av den enda person i hela världen som egentligen spelade roll.

Edward sparkade frustrerat iväg en kotte och muttrade för sig själv. Han var tvungen att göra något, det fungerade inte längre.

Så slog det honom, vad han var tvungen att göra. Han visste att John inte frivilligt skulle släppa taget om honom helt. Tvillingen skulle räkna med att han hela tiden fanns där när han kom hem, att Edward inte skulle göra annat än att vänta.

John var så förälskad i den där tjejen att han aldrig ens övervägde att säga nej när hon ringde. Inte på riktigt i alla fall. Visst, han brukade tveka, hela tiden med blicken fäst på Edward, men aldrig sa han nej. Det var lika smärtsamt varje gång, och John visste det. Och ändå, ändå sa han aldrig att nej, idag ska jag minsann umgås med min bror och inte med dig Rebecka. Inte en endaste gång.

Edward suckade djupt än en gång och började jogga hemåt. Han skulle vara tvungen att vara den som tog avstånd, om han inte ville bli bortprioriterad gång på gång på gång på gång. Han tänkte sluta vara den som var beroende av den andre. Han tänkte bli mer som John, bli mer självständig. Han tänkte inte vänta varje kväll och hoppas att tvillingen skulle komma hem innan han somnade. Han tänkte sluta sitta ensam de timmar brodern inte var där. Han var helt enkelt tvungen att anpassa sig till vad alla människor verkade tycka var normalt. Börja umgås med andra, dejta, vad som helst. Det spelade egentligen inte så stor roll vad, så länge det gav honom makten. Makten, att inte vara den som blev sårad, makten att få bestämma själv över vad som hände. Han intalade sig själv att det verkligen inte var bara för att han ville att John skulle börja lägga märke till honom igen, intalade sig själv att Rebecka verkligen inte spelade roll, att hans högsta önskan verkligen inte var att han skulle återfå platsen som den viktigaste personen i tvillingens liv.

Edward tänkte bli sin egen, oberoende person. John fick tycka vad han ville om det, det var ändå hans eget fel. Han gav inte Edward några andra alternativ.

Edward knöt nävarna hårt och försökte ignorera känslan som tryckte över bröstet. Då var det alltså bestämt.

*Känner att jag måste påpeka att nästan ingen tid alls i (min) Edwards värld mest troligtvis är mer än vad normala syskon spenderar med varandra i vanliga fall ;)