Hejhej, lämna gärna en liten kommentar där nere ;) 
Nu ska jag återgå till att leta efter engleksa ordspråk, bye bye!

DIN SJÄL TILLHÖR MIG del 16

Han slog lätt med knogarna mot dörren. Ännu hade han inte riktigt kommit fram till om han var tillåten att vandra in sedan eller inte, men öppnade ändå dörren.

"Come on in John" Rebeckas röst nådde honom precis då han klivit in. Ett leende spred sig över hans läppar, samma leende som alltid kom över honom då Rebecka var i närheten. Hon var ljuset i mörkret, eller något sådant klyschéaktigt. Edward vad med all säkerhet inte det. Inte längre. Det stack till i hjärtat, då han än en gång insåg att han på sätt och vis förlorat sin andra halva. Efter en djup suck sköt han bort känslan, låste in den i en svart låda någonstans långt borta, som så många gånger innan. Vissa saker var bara för smärtsamma.

”Hey Becka” Han tvingade sig själv till att le igen då han vandrade in genom köksdörren. Blicken sökte sig direkt till flickan som satt vid bordet. Hon log inte.

Förvirrat gick John fram till henne, la ena handen på hennes axel. ”Is everything okay?”

Blicken hon gav honom var fylld av känslor han inte kunde tyda, inte förstå. Ögonen var rödkantade.

”No, John. Everything is not okay.” Rebecka suckade tungt och gömde ansiktet i händerna. Hon stötte bort hans hand, vilket fick John att hajja till och backa ett halvt steg.

”I can't take this anymore, John.”

Han blinkade oförstående mot henne, samtidigt som han gick runt bordet och satte sig på den motsatta sidan.

”What? Take what?” Trots att han började ana vad samtalet skulle resultera i valde han att försöka tänka bort det, ignorera det. Han gömde sig bakom den naivitet som sakta med säkert tvingats ifrån honom de senaste månaderna.

Ännu en häftig utandning nådde honom ifrån andra sidan bordet. ”I can't be with you when you're not with Edward. You've become a completely different person since you two stopped being... being... You know, you.”

”But...” Han försökte desperat hitta ett svar, ett motargument. ”You're joking, you're kidding me, right? I'm actually serious okay, you can't be serious!” Hon kunde inte lämna honom, fick inte lämna honom. Rebecka var allt han hade kvar.

”John, I'm so sorry, but this ain't working. I love you, but I can't do this anymore. I can't stand being the one tearing you apart. I know when it's time to stop.”

Stolen skrapade hårt mot golvet då han reste sig. ”Rebecka, please! Don't do this to me. Please, don't, Rebecka.”

John kom att stå mitt emot henne. Hon reste sig upp, näsa mot näsa. Höjdskillnaden var knappt nämnbar, särskilt med tanke på att den blonde pojken inte hade håret på ända denna dag.

”John.” Hon satte handen mot hans bröstkorg. ”We're done. I love you, but we're done. At least until you and Edward make up.”

Det slog John med full kraft. Han var ensam. Helt ensam. Edward hade övergivit honom, bestämt helt själv

att de inte längre skulle vara John och Edward, utan John, ensam, och Edward, ensam. På något sätt var det mycket mer smärtsamt än den gången någon tagit hans bror ifrån honom med våld. På något vis var det mer smärtsamt att inse att tvillingen själv valde att inte komma hem till honom om nätterna, än att veta att han inte skulle komma hem för att någon tvingade honom.

Och nu hade Rebecka gjort detsamma. Bara hux flux sagt åt honom att de inte längre skulle vara John och Rebecka, de skulle inte längre ligga tätt omslingrade i soffan, de skulle inte längre träffas, inte vara vänner.

Minnesbilder från det som hänt knappt ett år tidigare började svepa omkring honom, blinkade bort verkligheten på ett sätt som han kände igen men inte visste hur han skulle förhindra. Bilderna blandades med Rebeckas plötsligt oroade ansiktsuttryck.

”John? John, are you alright?”

Han kunde inte förmå sig själv att svara.

”Talk to me. John!”

Benen vek sig under honom, fick honom att sjunka ihop på golvet. Minnena av broderns sönderslagna ansikte blev snart fler än de som speglade verkligheten. De såriga armarna, blåmärkena. Rebecka som frenetiskt knappade på sin telefon. Ärren, det blodiga golvet i skjulet.

”Edward, I don't know what happened. I don't know what's wrong with him! He's not responding, he's like all gone but fully awake. I didn't do anything, I swear. John? John! Edward, I don't know what to do! What's happening to him? What do you mean, 'again'? Edward! Thank you thank you thank you! But hurry, please!”

Hans spegelbild, mumlande i sömnen i en sjukhussäng, männens sadistiska leenden i rättegången. Rebeckas oroliga röst som gång på gång ropade hans namn.

Han kunde omöjligt fokusera blicken på henne, lyckades inte hålla sig nog länge till nuet för att hitta igen henne. Lappen på kudden, insikten. Kevins vita ansikte då denne steg in genom dörren, själv.

Desperat försökte han klänga sig fast vid avgrundens kant, vid Rebeckas allt avlägsnare röst.

”If you tell anyone what you've seen, we will hurt your brother.”

Och han föll, och han föll.