Över två A4, vad hände? *host*
Och jag kommer inte på något att skriva här, så ni få la bara läsa och lämna något litet där nere ;)

---

DIN SJÄL TILLHÖR MIG del 17
"Crap, crap, crap. Kevin! Crap. KEVIN!" Edward blev stående i hallen, kunde inte bestämma sig för var han skulle leta efter sin storebror först.

 

"What?" Broderns röst kom från övervåningen, vilket fick Edward att rusa till trappen.

"You need to drive me to Rebecka's house, like now!" Han blev stående på nedersta trappsteget. Nu om någonsin önskade han att han tagit körkort, så att han inte behövt förlita sig på andra människor för att ta sig emellan platser. Kevin dök upp på den övre trappsatsen, tittade frågande på honom.

"Rebecka's? I thought you..."

"Now!" Oron gav ordet en förtvivlad underton. Han snurrade runt och greppade bilnyckeln från nyckelskåpet. Den flög genom luften med förvånande pricksäkerhet och träffade Kevin mitt i bröstet. Edwards blick grävde sig fast vid den äldste brodern under de ögonblick det tog för denne att börja röra sig nedåt. Sedan vände han ännu en gång och störtade ut genom dörren.

 

Hela bilfärden satt han som på nålar. Stressen gnagde i honom, och han var rädd. Rädd för att denna attack skulle vara lika allvarlig som den senaste. Det var någon månad sedan nu, bara en eller två veckor efter att Rebecka klivit in i deras värld. Paniken han känt då gjorde sig påmind, han mindes skräcken som fått hjärtat att bulta så hårt. Då hade John i princip slutat andas. Edwards nävar knöts omedvetet och hårt vid minnet.

Efter det hade John tvingat honom att lova, att svära, på att inget berätta för Rebecka. Hon fick inte veta, och inte heller något av fansen. På något sätt hade de lyckats hålla anfallen borta från allmänheten, från pressen. Det var deras pinsamma hemlighet.

”Relax Edward, he'll be fine. He had those before and he survived all of them. This won't be different.” Kevin sneglade mot honom och knuffade honom försiktigt i sidan. Edward kom inte ens på tanken om att knuffa tillbaka.

 

Då bilen äntligen saktade in var Edward ute innan den ens stannat. Han bekymrade sin inte om så banala saker som att stänga bildörren efter sig, utan sprang direkt mot huset. Kevin ropade efter honom, men orden nådde inte hans öron, var inte prioriterade. Inte heller brydde han sig om att knacka på, utan slog bara upp dörren, halkade på mattan men höll sig på benen.

”John?” Han stannade upp, hade ingen aning om var han var på väg längre, visste inte var han skulle leta. Plötsligt tittade Rebecka fram i en dörröppning.

”Thank god Edward, I don't know what to do.” Han kunde se rädslan i hennes ansikte, och kom plötsligt ihåg hur rädd han själv varit första gången, skräcken han känt. Han gick mot henne, passerade henne. Under ett kort ögonblick stod han dock stilla, precis bredvid henne. Han lade en hand på hennes axel, tittade henne djupt i ögonen.

”It'll be okay.” Var det kom ifrån visste han inte, det var inget han planerat att säga. Hon svalde hårt och nickade. Det förvånade honom att hon litade på honom, med tanke på hur orättvis han varit mot henne. Så släppte han henne med blicken, och hans ögon föll på personen som satt hopkrupen på golvet inne i köket. ”John...” Hjärtat gick i småbitar. Hur många gånger Edward är såg sin bror så här ynkligt sårbar vande han sig inte. Tvillingen hade dragit upp knäna mot hakan. Hans händer var hårt pressade mot öronen, ögonen var stängda. Tårar strömmade nedför hans kinder, mot läpparna som hela tiden rördes i en evig flod av ohörbart mummel.

Och plötsligt var inget annat i hela världen viktigt. Att Rebecka stod kvar i dörröppningen, att Kevin slöt upp bredvid henne, inget av detta märkte Edward. Det var inte ett medvetet val, att han lämnade sin äldste bror och flickan, och gick fram till sin tvilling. Det fanns inget annat i hans värld, än att han skulle trösta sig bror. Inte ens efter att ha varit osams i flera veckor, månader, fanns det något annat alternativ. Det var inte det att han inte hade något val, han övervägde aldrig om han hade något eller inte. Han ville inget annat än att få broderns skräck att försvinna.

Han föll på knä bredvid John, knappt medveten om vad han gjorde. Fortfarande var tvillingens ord inget annat än ett sorl av förvirring. Hans händer greppade tag runt broderns handleder, bände varsamt men bestämt bort dem från tvillingens öron. Då Edward efter några evighetslånga sekunder släppte taget slog John armarna om sig själv, fortfarande med ögonen hopknipna till det yttersta och tårarna forsande.

Edward svalde hårt, kände hur tvillingens gråt fick tårar att stiga i ögonen på honom själv.

”John, it's okay. Everything is alright. Please, stop crying John.” Hjälplösheten övermannade honom då brodern bara fortsatte mumla osammanhängande. Han omfamnade John, drog honom intill sig, vaggade honom stilla. Tvillingens läppar hamnade väldigt nära hans öra, och Edward kunde (äntligen) nätt och jämt urskilja orden. Det han hörde fick det att hugga till i magen, som om någon sparkat honom med full kraft.

”They took him. He's everything, and they took him. They won't give him back. And now they've taken Rebecka too. There's no one left, I'm all alone. They took him, took her, they took him.”

Nu rann tårarna utmed även Edwards kinder.

”I'm so sorry John, I'm sorry. Oh my god, what have I done? Please John, I'm so sorry.” Han kände sig som en sådan skurk. Aldrig i livet att han förtjänade den här fantastiska människan, inte alla dessa tårar, inte all den smärta han visste att han utsatt tvillingen för. Han förtjänade inget annat än torrt bröd och ljummet vatten.

Johns armar rörde på sig, flyttade på sig. Edward släppte på greppet en aning, tillät sin kopia att ändra position. Tvillingens armar slöts plötsligt omkring honom, drog honom närmare igen. Vassa naglar grävde sig ned i hans axlar. Det faktumet bekymrade honom inte.

Broderns gråt blev häftigare, men mer närvarande. Hur Edward kunde avgöra det visste han inte själv, det vara bara något han märkte, något han kände.

”They won't let me be with him, they're keeping him away from me. I don't want to be alone.”

”Sssch John, I'm right here. They can't hurt us, we're okay. They're in jail, they can't touch us, never again. We're alright, we're okay. I'm not going anywhere, I'll stay here forever if you want me to. Rebecka's here as well. We're not going anywhere, not me, not Rebecka, not you. Ssch John, ssch.”

 

De blev sittande ett par minuter till, innan Johns häftiga snyftningar äntligen tystnade. Musklerna kring hans ögon slappnade av, fingertopparnas tryck på Edward rygg lättnade. Edward böjde sig försiktigt ut ur omfamningen, granskade vaksamt tvillingens ansikte för att vara säker på att det inte satte igång igen. Hans kopia öppnade sakta ögonen, kisade ett par sekunder för att sedan blinka nyvaket. Ingenting av den svarta avgrunden fanns kvar i hans blick.

”Hey there.”

John log tveksamt, verkade inte riktigt säker på var han var och vad som hände ännu.

”You really have to stop doing that, John.” Edward smilade tillbaka, extremt lättad.

Tvillingen drog honom närmare igen, kramade honom hårt.

”Promise me you won't leave me again.” Orden var enbart ämnade för Edwards öron.

”Never.”

”But if Rebecka and I...?”

”I will never leave you again, no matter what. As long as you are happy, I will be happy.”

”Really?”

”Totally. But...” Han höjde medvetet rösten för att Kevin och Rebecka, och då särskilt Rebecka, skulle höra. ”... Rebecka should know, that if she ever hurts you, I will personally hunt her down and kick her butt.”

John flackade oförstående med blicken, men Rebecka som kände igen sina egna ord från bara någon knapp timma sedan skrattade tyst.

 

Tjugo minuter senare satt alla fyra runt det rektangulära köksbordet. Tvillingarna satt på ena sidan, de hade dragit stolarna tätt, tätt. Rebecka satt mitt emot John.

”God, I hate it.” John lutade huvudet i händerna och suckade uppgivet då Rebecka än en gång undrade vad som hänt. Först nu kände han sig säker nog på sitt eget sinne för att förklara vad det var för något.

”It's like... Ever since like, last year, when Edward was...” Han kastade en snabb blick på sin tio minuter yngre bror för stöd, och fick en kort nick tillbaka. ”... kidnapped, I've had these like, 'attacks'.”

Han gjorde övertydliga citattecken med fingrarna och himlade med ögonen.

”It's like I'm falling into a big, black hole of memories. It's awful, not knowing what's real and what's not.”

Edward lade en hand på hans axel, kände igen den knapphändiga berättelsen sedan tidigare. Rebecka nickade försiktigt och lyssnade uppmärksamt då John fortsatte att försöka informera sin flickvän på bästa sätt.

Under tiden gav Edward henne ett litet leende, försökte verkligen. För han ville inte vara skurken längre, inte vara den som framkallade anfallen, inte vara den som satte stopp för tvillingens lycka.

 

Då tvillingen tystnade var det Edward som tog till orda.

”I'm sorry Rebecka. I've been really unfair to you and...”

”Don't apologize Edward. I just stepped in and stole John, it wasn't you're fault.”

“But it is, was, is. I haven't been cool to you, not at all. I'm sorry, I really am. I just hope that one day, you'll forgive me.”

Rebecka log. “Always Edward, always.”

Edward log. John sneglade emellan dem och skrattade sedan tyst.

Kevin skakade bara roat på huvudet.