Och vi är tillbaka på tvåsiffrigt! :D
Javenne vad jag ska säga om detta lilla kapitel, vad tycker ni?
Just nu är jag i Finland (om auto-publiceringsgrejjen inte skummar sig XD)
Tror att vi börjar vara uppe på 40 A4 nu (om man räknar med Utan Dig)! Är det bara jag eller är det skitmkt? Jag har i alla fall aldrig skrivit mer än typ 13 förr! And I'm lite OMJ! :P

Hugs, I miss U all <3

DIN SJÄL TILLHÖR MIG del 10

Edward stod länge med mobilen i handen. Hans sinne var bara ett svart virrvarr av förvånade, övergivna tankar. Vad hade egentligen just skett?

John hade blivit skitförbannad. Inte lite, utan extremt, totalt, obehagligt skitförbannad. Edward kunde inte ens komma ihåg senaste gången tvillingen skrikit åt honom på det sättet. Visst, ibland gastade de på varandra ibland, men det var aldrig på allvar. Frågan var om det någonsin hänt förr.

När han bestämde sig för att inte ringa, att ”glömma bort”, hade han räknat med att brodern skulle bli sur, kanske rent av arg. Men aldrig hade han trott att John någonsin skulle skrika åt honom att hålla käften. Insikten fick det att vrida sig i magen på honom. Vad var det egentligen han höll på med?

John hade inte slutat anklaga honom under hela tiden de pratade. Nog hade Edward hört hur lättad brodern var, hur rädd han varit. Men varför hade han inte bara sagt det då, istället för att gapa som besatt? Tillslut hade Edward inte klarat av det längre, bara känt hur hela hans kropp skrek att allt var fel. Att; såhär skulle det inte vara, det var inte meningen att han och John skulle bråka. Han hade slutit ögonen och slutat lyssna på vad tvillingen sa.

”I'm hanging up now.”

John hade inte ens svarat, och klicket från då han la på ljöd ögonblicket innan Edward själv pressade in den röda luren på telefonens skärm.

Den yngre tvillingen la undan mobilen och lämnade rummet. Hundarna följde honom med blicken då han passerade, lika så Armani. Ingen av dem reste sig för att hälsa, vilket han på sätt och vis uppskattade. Han misstänkte starkt att ett varmt hundhuvud inte skulle göra annat än att få honom att bryta ihop.

Han gick ut genom bakdörren och slog sig ned på trappen, lutade uppgivet huvudet i händerna. En darrande suck undslapp honom. Länge satt han bara så, fokuserade på att andas in, andas ut, gick igenom dagens händelser om och om igen. Hade han gjort något fel? Var det något han borde ha gjort annorlunda? Egentligen borde han nog ha ringt så fort han kom hem efter träningspasset, trots allt. Han visste hur rädd John var för att förlora honom, och han hade ändå lovat att göra det.

”Done is done” Han konstaterade faktan tyst för sig själv. Det enda han kunde göra nu var att säga förlåt. Men, i sådana fall borde John och be om ursäkt. Det var faktiskt han som överreagerat. Edward nickade för sig själv, så var det. Sa inte John förlåt tänkte inte Edward göra det heller.

Dörren öppnades, och blandrashunden Oscar travade fram till honom, placerade tungt sitt huvud i hans knä. Edward lät bli att blicka mot dörren, mycket medveten om att hans äldste bror stod där. Istället begravde han näsan emellan hundens öron och försökte dölja hur kasst han mådde. Oscars sträva tunga svepte flertalet gånger över Edwards hals. Den ensamme tvillingen skrattade till, ett vemodigt skratt fyllt av dåligt dold smärta, och återgick sedan till att försiktigt klia djuret.

”Are you alright?” Rösten kom från dörren bakom honom.

Edward tvekade en sekund, men skakade sedan på huvudet.

”No.” En suck undslapp honom. ”No, I'm not.”

Hans bror flyttade sig från sin position halvvägs inne halvvägs ute, och slog sig ned bredvid honom.

”What's wrong then?”

”I... We kind of had a fight.” Edward vägrade flytta blicken från hunden, rädd för att tappa kontrollen. Han var helt enkelt för uppskakad för att vara säker på sig själv. ”I just... It's like, just weird.”

Om Kevin var förvånad över att tvillingarna bråkat visade han det inte. Istället la han en hand på sin lillebrors axel och kramade den lätt.

”Let me know if there's anything I can do”

Edward bet sig i kinden och nickade. ”Thanks Kevin”

”Anytime Edward”

Den äldre av dem klappade honom en sista gång på axeln och reste sig sedan för att gå in. Oscar stannade kvar med den ensamme tvillingen.

Edward satt kvar på trappan länge. Molnen passerade över himlen i en rasande fart. Vinden tilltog i styrka och rev snart i träden omkring den blonde pojken och hunden. Tårarna pressade på bakom hans ögonlock, men han vägrade låta dem slippa ut. Han placerade hakan mot handen och fäste kärleksfullt ögonen på hunden.

”You're on my side, aren't you?”

Oscar lyfte på huvudet och tippade det en aning åt sidan, blinkade mot honom. Om det var ett ja eller ett nej var oklart. Edward hoppades på det tidigare.