Hej och välkommen till del åtta i följetongen Din Själ Tillhör Mig *nyhetsreporter*
Lol, men i alla fall, dags att publicera den åttonde delen ;)
Ett inlägg ur Edwards perspektiv blir det nu, nästa blir ur Johns, eller... Skulle ni ha något emot ett kapitel ur Rebeckas synvinkel?
Och ni får faktiskt vara lite källkritiska nu (jeez, historia-lektionerna har satt sig på hjärnan OO'), det här är faktiskt ur Edwards point of view, det är inte nödvändigtvis anpassat till vad som verkligen sker. Bara hur han upplever det (just saying :P)

DIN SJÄL TILLHÖR MIG del 8

Dagarna rullade på och blev till veckor. Rebecka försvann inte. Tvärt om verkade hon vara där för att stanna, till Johns stora glädje. Edward däremot, blev mer och mer vaksam. Hans tvilling spenderade allt mer tid hemifrån, allt mer tid hos flickvännen och allt mindre tid hos sin bror.

Trots detta snurrade allt kring Jedward på som vanligt. Konserterna, signeringarna och tv-showerna avlöste varandra, och så fort de hamnade på scenen blev allt som vanligt, som det skulle. Skillnaden fanns bara där när Rebecka var i närheten.

Edward snörde löparskorna med häftiga rörelser, irriterad. Varför han var på så dåligt humör visste han inte, egentligen. Han förstod inte varför han reagerade som han gjorde, men av någon anledning hamnade hans humör på tvären så fort Rebecka kom på tal (när pressen eller liknande frågade om henne skrattade han alltid bort det så fort som möjligt, försäkrade att han var helt okej med det, allt sånt skit). Natten innan hade John sovit över hos Rebecka för första gången. Annars hade han alltid kommit hem. Sent visserligen, men ändå. Edward hade alltid kunnat ligga vaken tills han kom hem, aldrig behövt somna ensam. Det var obehagligt tomt i rummet utan tvillingen.

John hade varit mycket tveksam till att låta honom dra ut och springa själv. Från början hade det varit meningen att de skulle ta en löprunda tillsammans, men så hade Rebecka ringt, och det slutade som det gjort den senaste tiden. En John som hastigt och lustigt bad om ursäkt för att han stack, och en Edward som satt kvar med ett stort, svart åskmoln ovanför huvudet.

För en gångs skull hade det dock tagit lite längre för tvillingen att lämna huset, eftersom att han var tvungen att försöka övertala Edward att inte träna. Försöka. Han hade misslyckats, men i alla fall lyckats tvinga Edward till att lova att inte vara ute mer än två timmar, och att lova (många gånger om) att ringa så fort han kommit tillbaka.

Med en djup suck reste Edward sig och marscherade ut genom ytterdörren. Även han kände en viss motvilja till att springa ensam. Senast han gjort det... Nej, det minnet skulle han helst vara utan. Nu var han på väg ut i alla fall. Han behövde tänka.

Efter fem kilometer var han tvungen att slå av på tempot. Trots att fartvinden kylde och rensade i hjärnan snubblade han gång på gång, bara för att han inte klarade av att koncentrera sig på vart han satte ned fötterna. Han saktade av, för att sedan stanna helt och hållet. Uppgivet slog han sig ned på en sten som

någon eller något placerat bredvid elljusspåret. Han förstod verkligen inte vad som höll på att hända.

Var det verkligen nu det skulle hända, att han och John gled isär på riktigt? Skulle det vara nu, som han skulle vara tvungen att ställa om sig från vi och oss till jag och mig? Edward gnuggade sig i ögonen, frenetiskt. Han ville inte. Ville. Inte.

Skulle han vara tvungen att göra det ändå? Han ville verkligen inte att Rebecka skulle ta hans plats i broderns liv. Edward ville inte vara andrahandsvalet.

Han var dock inte säker på om han hade något alternativ. John var upp över öronen kär i den där tjejen, och verkade inte kunna få nog av hennes närhet. Edward slog ut med händerna åt alla omkring som ville lyssna, åt skogens varelser, åt ingen.

”Sometimes he's not even home half a day*!” Han reste sig upp och började vandra tillbaka längs elljusspåret. Han skulle vara tvungen att göra något. Han vägrade bli utbytt, lämnad. Inte en chans att han tänkte bli övergiven, av den enda person i hela världen som egentligen spelade roll.

Edward sparkade frustrerat iväg en kotte och muttrade för sig själv. Han var tvungen att göra något, det fungerade inte längre.

Så slog det honom, vad han var tvungen att göra. Han visste att John inte frivilligt skulle släppa taget om honom helt. Tvillingen skulle räkna med att han hela tiden fanns där när han kom hem, att Edward inte skulle göra annat än att vänta.

John var så förälskad i den där tjejen att han aldrig ens övervägde att säga nej när hon ringde. Inte på riktigt i alla fall. Visst, han brukade tveka, hela tiden med blicken fäst på Edward, men aldrig sa han nej. Det var lika smärtsamt varje gång, och John visste det. Och ändå, ändå sa han aldrig att nej, idag ska jag minsann umgås med min bror och inte med dig Rebecka. Inte en endaste gång.

Edward suckade djupt än en gång och började jogga hemåt. Han skulle vara tvungen att vara den som tog avstånd, om han inte ville bli bortprioriterad gång på gång på gång på gång. Han tänkte sluta vara den som var beroende av den andre. Han tänkte bli mer som John, bli mer självständig. Han tänkte inte vänta varje kväll och hoppas att tvillingen skulle komma hem innan han somnade. Han tänkte sluta sitta ensam de timmar brodern inte var där. Han var helt enkelt tvungen att anpassa sig till vad alla människor verkade tycka var normalt. Börja umgås med andra, dejta, vad som helst. Det spelade egentligen inte så stor roll vad, så länge det gav honom makten. Makten, att inte vara den som blev sårad, makten att få bestämma själv över vad som hände. Han intalade sig själv att det verkligen inte var bara för att han ville att John skulle börja lägga märke till honom igen, intalade sig själv att Rebecka verkligen inte spelade roll, att hans högsta önskan verkligen inte var att han skulle återfå platsen som den viktigaste personen i tvillingens liv.

Edward tänkte bli sin egen, oberoende person. John fick tycka vad han ville om det, det var ändå hans eget fel. Han gav inte Edward några andra alternativ.

Edward knöt nävarna hårt och försökte ignorera känslan som tryckte över bröstet. Då var det alltså bestämt.

*Känner att jag måste påpeka att nästan ingen tid alls i (min) Edwards värld mest troligtvis är mer än vad normala syskon spenderar med varandra i vanliga fall ;)