Kapitel elva ute nu!
Lolz, den här delen blev ju jättelång! Eller, egentligen blev den här delen två delar; fortsättningen kommer i del tolv. Vill inte göra kapitlena mer än en dryg A4, tror att de blir längre på det sättet (jag gullar långt :P).
Så, väldigt, väldigt mycket fortsättning följer, och 12:an kmr ínte förrns senare. Har inte börjat skriva på den ännu (a)
Lämna gärna något där nere och säg vad du tycker, jag lyssnar på alla åsikter *nicka*

DIN SJÄL TILLHÖR MIG del 11

"You now you could stay here, if you want to..." Rebecka erbjöd honom än en gång att stanna kvar, tveksamheten och oron hon kände avspeglades i rösten. John skakade på huvudet och placerade läpparna mjukt mot hennes panna, lugnande.

"No, I should go home."

Inte för att han kände sig lugn över huvud taget. Tvärt om, hans inre var i uppror. Han ångrade verkligen utbrotten han fått, särskilt då de inte ens stått öga mot öga. Han och Edward bråkade aldrig på det sättet, och det var hans fel att de lagt på som ovänner. Men han hade blivit så rädd. Paniken hade tagit strypgrepp på honom, och när det visade sig att brodern bara glömt bort att ringa... Han hade blivit arg bara för att han varit så orolig.

”Call me” Hon omfamnade honom. John slöt armarna runt henne och lovade. Aldrig skulle han komma på tanken att inte ringa henne. Under de veckor som gått hade de kommit att stå varandra väldigt, väldigt nära. Han hade aldrig upplevt något liknande. Så fort han såg henne, tänkte på henne, började han le. Det fanns ingen som gjorde honom lika glad, ingen som var lika vacker, ingen som han ville hålla lika nära, ingen vars åsikt spelade större roll. Ingen, utom Edward.

Varje timma, varje minut, varje sekund. Aldrig kunde han sluta tänka på dilemmat, inte ens på nätterna lämnade den ständiga frågan hans sinne. För han ville spendera all tid i världen med Rebecka, samtidigt som han inte ville annat än att vara nära sin bror. Så fort han var utan en av dem spred sig tomheten genom kroppen. Det var olika sorters tomhet; utan Rebecka fattades det något, som om en del av hans hjärta var någon annanstans. Han saknade henne alltid innerligt.

Utan Edward spred sig kylan genom kroppen, och det var inte hjärtat som fattades utan en stor del av hela han. Ingen, inte ens Rebecka, kunde han dela tankarna med på samma sätt. Inte ens Rebecka kunde läsa honom utantill, så som Edward gjorde. Om John kände sig nere – vilket han ofta gjorde nu för tiden – kunde han inte bara ta ett steg mot Rebecka för att få tröst och trygghet. Hon förstod honom inte på samma sätt som tvillingen. Förståeligt visserligen, de hade ändå inte känt varandra så länge. Tvillingarna Grimes hade varit synkade sedan tidernas begynnelse. Det var besvärande att behöva göra Rebecka medveten om att han behövde en kram, ett lugnande ord. Han var inte van vid det, visste inte hur han borde göra.

Samma problem hade han åt andra hållet. Visst, han var väldigt bra på att tyda människor (det hade trots allt varit hans livsuppgift så länge han kunde minnas, och innan det också, att lista ut varje tanke som gick igenom tvillingens huvud innan denne själv formulerat dem till meningar). Men skillnaden mellan att läsa Edward, som aldrig någonsin försökte dölja något för honom utan raka motsatsen, och att försöka förstå Rebecka, var oändlig. När hon inte ville visa sina känslor och tankar för honom var det nästintill omöjligt.

John steg av bussen och vandrade den korta biten hem. Rebecka hade erbjudit sig att skjutsa honom (och att han skulle få stanna, låna telefonen, sova över, stanna igen och så vidare, och så vidare), men han hade avböjt. Han behövde få tänka ostört ett tag, slippa behöva bry sig om andra människor.

När han öppnade dörren och hängde av sig jackan hade han inte kommit längre än att han borde säga förlåt. Förlåt, förlåt, förlåt, förlåt. Förlåt.

”John?” Kevins röst nådde honom från köket. John kastade en blick uppför trappen, men vek ändå av. Han lutade sig mot dörrkarmen och blinkade mot brodern.

”S'up?”

”Have you spoken to Edward?”

”No, I just came through the door!”

”Well, you should. I don't know what you were fighting about, but he was really upset.”

Det stack till i bröstkorgen, någonstans där uppe till vänster, där han fått lära sig att hjärtat satt.

”I'm on my way. I'm actually serious okay, I don't know what happened, I feel like crap.”

John suckade djupt, men var sedan tvungen att himla med ögonen åt Kevin som gav honom en storasyskonblick.

”Shut up already, I said I'm going!” Han kunde inte låta bli att flina då han vände sig bortåt och började vandra uppför trappen. Ända till han insåg att han var på väg upp till sovrummet han delade med tvillingen. Tvillingen som var upprörd, för att John hade skrikit på honom utan egentlig anledning. John suckade djupt och tvekade med handen på dörrhandtaget. Nu skulle han vara tvungen att be om ursäkt. Någonstans tyckte han att Edward också borde säga förlåt, men han räknade med att brodern i vanlig ordning skulle vara lika ivrig som han till att bli sams.

John tog ett djupt andetag och pressade ned handtaget.