Todiladilolaha blaha blahej! Del 14!!! :D
Lolz, så jag flydde lite till från pluggandet och skrev klart kapitel 14 (a) Det händer inte direkt så mycket (typ som i inget) i den här delen, men jag blev hyfsat nöjd med innehållet, hehe :$ Säg gärna vad ni tycker, det uppskattar jag!
Nu ska jag plugga sönder ett tag, vi hörs <3

DIN SJÄL TILLHÖR MIG del 14

De följande dagarna återvände ordningen någorlunda. De bad varandra om ursäkt (Edward sa förlåt femtioelva gånger, nog många gånger för att få John irriterad igen), pratade med varandra, umgicks med varandra. Men någonting hade förändrats. Det var inte många som la märke till det dock, skillnaden var så liten. Tvillingarna märkte det, deras familj, de nära vännerna.

Inte ens på scenen var allt som vanligt, men det var det inte många som märkte. De gånger det blev intervjuade märkte aldrig reportern eller talkshow-ledaren något. Stora delar av publiken på konserterna såg ingen som helst förändring, förutom att bröderna inte längre kivades titt som tätt, aldrig lekfullt boxade på varandra. Det låg för mycket spänning emellan dem för att de skulle kunna bråka hjärtligt.

De trognaste fansen, de som såg skillnad på tvillingarna och deras personligheter, var de som la märkte till att något hänt. Tvillingarnas Twitter spammades med frågor om allt var som det skulle. Bröderna försökte hela tiden besvara så många av dem som möjligt, försäkra att allt var som det skulle, att de inte bråkade.

Båda tyngdes av skuldkänslor över att behöva ljuga för fansen, men det enda andra alternativet var att berätta att deras relation hade förändrats till det sämre. Det var en av de få saker de kom överens om, nej, inte, aldrig.

stället för att hela tiden klänga på sin bror var Edward nu den som var den självständiga, den som tog initiativet till att göra saker. Det var han som rusade ut i publiken först, han som klättrade på staket, han som hittade på de mesta tokigheterna. John gjorde allt som hans tio minuter yngre bror gjorde, verkade alltid vilja vara honom till lags. Visst, Edward besvarade kramarna han fick, men det var aldrig – aldrig – han som slog armarna om John. Han hoppade aldrig upp på tvillingens rygg, om denne inte uppmanade honom, inget av det han i vanliga gjorde så ofta.

Bland fansen pågick högljudda diskussioner. Varför hade bröderna bytt roller? I

Alla dessa tjejer och killar märkte vad som hände, men ingen visste varför. Några av dem gissade sig till anledningar, som låg hyfsat nära sanningen. Men inte ens tvillingarna själva förstod varför, egentligen. Särskilt inte John.

Han sökte hela tiden efter broderns närhet, även fast han inte märkte det själv. Förr hade han inte haft något behov av att vara den som drog sig närmare, den som hela tiden blickade mot den andre och lyssnade uppmärksamt, nästan förtrollat, då denne pratade. Han hade fått all närhet han behövde automatiskt. Men nu, när Edward som alltid varit så kramgo, slutade upp med allt som egentligen symboliserade honom som person, fann John sig själv törstande efter tvillingens bekräftelse.

Ur Johns synvinkel var ändå det värsta att han inte längre kunde läsa sin bror. Han kunde omöjligt förstå vad som pågick i Edwards huvud, och det var så skrämmande. Kanske var det för att han var så van vid att hans yngre halva aldrig någonsin dolt något för honom som han aldrig lärt sig att se de små skiftningarna i ett ansikte som inte ville visa något. Kanske var Edward bara väldigt, väldigt bra på att inte visa känslor. I vilket fall som helst var det extrem smärtsamt.

Edward var lika förtvivlad, men han vägrade låta brodern se det. Han var övertygad om att han skulle vara tvungen att vara den som tog avstånd för att slippa bli sårad. Hans största problem var att han inte hade en enda levande själ att tala med. Han hade aldrig brytt sig om det förr, att han bara hade John. Han hade alltid varit övertygad om att brodern skulle finnas där hos honom för evigt, aldrig någonsin ens övervägt att det kanske skulle ta slut någon gång. Nu hade han ingen alls. John hade Rebecka, vilket gav Edwards undermedvetna ännu en anledning, trots att han egentligen inte visste om det var sant eller ej – som så mycket annat.

I hans värld förstörde Rebecka allt, och han skyllde på henne. Han var övertygad om att det var Rebecka som satte griller i huvudet på hans annars alltid så trogna bror, att det var hon som övertalade John att stanna över om nätterna, att det var hon som slet tvillingen ifrån honom.

I själva verket gjorde hon precis tvärt om. Allt eftersom började John söka sig bort från Edward, det gjorde helt enkelt för ont att ständigt bli avvisad. Rebecka såg hur dåligt han mådde över att mista närheten han haft med sin bror, hur han ständigt försökte överleva dagarna, hur han försökte dölja det för henne, få henne att tro att han var okej. Hon hörde hur han försökte kväva snyftningarna om nätterna, och det slet i hennes hjärta.

Hon hade kommit att bli den som sa nej, som sa åt John att umgås med sin bror istället för med henne. Ofta funderade hon på om det verkligen var hennes fel. De få gånger hon talat med John om det faktumet blev han helt förtvivlad, och hon hade sedan länge slutat försöka ventilera sina farhågor.

Rebecka var livrädd för att detta skulle vara slutet på tvillingarna, deras karriär, deras gemensamma liv. Var det verkligen möjligt att det skulle bli så fel? Hon var ett vanligt fan, som blivit kär i brödernas gränslösa kärlek till varandra, till världen. Det skrämde henne att hon kunde vara en stor del av anledningen till varför detta tog slut.

Skulle John och Edward Grimes ens överleva utan varandra?

Hon var inte alltför säker på den punkten.