Hurra? Tog bara en vecka...
Och den här är jättekort (första inlägget jag publicerar som är kortare än en A4, men känner att den nog inte borde vara längre, får bli mer nästa kapitel), och jag provade något nytt, så jag vet inte hur bra den blev... Skrev dialogen först och fyllde på sedan, det blev rätt muppat, men ganska intressant? 

DIN SJÄL TILLHÖR MIG del 15

"Hey, it's Edward" Det glada tonfallet kändes tillgjort, på något sätt.

"Edward, I need to talk to you."

"I don't need to talk to you Rebecka." Och så var det bortblåst som vinden. Jasså minsann.

"Don't you dare to hang up on me, or I will personally hunt you down and kick your as."

En kort tvekan. “What do you want?”

“I... This isn't working. For any of us, I mean.”

“That's not my problem, is it?” Försvarssköldarna plockades fram, precis som vanligt.

“Well, yeah, it actually is.”

“Oh, give it a break Rebecka.” Ett försök att låta trött, obrydd. Hon trodde honom inte.

“No, I'm serious. I can't take this anymore, Edward. And I know you hate me, and... and I still don't really know why...”

“You...” Självklart avbröt han henne, det hade hon räknat med. Hon skulle ha blivit mer förvånad ifall han inte börjat ge henne skit för att hon inte visste vad hon gjort fel. Hur många gånger hon än försökte vägrade han förklara för henne, de gånger han svarade på tilltal I alla fall. Men det var sant. Hon visste inte.

“I'm not done, Edward. I'm still a big fan of yours, don't you remember that I'm just one of all those girls. But that's not why I called you.”

En djup suck. “What then?”

“I told you, I can't take this anymore. So I need you to...”

“I'm not going to do anything for you, Rebecka.”

“You have to. You need to take care of John, 'cause...”

“He doesn't want me to. He got you now, he doesn't need me anymore.” Under ytan var det lätt att höra smärtan, och hon blev åter medveten om att Edward var precis lika trasig utan sin bror som John var.

“He's going to need you when I dump him.”

“You what?” Murarna rasade, och det hördes verkligen då han inte längre kunde hantera känslorna.

“You heard me. I told you twice, I can't handle this. John isn't the same guy when he's without you.”

“That, that's... That's bullshit! You never hung out with both of us, he haven't changes a bit. You can't just dump him on me 'cause you've tired of him.”

“That is not true! I fell in love with the happy John, the John who always smiled and laughed. He won't function without knowing you support him. I can't be with him if you aren't friends, it's not right.”

“But, you can't like... That's so not cool! You can't...” Det förvånade henne, nästan, att han fortfarande brydde som om ifall John var lycklig eller inte. Men nu hördes det; ingen hade tillåtelse att krossa broderns hjärta. Ingen utom Edward själv.

“Well, I will. Right now, actually. And... God, I'm sobbing like a baby. Just please, take care of him?” Hon ville verkligen inte, men var tvungen. Inga andra alternativ fanns, inte I henne värld. John fungerade inte utan Edward, och så länge hon fanns kvar skulle de inte bli sams.

“You got to be kidding me! Rebecka, you just can't like...”

“Bye Edward.” Hon la på luren och blev stående med ena handen för munnen. Det var dags.