Hejsan, förlåt igen.
Venne ens vad jag tycker om den, den är lite improviserad och ihopklippt. Det är i alla fall något, hoppas ni inte hatar mig för uppehållet/kapitlet/nånting <3
Jedlove :*

Det blåser – 6

Edward sjönk ned på knä. Vinden vid fönstret var av orkanstyrka – kanske väl förklarligt med tanke på att tornadon fortfarande var på väg rakt emot dem – och det var knappt han klarade av att hålla överkroppen upprätt. På alla fyra tog han sig fram till de två flickorna. Blåsten dränkte alla ljud, men han kunde se smärtan i deras ansikten och det var mer än nog för att övertyga honom om att de behövde hjälp.

   När han var nästan där lyfte den ena av dem på huvudet. Hennes ögon blev stora, där hon halvlåg bredvid sin till synes medvetslösa vän. Blod strömmade nedför hennes arm, Edward gissade på glassplitter. Han lade en hand på hennes oskadda axel och insåg att hans farhågor varit korrekta. En bred glassbit stack ut någon knapp centimeter ur hennes överarm. Förutom armen verkade hon dock må ganska bra. Adrenalin spelade förstås en stor roll i det faktumet, det hade han trots allt själv erfarenheter av. Hon stirrade på honom ett par sekunder, nickade sedan svagt.

   ”How is she?” Han försökte göra sig hörd, men hon rynkade bara pannan. Det var tydligt att hon inte kunde tyda det han sa. Inte för att han klandrade henne; han hörde inte vad han själv tänkte, än mindre vad han sa. Så försiktigt det gick lutade han sig närmare den avsvimmade flickan. Hon verkade ha stått mellan sin vän och fönstret, för splittret var mer utbrett och verkade ha gått djupare.

   ”Her chest isn’t moving.” Insikten slog honom och direkt började paniken gnaga honom i hasorna. Andades hon? Var hon ens vid liv? Han stack fingrarna under hennes haka, letade upp struphuvudet och lät fingertopparna glida in mot artären han visste fanns där. Så många gånger hade han tagit pulsen på sig själv efter träningspass. Han visste exakt vilka platser man kunde känna på för att hitta hjärtslagen; handlederna, halsen, ljumskarna.

   Det bultade svagt, så svagt, mot hans fingrar.

   ”Thank God, she’s alive.” Åtminstone än så länge. Efter ett djupt andetag bestämde han sig. De var tvungna att ta sig därifrån. En snabb blick ut genom fönstret fick honom att lägga till ett ”Now!” i tanken. Edward fångade den sittande flickans blick, pekade på henne och visade med pekfingret och långfingret att de skulle gå. Hon nickade till svar och hjälpte honom att lyfta upp den medvetslösa.

   Edward gick genom rummet så fort hans ben och vinden tillät honom. I hans famn jämrade sig flickan som inte kunde vara mer än tolv somrar gammal. Hon hade vaknat då han lyft upp henne. Hennes armar var upprivna av glassplitter och blodet forsade trots att han gjort ett försök att lägga tryckförband. Bredvid honom gick hon som verkade vara flickans storasyster. Han gissade på att hon var femton, men sättet hon klamrade sig fast i hans arm fick honom att tveka och han blev mer och mer säker på att hon bara var skicklig med sminket. Då och då stapplade han till, ett resultat av de häftiga kastvindar som hela tiden hotade med att fälla honom. Flickornas gråt ringde i hans öron, och han visste inte vad han skulle göra. Det gröna ljuset flimrade omkring honom. Om det slocknade fanns det inget som ledde vägen längre, och den becksvarta himlen skulle inte ge dem någon som helst hjälp på vägen. Det häftiga regnet hade hittat in genom det numera öppna fönstret och låg som en tunn hinna över hela golvet, hela honom. Håret låg slickat mot pannan sedan han tagit sig hela vägen fram till fönstret för att hjälpa flickorna. Än frös han inte, vilket han nog hade adrenalinet att tacka för, men han visste att det skulle komma ikapp honom så fort han slappnade av. Båda flickorna hackade dock tänder, även om han misstänkte att den yngre mest frös på grund av blodförlusten.

   Plötsligt tog vinden i med förnyad kraft och han insåg att han inte skulle hålla sig stående länge till. Han grep tag i flickan som stod bredvid honom, lyckades balansera den yngre av dem på en arm och började springa. Sprang så fort flickans ben tillät, sprang så fort vinden tillät.

   De var så nära. Så nära den korridor där det skulle finnas hjälp, där vinden skulle minska lite i styrka. Det var i alla fall vad han hoppades på.

   De var så, så nära när något hårt slog omkull Edward. Tyngden över honom var enorm. Ett par sekunder låg han stilla, med slutna ögon, och försökte tyda vad som just hänt. Något hade fallit, eller flugit, eller kastats, på honom. Den mesta tyngden låg över vänster ben och höft, men hans arm var fastkilad och det tryckte över bröstkorgen. Den yngre flickan hade skrikit då han rent reflexmässigt knuffat undan henne, så att hon inte skulle bli träffad. Den äldre flickan skrek också, skräckslaget. Han kunde känna hennes ena hand darrande leta sig över hans axel, skaka honom lätt. Edward tvingade upp ögonen, letade upp hennes blick trots att stjärnor lekte i hans synfällt. Smärtan kom krypande, allt eftersom att chocken släppte blev det mer och mer påtagligt att det gjorde ont.

   Ögonen sökte sig bort från henne, mot det föremål som pressade honom mot marken. Staketet, det som var menat att skydda honom, låg över hela hans vänstra halva – det var ren tur att det inte slagit sönder hans ansikte – nedtryck av en av de enorma högtalarna som blivit nedblåst från scenen och låg över staketet vid hans ben. Kanske hade staketet varit till hjälp ändå.