Waaaaaah!
Hehe *oskyldig*
This is kind of shit actually, men jag lyckas verkligen inte få till det och ni vill börja läsa det roliga (läs: Jag vill börja skriva det roliga). Och ni BEHÖVER faktiskt den här, även om ni inte vet varför *nicka bestämt* Så, ni får den i alla fall. End of story.
Jedkisses <3

Det Blåser - 2

Det var smockat med folk på flygplatsen. För en gångs skull hade de inte hade tagit ett nattflyg, vilket innebar att det inte bara var tvillingarna, deras crew och deras fans, utan en hel massa random människor. De hade för en gångs skull bestämt sig för att faktiskt vara diskreta med var de skulle, men ändå var det ett par tjejer och en ensam kille där. Det blev ett ganska stressat möte – de hade transport att passa som inte skulle vänta – men de hann i alla fall ta ett par foton och kramas lite fort.

   När de lämnade flygplatsen stack det lite i hjärtat på Edward, till stor del på grund av de besvikna blickar de fick av flickorna.

   ”We can’t do everything, Ed.” John lade en hand på hans axel. Den yngre tvillingen försökte le tillbaka, men lyckades inte riktigt.

   ”I know, but…” Han suckade, lät blicken blida ned mot de silvervingade skorna. ”I just wish we could.”

   ”Yeah, me too. Me too.” John suckade djupt, vilket fick Edward att vrida huvudet mot hans håll igen. Tvillingen såg verkligen nere ut. Varför? Visst, John var såklart också besviken över att de var tvungna att göra fansen besvikna – särskilt när de var i USA, vilket var sällan. Men som John nyss sagt; de kunde inte göra allt.

   ”You okay?”

   John mötte hans blick för ett par ögonblick, men vek sedan undan ansiktet precis som Edward själv gjort bara ett par sekunder tidigare.

   ”Yeah, just… Just tired.” Det var en lögn, det visste de båda. Edward frågade inte mer, lät bara ena handen glida svagt över broderns överarm, log svagt. John flinade upp sig och knuffade honom lätt, axel mot axel.

   Ingen av de gamla vanliga fighterna utbröt dock. De blev sittande, tätt bredvid varande, blickade ut igenom samma fönster och tittade på världen som flöt förbi. Himlen var mörk trots att det var dag, tunga moln hotade att dränka dem. Radion som stått på i bakgrunden vreds upp på högre volym då nyheterna övergick till väder. De kunde förstås redan se att det skulle vara ett ganska obehagligt klimat, men de skulle alla bli på ett bättre humör om solen planerade att titta fram.

   ”…a storm is going to hit us in the nearest week. Beware and if possible, stay inside…”

   “Great. Just what we needed…” Inte heller Liam verkade vara på det bästa humöret, då han muttrade för sig själv. Edward lutade sig fram, stödde armbågarna mot låren och la hakan i händerna.

   ”Leem, this won’t like, affect the concert, will it?” De hade bara en konsert inplanerad under de fyra dagar de skulle vara där. Skulle lite dåligt väder verkligen få äventyra den? Alla fansen som köpt biljetter skulle bli så besvikna. Han kände hur även John förflyttade sig närmare, lika spänd han för att få höra svaret.

   ”No, it shouldn’t. The concert isn’t outside, so it shouldn’t…” Den äldre mannen avbröt sig. Kanske insåg han att tvillingarna inte skulle bli lugnare av “det borde inte”. I vilket fall som helst ändrade han sitt ordval. ”It won’t be any problems. Relax lads.”

   Edward lutade sig tillbaka, lättad men inte helt övertygad. Bredvid honom rätade även John på sig, drog händerna igenom håret. Det var fortfarande platt, för att kanske kunna vara lite. Inte för att de hade lyckats precis. Den enda som inte kände igen dem med platt hår var Edward. Det var ett riktigt fenomen, att han så ofta tappat bort sig själv så ofta när de inte var uppklädda. Han skyllde på John varje gång, men de visste båda att det var Edward som lyckades tjollra bort sig. Edward fnös till, ett skrattliknande ljud.

   ”What?” John flinade undrande mot honom, ville som alltid vara delaktig.

   ”Nothing” Edward skakade på huvudet, aldrig att han skulle erkänna att han skrattade åt sig själv, åt att han alltid blev fast någonstans, fascinerad av något ”glittrande” föremål.

   ”You’re not going to like, lose yourself in USA, right?”

   Edward fnös igen, denna gång åt John. Alltför ofta tänkte de på samma saker.

   ”For real, don’t get lost, okay?” Plötsligt såg John orolig ut på riktigt.

   ”Don’t worry, I won’t. As long as you don’t run away from me like you always do!”

   “I don’t! You always lose yourself, you’re like, getting lost all the time, like baseokay…”

   “No I don’t!”

   “Yes you do! Always like…”

   “Oh shut up.” Edward knuffade undan broderns huvud med handen, skrattade hjärtligt.

   John slog tillbaka.

   Som alltid.