Kapitel 5
Allt han kan höra är vindens dån. Allt han kan se är människor som springer i panik, förutom då och då, då orkanen kastar lösa föremål mot honom. Allt han kan känna är hur kastvindarna försöker slita omkull honom. Förutom då och då, då han pressar sig mot marken för att inte bli träffad av de flygande sakerna. Allt han kan tänka på är Edward. Edward som stod kvar, ensam på scenen, så John själv blev meddragen. Edward som var en decimeter för långt borta, just precis utom räckhåll då John sträckte sig efter honom. Edward, som var för rädd för att höra hur John ropade, skrek hans namn. Edward som stod kvar, Edward som försvann ur sikte då greppet om Johns arm inte lättade. Han visste inte var tvillingen var. Han visste inte var han själv var. De följde bara strömmen av människor, mot det skyddsrum som skulle finnas i källaren. Han hoppades, önskade, bad om att Edward också skulle vara på väg ditåt.
"John, get down!" Rösten fick honom att slänga sig ned på mage igen. Något stort passerade precis ovanför hans huvud. Han kom på fötter, kastade en blick över axeln och fick se en stor tavla slå in i väggen. En rysning sökte sig nedför ryggraden. Tänk om någon skulle bli skadad? Alla de flickor och pojkar som var där, vissa inte äldre än tretton somrar. De var där på grund av honom. Om något hände dem... Skulle han kunna förlåta sig själv? Han var osäker. Känslan av hjälplöshet hotade att dränka honom.
"Can't we help them?" Han tittade bedjande på mannen, säkerhetsvakten, som verkade ha gett .sig själv i uppdrag att få med honom ned. Mannen som tagit honom med, men lämnat Edward kvar.
"We need to get you down to a safe place. Everyone's on their way down there, they'll be alright." Det sammanbitna svaret nnvar föga övertygande. John kände hur han överöstes att ett plötsligt hat mot mannen. Varför var det viktiga att John tog sig ned till skyddsrummet? Varför var han viktigare än någon annan? Hellre skulle han hjälpa de andra, sina fans. Fanns det något han kunde göra ville han göra det. Vakten ryckte i hans arm en gång, fick honomatt följa med. Han hjälpte inte någon genom att vända om och skapa panik. Paniken fick stanna inombords. Paniken över att Edward var någon annanstans. John svalde hårt, försökte intala sivg själv att Edward också var på väg mot säkerheten. Han var garanterat redan där, med tankte på att John hade blivit fast i folkmassan ett par minuter tidigare.
De passerade igenom en smal korridor. Överallt såg han livrädda, skräckslagna ansikten. Några lugna, kanske kom de från de områden där tornados var vanliga? Han fumlade med handen över väggen i mörkret, hoppades att de gick åt rätt håll. Fast, alla gick, sprang, snubblade, åt det hållet. Det var rätt.Nedför en trappa, runt ett hörn, nedför en trappa till. Och så tornade den stora metalldörren upp sig framför dem. De rundade dem och gick in i rummet som några av de sista. Strömmen av människor sinade snart. John fann sig själv stående nästan precis vid dörren. Han höjde blicken, sökte i rummet men hittade inte den han sökte. Röster höjdes i rummet, studsade mellan väggarna.
"Is John here? Edward? Edward! John? Jooohn??"
Så han höjde handen över allas huvud, viftade tafatt.
"I'm here! Have you guys seen Edward?" Han kunde höra rädslan i sin egen röst, men hade ingen möjlighet att dölja den. Broderns namn var plötsligt det enda som hördes i rummet, tillsammans med några enstaka "John's here!"
Efter flertalet minuter blev det tyst. Insikten slog alla ungefär samtidigt. Hjärtat föll som en sten.
Edward var inte där.
John snurrade runt, knuffade sig förbi alla. Någon skrek hans namn, och hans hjärna registrerade rösten som Liams. Men han brydde sig inte, pressade upp dörren och tog sig ut. Fortfarande fanns bara en tanke i hans sinne.
Edward.
Lessen om det här är kort/konstigt, har skrivit på mobilen och det är lite irriterande... Hugs and kisses :-*
Kommentarer
Din stalker sa:
Fanny....MERRRREERERERERERERE
WHY WOULD YOU POST SOMETHING LIKE DAT?
LE CRYING
whY goD wHY
Fie sa:
Jättebra skrivet! Skriv nästa del fort! Kan inte bärga mig!
:D sa:
OMG! Skitbra!!! Läser alla delar! Kmr alltid att fortsätta läsa!
me... sa:
OMG Where's Edward??! sätter mig i hörnet och gråter Du måste försöka skriva oftare! sååååå bra!
Tovis :D sa:
SHIIIT JAG RYSER AV SPÄNNING!!
Emelie sa:
Underbart begåvad du är, såå bra :)
Trackback
