Det blåser - 4

Stand by.

   De stod vid varsin utgång till scenen, en bra bit ifrån varandra. Om Edward sträckte på sig kunde han skymta broderns hår, på andra sidan rummet backstage som var fullsmockat med människor. Om det inte hade varit en konsert på gång skulle han ha känt den där gamla vanliga obehagskänslan, som kom med att vara för långt ifrån tvillingen, varit mycket påtaglig. Men just nu pumpade adrenalinet igenom kroppen, som alltid inför en spelning. Det var visserligen stor skillnad emellan nu och då; under Xfactor hade hormonerna inte frammanat mycket annat än nervositet. Nu gav de bara hela akten sin spets, gav honom glädjen att fortsätta. De sekunder, minuter, bröderna var tvungna att vara isär inför konserten… Det var bara en oviktig tidsrymd, inget som spelade roll.

   Soon.

   Spelade med fingrarna i luften – en inbillad gitarr, ett osynligt piano, imaginära hörlurar. Leendet lekte på hans läppar. Snart, snart. Han hörde publikens jubel då musiken gick igång, hörde dem skrika sönder lungorna, visste att de var där bara för hans och Johns skull. Lycka.

   Showtime.

   Med ett rop av upphetsning rusade han ut på scenen, såg tvillingen dyka upp till höger, drogs ditåt. Så insåg han att det var meningen att han skulle göra sin egen koreografi på sin egen sida av scenen, stannade kvar där han var och skickade armarna upp i luften. Studsande, lika opåverkad av gravitationen som vanligt, tog de sig igenom programmet med låtar. Halvvägs igenom fick de en paus från sången, pratade med publiken, med varandra. Skrattade, sjöng spontant någon Britney-låt.

   And again.

   Musiken drog på i bakgrunden, men bara för ett par sekunder, sedan omslöt mörkret och tystnaden dem. Ljuset hade försvunnit tillsammans med elektriciteten, och de enda ljuskällorna var nödutgångarnas gröna sken. Strömavbrott.

   ”Oh crap.” Edward stod kvar på sin del av plattformen, visste inte riktigt vad han skulle göra. Borde inte en reservgenerator ha gått igång vid det här laget?

   Det gick minuter. Flickorna och pojkarna i publiken hade börjat prata oroligt vid det här laget, ett mummel som växte till ett högljutt sorl. Johns röst kom från höger, ett lönlöst försök att hålla människorna i salen lugna. Trots att John hade starka lungor hade han inte den minsta chans att göra sig hörd just nu.

   En känsla han inte kunde placera spred sig igenom den yngre tvillingens kropp. Det var som om något kramade om hans hjärta, hans själ. Luften kändes plötsligt tjockare, det blev svårare att andas. Trots alla ljud i rummet kunde han tydligt höra blåsten slita i väggarna, som knarrade och klagade.

   Brodern la en hand på hans axel, hade dykt upp utan att Edward lagt märke till det.

   ”What happened?” Edward kastade en blick mot John, hoppades på ett svar.

   ”No idea, but I’m sure they’ll fix it soon enough. Hopefully.” Det sista ordet lugnade inte Edward det minsta. Känslan av att något inte var som det skulle spökade fortfarande i hans sinne, och han rös ofrivilligt.

   Boom.

   Ljudet då det enorma fönstret krossades var så surrealistiskt att han först inte förstod att det faktiskt var på riktigt. Han skulle inte ha trott att det var annat än ljudeffekten och fake om det inte var för det panikslagna masskri som kom från publiken då glaset sprutade in över dem. Skrik, springande steg, skrik, folk som flydde, skrik, människor som blödde. Skrik. Genom allt kunde han inte slita ögonen ifrån det som var på andra sidan fönsterrutan. Skräcken hotade att kväva honom, men han klarade inte av att tvinga sig själv iväg. Fastfrusen stod han på scenen, stirrandes.

   ”John…” När han äntligen lyckades frammana ett ord var det – självklart – tvillingens namn som trillade ut ur hans mun. Det var förstås för tyst för att John skulle kunna höra honom, så han sa det igen, lite högre, lite starkare.

   ”John.”

   Inget svar. Kanske hörde tvillingen fortfarande inte? Edward sträckte bak armen, dit han visste att John stod. Handen fumlade i luft, fingrarna hittade inget annat än tomrum, grep tag om ingen och inget. När han insåg att han var ensam skrek han sin brors namn för fulla lungor, fortfarande oförmögen att röra en muskel.

   Den enorma virveln av luft kom rakt emot dem.