Nu ni folket! :D
Del 6 ute nu, och det händer fortfarande inte så mycket :$ Jag är hemskt ledsen för det, men jag var tvungen att skriva en sån här del till, för den här har faktiskt en väldigt viktig poäng som måste med för att hela grejjen ska funka ;)

Och, ifall ni undrar, så kommer uppdateringen (kanske) att bli lite segare nu. Jag går nämnligen på min treveckors sommarjobbperiod, vilket innebär minst sex timmar arbete per dag, och träning på kvällarna (freak som man är (A)) Ska dock försöka skriva så mkt och effektivt jag kan, har ändå hela händelseförloppet klar i huvudet, slutet och allt, måste bara skrivas ned och fyllas ut med detaljer ;)
Nu ska den här muppen sova, för att orka med arbete Oo'

Kramar, och kommentera snälla <3

UTAN DIG del 6

Dagen därpå kom det två poliser – en kvinna och en man – in i rummet som han och Edward var stationerade i. John grimaserade för sig själv, han borde ha räknat ut att det skulle komma. Men han hade aldrig trott att det skulle hända så fort. Han visste inte vad han skulle säga, vad han borde säga, vad han fick säga.

Mannen vände sig mot Edward. ”We need to talk to your brother.” Orden var vänliga, samtidigt som de utstrålade en enorm auktoritet. John blev därför väldigt förvånad då Edward svarade ”Okay”, men inte gjorde någon ansats till att flytta på sig.

”Edward…” mumlade han lite smågenerat.

”What?” John himlade med ögonen. Han var medveten om att många verkade tro att de var väldigt naiva av sig (han försökte dock alltid intala sig att det inte var sant), men han visste att brodern inte var så naiv. Han nickade menande mot dörren.

”John…” Edward lät – John fick leta ett tag i bakhuvudet för att finna rätt ord – rädd. Rädd? John rynkade pannan, men log sedan mot brodern.

”Come on Edward, they’re like from the police. They’re like almost the FBI or something. I’m actually serious okay, it’s like totally cool Edward.”

Tvillingen gav honom ännu en tvivlande blick, men gav sedan efter och vandrade ut ur rummet. John kunde se honom stå precis utanför dörren ett tag, innan brodern vände ryggen åt dem och gick iväg.

Ett par minuter senare hade John redan hunnit förklara hur han lämnat Edward för att gå på toaletten, och sedan hur han hört någon ropa hans namn upprepade gånger. Han hade gått åt hållet rösten kom ifrån i tron om att det var ett fan, och sedan blivit insliten i gränden där Edward hittat honom.

”They had like, masks, and… They just kept hitting me and kicking me. I’m actually serious okay, I was in like, so much like, pain. And I was like, begg… like literally on my knees, begging them to stop. But they just kept going on and on and like, on.” Plötsligt kom chocken ikapp honom. Han blev sittandes tyst, samtidigt som han försökte torka bort tårarna som plötsligt börjat rinna. Han insåg att han inte gråtit en enda gång sedan attacken, och nu var det som om allt släppte.

Under tiden det tog för honom att samla sig igen satt poliserna bara tysta och väntade. Han undrade hur de kunde vara så lugna, men antog att de var vana vid situationen. John tog ett djupt andetag och fortsatte. Visserligen hade han inte så mycket mer att berätta, men det fanns en bit han visste att polismännen ville höra. Än hade han inte riktigt bestämt sig för hur han skulle göra, men när han började prata igen för sa han sig direkt.

”One of the men like, pulled his mask off and like…”

“You saw him?” Det var kvinnan som ställt frågan. Innan hade de väntat till (de få) pauserna han tog (för att andas) när de ville be honom vidare utveckla de han sa. Det var första gången någon av dem avbröt honom, och det var då han talade innan han tänkte.

”Yeah, I’ve seen him before as well and” Han avbröt sig och knöt högerhanden så hårt att naglarna stack hål i hans handflata. Nu fanns ingen återvändo. Nu kunde han bara hoppas att polisen var så bra på sitt arbete att de kunde hindra händelseförloppet han dragit igång.

”Where, exactly, have you seen this man before?”

John tog ett djupt andetag och förklarade med blicken fäst på det gråvita golvet. ”Like, Monday night, around nine o’clock, I think.” Han fortsatte förklara för att inte hinna ångra sig – vilket i o för sig redan var för sent. ”Outside the CD-shop. I heard like, gunfire and like, screams and…  And then these like, guys came running like, right at me.” Han förklarade ingående hur han först trott att de var fans, hur han hade gjort det korkade valet att avslöja att han sett mannen och hur han sedan sprungit för sitt liv hela vägen hem.

”The bank robbers…” hörde han mannen mumla till kvinnan. Sedan fick han förklara exakt hur mannen sett ut, varje liten sak han kunde komma ihåg om de andra likaså.

När den delen var avklarad bad poliserna honom att återgå till att berätta om attacken. Det tog ett tag för honom att komma ihåg var han var i berättelsen.

”I don’t really know, it not much more to say…” började han undvikande. ”The man like, whispered in my ear, and then he like, stepped on my hand...” Kvinnan frågade honom vad mannen viskat i hans öra, men han låssades som om han inte hörde henne.

”The next thing I remember is Edward, and then everything went like, all like, black or, I don’t know, something.” Han vek undan med blicken då kvinnans ögon sökte hans.

”John. What did the man whisper to you?”

Han vred på sig, mumlade någonting undvikande, samtidigt som han visste att han skulle bli tvungen att berätta, nu när han redan sagt allt annat.

”He, he said… He said...” Han kunde inte förmå sig att säga orden högt, kände hur gråten åter fick rösten att stocka sig i halsen på honom

”You need to tell us, you know.” Mannen tittade uppfodrande på honom.

Han kände hur nära han hade till tårarna igen. John drog ett sista djupt andetag och lyfte sedan blicken. Hans ögon glänste av rädsla då han andades ut meningen.

”’If you tell anyone about what you’ve seen, we will hurt your brother.’”