Haha, snodde pappas dator! :D
Händer kanske inte så mycket i just den här delen, men men, det kommer ;)
Kramar, kommentera gärna <3

UTAN DIG del 5

”Look, it’s a banana! It’s not a banana phone John, you’re going to eat it.”

”No, Edward! Edward, no! No! Edward, Edward! No!” John skrattade så att han kiknade, samtidigt som han försökte avvärja tvillingens försök att peta på honom med bananen han hämtat. John hade inte varit säker på om Edward skulle komma ihåg då John matat honom med banan efter broderns knäoperation. Tvillingen hade varit rätt drogad efter att ha varit sövd just då, och det var uppenbarligen bara därför John fått mata honom. Edward hade protesterat vilt när John försökt göra om det en gång, och han hade förstått att det var något tvillingen skämdes lite för, det låg ju ute på YouTube till och med.

Tillslut gav John upp och öppnade munnen. Gjorde det Edward glad så fick det väl gå då. Och tvillingen skulle ändå aldrig kunna filma och lägga ut filmen på deras kanal, John såg för hemsk ut. Fansen skulle bli livrädda.

Det blev många glada skratt trots allt, och en hel del banan överallt. Särskilt då John kastade en bit på tvillingen, och ett småskaligt mat(banan)krig drog igång. Han kunde se några nyfikna människor som stod och kikade på dem genom rumsfönstret, men ingen kom in för att fråga om autografer eller kramar eller något sådant. Han undrade om han skrämde dem. Det kunde han nog förstå, då han ibland våga titta ned på sina sönderslagna armar. Det gjorde ont varje gång han rörde sig, trots att han fick smärtstillande.

Efter ett tag lugnande de ned sig, och Edward letade fram deras laptop. De satt länge och lästa igenom twitterinlägg människor hade skrivit till dem, om dem. John skrattade då brodern skrev ett inlägg.

//Been feeding John banana!! Payback time =:)\\

På bara ett par sekunder hade de fått miljarder svar.

Is he okay? What happened? Och hundratals liknande frågor strömmade genom cyberrymden, till dem.

Han tog datorn från tvillingen och skrev ett eget inlägg. Det gick visserligen ganska söligt att skriva med en hand, men det gjorde inte så mycket.

//I dont know what you’ve heard okay but I’m allright! You’re the best fans in the whole world! You’re like so jedicated! Peace out! Love john\\

Åter en massa kommentarer, människor som brydde sig, som berättade för dem hur mycket de tyckte om dem. De spenderade nästan en timma med att svara på inlägg. Det fanns alltid de idioterna som skulle göra sig lustiga och förklara hur dåliga han och John var, så de fick ha lite roligt och skicka ett par vänliga kommentarer som dröp av sarkasm också. Självklart högg det emot lite att det fanns så många som verkade hata dem, men liksom Edward hade han nästan slutat bry sig. Han hade i alla fall lärt sig att aldrig visa dem om det gjorde ont på något sätt, utan att bara le och ibland – då tillfälle fanns – visa vad han tyckte om dem. Det hade varit ganska roligt att se hela folkmassan dra efter andan då han (snälla John Grimes som aldrig skulle skada en fluga medvetet) pekade finger åt några haters*. Ibland fick han ge igen utan att någon anklagade honom över huvud taget.

Det blev kväll igen. Kevin var dit, deras föräldrar var dit. Liam kom också dit ett tag, förklarade ändringarna som nu blev i schemat, men också att de definitivt inte skulle vara stressade och bara ta det i lagom tempo. Helst ville John vara tillbaka på scenen redan nästa dag, helst redan just nu, men han insåg att det inte skulle fungera, allting gjorde för ont.

Edward lämnade knappt hans sida över huvud taget. Det gjorde han ju inte i vanliga fall heller, men det kändes som om tvillingen var konstant rädd för att något mer skulle hända om han släppte John ur sikte.

John suckade tyst för sig själv då brodern började prata i 180 igen. Edward verkade rädd för att fråga vad som hade hänt, han hade undvikit ämnet hela dagen. Det kändes verkligen konstigt att de inte kunde prata om allt som hänt, men samtidigt föredrog John att inte tänka på det. Det var för obehagligt, och han själv var verkligen rädd.

John gäspade stort. Trots att han mest legat stilla, eller blivit omkring skjutsad i en rullstol av tvillingen, var han dötrött. Det tog på krafterna att vara i ett sjukhus, det hade han märk förra gången de varit där. Då hade det varit Edward som var nedbäddad i sjukhussängens vita lakan och han själv som sovit i en improviserad bädd bredvid.

Han mindes hur orolig han varit. Det var inget han försökt dölja för Edward. Istället hade de suttit länge kvällarna innan och pratat igenom det. Men de kunde inte prata om det här. Det var till stor del Johns fel, han som inte hade berättat för tvillingen vad det egentligen handlade om, varför det hade blivit som det blev. Och nu… nu gick det inte över huvud taget. Han var faktiskt livrädd, men det skulle han aldrig kunna säga till Edward. Edward var nog orolig som det redan var, och John ville inte skrämma honom ännu mer.

De bestämde sig för att det var dags att sova. Edward gav honom en mjuk kram, och John kunde höra hur brodern kvävde en snyftning i hans öra. Han greppade tag om tvillingens vänstra handled med sin högerhand då Edward försökte gå iväg, och såg honom menande i ögonen.

”It’s okay. We’re okay.” Han kramade om brodern en gång till, och hoppades innerligt att han inte skulle ha fel.

* Finns dokumenterat på youtube! =:D