Har ni märkt att varje gång jag säger att jag inte orkar skriva så lägger jag upp något i alla fall, samma dag?
Det här är inte kapitel 6, utan en grej som har legat i mappen "Opublicerat" hur länge som helst eftersom att jag inte riktigt varit säker på vad jag tycker om den. Ni kan få den iaf, fast ska kanske sätta lite varning, den är inte så rolig :(



Låt mig gärna veta ur vems POV ni läser den här; jag är nyfiken :3

Det gick så fort. Alldeles för fort. Det var ingens fel, det var verkligen inte det. Den stora långtradaren som var på väg i motsatt riktning över bron, den fick sladd. Det hade regnat hela dagen innan, och temperaturen hade gått sjunkit nedanför noll under natten. Det var inte lastbilschaufförens fel, det var verkligen inte det. Det bara hände. Det gick så fort. För fort. Ett halvt ögonblick som förändrade en hel verklighet. Den väldiga släpvagnen lade sig på tvären över vägbanan, det fanns ingenstans att ta vägen. Trots de moderna bromsarna, som inte ska kunna fastna och glida, fick även de sladd. De snurrade nästan ett halvt varv innan bilen slet sönder räcket och skickade ned dem från bron. Han hann inte ens skrika. Han sträckte sig efter sin brors hand då de flög igenom luften, mötte tvillingens skräckslagna blick.

   Trycket då de träffade vattenytan skickade hans huvud bak mot nackstödet. Yrseln fick det att ringa i öronen, tvingade bort alla andra ljud. Glas krossades ljudlöst, grävde sig in i hans armar, in i hans kropp. Vatten vällde in igenom hålet rutan lämnat efter sig. Paniken åt upp honom medan han fumlade med bältet. Den isande vätskan nådde honom nästan till midjan då han äntligen tog sig lös, då han äntligen lyckades sparka upp dörren. Ett ansikte bredvid honom, ett till dök upp ögonblicket efter. Ett fattades.

   Det var inte en tanke som tog fart i huvudet som fick honom att agera. Han försvann under vattenytan, tog sig in i den nu nästan helt vattenfyllda bilen samma väg som han tagit sig ut sekunderna innan. Den nästan vuxne man han kände så väl rörde sig inte, hade inte gjort ett enda försök att ta sig lös. Hans ögon var slutna.

   Trots att han inte kände sina händer över huvud taget, fick han tillslut upp bilbältet som höll fast tvillingen. Slet med honom ut ur den sjunkande bilen, insåg att det var mer än två meter upp till ytan. Det sprängde i hans lungor, syrebristen tog det ringande ljudet till nya nivåer. Han sparkade ändå med benen, vägrade släppa greppet om broderns lealösa kropp. Han skulle hellre sjunka tillsammans med sin tvilling än att lämna honom kvar. Någon drog dem de sista meterna upp till ytan. Han kunde inte känna sina armar, inte sina vader. Orkade inte protestera då en av de två andra slet tvillingen ur hans grepp, kände hur någon grep tag i hans krage och hjälpte honom in mot stranden.

   Han kunde äntligen känna fast mark under fötterna. Stapplandes tog han sig upp ur vattnet och föll på knä i gruset som omgärdade kanalen. Han kunde höra någon ringa efter hjälp, kunde höra panikslagna röster, vissa var förvirrade, andra beslutsamma. Någonstans bland allt detta kunde han höra ett envist, monotomt ljud. Paniken nådde även honom då hjärnan placerade lätet som tillhörande i sjukhusserierna på TV. Han vågade inte lyfta blicken, ville inte, tänkte inte. Ändå tvingade han upp huvudet så att hans ansikte riktades mot ljudets källa.

   Ett par ögonblick slutade hans hjärta att slå helt och hållet. Det var bara en tung sten som fanns i hans bröst, oförmögen att pumpa omkring blod. Lika ofungerande var hans brors hjärta, då en man han inte kunde känna igen än en gång lät händerna slå mot tvillingens bröstkorg. Och igen. Och igen, och igen och igen. Mannen knep ihop tvillingens näsa och blåste in luft i hans vattenfyllda lungor.

   ”No, no, no…” Han tvingade sig själv upp, trillade nästan på näsa igen men lyckades hålla sig själv på fötter. Han stapplade framåt, visste inte om benen var så svaga av vad som just hänt eller om det var på grund av vad som höll på att hända. Knäna vek sig och han föll ned mot gruset vid sin brors huvud. Försiktigt lade han en hand mot broderns panna. Den var iskall. Varsamt strök han bort den blonda lugg som låg klistrad över tvillingens ena öga.

   ”Wake up” mumlade han. Tårar droppade ned på det kalla skinnet. ”Please, wake up.”

   Han knuffades undan då mannen än en gång försökte få igång andningen på den halvvuxne mannen, protesterade inte, väntade tålmodigt tills mannen återgick till att tvinga omkring blodet i tvillingens artärer bara för att sedan fortsätta stryka tvillingen över pannan.

   Det gick sekunder, minuter, kanske timmar – han visste inte, brydde sig inte. Så kunde han höra sirener närma sig, ljudet av en bil som stannade, fötter som skyndade, hjul som rullade. En bår låg plötsligt på andra sidan tvillingen. Han flyttade lydigt händerna då ambulanspersonalen lyfte upp hans kopia på den orangea plasten, reste sig och gick bredvid dem. Hela tiden var det någon som höll igång broderns hjärta. En blå mask var placerad över tvillingens mun, tvingade in syre i lungorna som inte ville fungera. Försökte rädda något som inte gick att räddas. Det hade han vetat länge. Det var länge sedan nu som hans tvilling lämnat dem för gått, och det fanns inget alla dessa människor kunde göra för att få tillbaka honom. Hoppet är det sista som lämnar människan sägs det och kanske var det i det ögonblicket som hoppet lämnade den numera ensamme tvillingen.

   Utan ett ord pressade han en kyss mot den iskalla pannan, ett tyst avsked till den kamrat han hittills delat alla livets ögonblick tillsammans med. Fötterna ledde honom från platsen, tillbaka mot vattnet, till den isande kyla som tagit hans bror, hans bästa vän, ifrån honom.

   ”Take me too.” Han hade vatten till vaderna, hela tiden på väg utåt, när han viskade orden. Någon måste ha hört honom, någon insåg, reagerade.

   ”What did you say? What are you- What is he doing? Why is- Ey, kid! Get back here!”

   Det nådde inte fram. Kanske var hans hörselsystem lika avdomnat som hans hjärta. Kanske ville han bara inte höra.

   Starka armar slöt sig om hans bröstkorg, om hans armar och drog upp honom ur den isande kyla som slitit allt som var viktigt, ut ur hans liv.