Who's laughing now?

Hon ryckte till när alla i publiken började gallskrika, för plötsligt hade blondinerna hjulat ut på scenen. Hennes kinder blev blekt rosa när hon rodnade, osäker på om hon var generad för att hon var på en konsert hon absolut inte borde vara på eller om det var för att hennes pojkvän skrek lika mycket han.

"Come on, let's se if we can get any closer!" Han väste i hennes öra, alldeles för upphetsad. Hur kunde han vara så glad för att bara se dem? De var bara irriterande, hade alltid varit. Hon förstod inte. Ändå följde hon efter honom, med ett fast tag om hans handled, när han på något vis tog sig fram till staketet.

Konserten snurrade på, flickorna i publiken nästan lika galna som de på scenen. Hon hatade det bara mer och mer för var minut som gick. Samtidigt hoppades hon inte annat än att de skulle ha glömt henne, att de inte skulle se henne.

Det var precis före den korta pausen i programmet som hennes plan gick i stöpet. John rusade ut mot publiken, och självklart gjorde Edward likadant. Han hade alltid kopierat allt den äldre gjorde, och det fick henne fortfarande att rynka pannan. Den yngre kom allt närmare. Hon kände paniken växa då hon insåg att han var på väg rakt emot dem. Hon hade ingen möjlighet att fly, och med tanke på att hon stod precis vid staketet... Han skulle se henne. Allt hon kunde hoppas på var att han inte skulle känna igen henne.

Karman var emot henne. Edward lutade sig in i publiken bara en knapp halvmeter ifrån henne. Hennes pojkvän sträckte sig över henne, för att få röra. När hans hand snuddade Edwards bröstkorg, vred blondinen på huvudet och tittade rakt på henne. Hon såg hur han stelnade till, som om blodet frusit i ådrorna, ett par sekunder. Självklart kände han igen henne. Man kunde säga vad man ville om honom, men dum hade han aldrig varit. Var han verkligen rädd för henne fortfarande? Jävla fjolla. Vad kunde hon egentligen göra mitt bland en massa "Jedheads", utan att få stryk?

Edward rörde på sig igen, men släppte henne inte med blicken. Hon hade förväntat sig att fegisen skulle fly fältet direkt, att han inte skulle våga möta hennes blick. Men han glodde på henne. Han glodde på henne ända tills det var dags att återgå till koreografin igen.

Hela pausen diskuterade hennes pojkvän allt som hänt med allt och alla. Själv fyllde hon i lite här och där, men kunde inte släppa det faktum att han faktiskt vågat titta på henne. Det var skrämmande att inse att han faktiskt inte var rädd för henne längre.

Pausen tog slut, och de studsade ut igen. Varför kunde de aldrig lära sig att lyssna på fysikens lagar? Men så såg hon hur Johns blick sökte över publikhavet, och med ens visste hon. Självklart skulle Edward berätta för sig klon att hon var där. De pratade om allt, delade allt. Hånglade garanterat upp varandra bakom scenen också. Jävla freaks.

Hans blick fann henne, men han såg inte förvånad ut, så som hans bror gjort. Istället sträckte han på ryggen och log triumferande, för att sedan rätta till mikrofonen.

"Who's laughing now, who's laughing noooow?" Fortfarande med blicken fäst på henne och det där äckliga leendet på läpparna sjöng han orden för henne. Det var förstås bara hon som förstod att de var riktade mot henne. Ändå fick det kalla kårar att färdas nedför ryggraden. Hennes pojkvän klappade upphetsat i händerna, men låten blev inte längre än de orden och ett par "ba-bapabapaba".

Ibland glömde hon bort varför hon tyckte så illa om dem. Just nu var dock inte ett sådant tillfälle. Varför hade de lyckats när inte hon gjort det? De var lika irriterande, lika fula, som alltid. Just nu hatade hon dem, för allt. Allt de stod för, allt de gjorde, allt de tyckte och allt de sade. Särskilt hatade hon dem för att de fick så mycket av hennes pojkväns uppmärksamhet. Hur hade hon lyckats hitta den enda killen i hela världen som tyckte om "Jedward".
Senare, efter konserten, fann hon sig själv i den grupp människor som väntade på tvillingarna vid de höga gallergrindarna. Det kröp i hela kroppen, varför var hennes pojkvän tvungen att släpa henne hit? Tvillingarna visste att hon var där. Allt hon kunde hoppas på nu var att de skulle ignorera henne. Inte för att hon var rädd för dem. Självklart var hon inte rädd för dem, det borde vara de som var rädd för henne. Ett leende spred sig på hennes läppar när hon drog sig till minne alla gånger hon fått dem att böna och be, alla gånger hon varit orsaken till deras tårar. Jävla töntar. Pojkvännen såg hennes leende och log tillbaka. Om han bara visste.

Flickhavet exploderade plötsligt. Den äldre hoppade upp mot gallret och klängde sig över, lika vig som alltid. Han landade mitt ibland dem, överröstes genast med kramar och kameror. Hennes pojkvän grep tag om hennes arm och tog henne med sig närmare. Paniken fick pulsen att dunka igen. Om de ville kunde de förstöra allt, hela hennes förhållande, hela hennes liv. Kanske skulle hon bli dödad också, några av de här tjejerna verkade helt galna.

Hennes pojkvän var vid hennes sida igen - hon hade inte ens märkt att han försvunnit under någon minut.

"Come on, go! You know him, he's really nice." Han knuffade henne framåt, och hon fann sig själv rakt framför John Grimes. Oh shit. Han vred på huvudet, tittade rakt på henne. Det där äckliga, triumferande leendet dök upp i hans ansikte igen.

"Hey! Give me a hug, for old times." Han kom mot henne, med armarna utsträckta. Hon skakade sakta på huvudet, backade undan ett steg i taget. Men han gav sig inte, kom närmare.

"Come here, give me a hug!" Det fanns inte mer plats för att fly. Hon fick panik.

"Get away from me! You're a fucking freak, you've always been one! You and your fucking brother!"

Det blev med ens knäpptyst. Alla verkade ha frusit fast. Hon kände pojkvännens blick bränna i nacken. Johns ansikte var plötsligt extremt nära hennes. Hans gröna ögot glänste på ett sätt som fick henne att rysa. Greppet kring hennes krage fick henne nästan att lätta från marken.

"Don't you dare to say a single bad thing about Edward." Hans nästan morrade åt henne, och ett tag var hon rädd att han skulle vrida nacken av henne. Men så återfick hon fattningen.

"Or what?"

"Or we'll make you regret it!" Rösten kom inte från blondinen som höll hårt i hennes tröja. Nej, den var en flickröst, som fick medhåll från alla håll och kanter. John släppte sakta taget om hennes tröja, backade ett steg.

"You're a bully, and you've always been one. Now get away, before I make you." Hans röst dröp av hat. Hon tog ett steg bakåt, och sedan ännu ett. Ju större avstånd hon fick till den äldre halvan av Jedward, desto mer människor slöt upp emellan dem. När hennes pojkvän tog ett steg in i gruppen som skiljde henne från pojken, vars liv hon en gång i tiden gjort till ett helvete, insåg hon att det var slut emellan dem. Han skulle aldrig förlåta henne, och hon ville inte ha förlåtelse.

Utan ett ord vände hon och gick. Bakom sig hörde hon hur det rasslade till i gallergrinden, hur Edwards röst fick alla att snurra runt.

"J TO THE E TO THE D TO THE WARD!"

Och hur alla svarade:

"PLANET JEDWARD!"