Här kommer den tredje delen av följetongen. Tror att jag tänker börja skriva på fyran direkt, men vi får se ;)
Jag kommer inte att kunna lägga upp några delar under helgen, tror jag i alla fall.. Lär vara kamp om den enda datorn med småsyskonen, haha (a) Det är mycket därför jag vill hinna få upp nästa del, jag ska inte avslöja vad som händer då, men i alla fall :P
Läs, och kommentera gärna <3

UTAN DIG del 3

Kevin kom till platsen först. Edward hade ingen aning om var han varit under förmiddagen, inte heller hur många fortkörningsböter han skulle åka på. Liam anlände till platsen nästan exakt samtidigt som ambulansen.

Under den tid det tog för brodern att ta sig dit hade Edward suttit hopkrupen vid tvillingens sida, kramar honom, bönat och bett honom att vakna igen, att stanna kvar. Hela tiden hade han hade högerhanden pressad mot den nu blodfläckade t-shirten han tyckte så mycket om. När Kevin kom dit hade han försökt ta över trycket, men inte lyckats, då Edward protesterat med skrik och halvhjärtade slag med vänsterhanden. Inte ens när ambulanspersonalen anslöt flyttade han på sig, och det hela slutade med att Liam och Kevin med förenade krafter fick slita honom därifrån.

Edward gömde ansiktet i händerna då han insåg att John var i trygga händer. Kevin hade lagt en beskyddande arm om sin lillebrors axlar, och följde nu oroligt dennes tvilling med blicken. John såg förskräcklig ut, där han låg på båren med en syrgastub fäst vid ansiktet.

Liam gick omkring och försökte mota bort skaran av nyfikna människor som kom allt närmare, men även hans ansikte var förvridet av oro.

Edward kände hur Kevin kramade hans axel extra hårt en gång för att sedan släppa taget. Han följde den äldre brodern med blicken och såg honom stå och prata med någon från ambulanspersonalen.

Han kunde verkligen inte fatta att det verkligen hände. Var det bara en mardröm? I så fall ville han vakna nu, direkt. Han snyftade till och önskade med hela sitt hjärta att han skulle vakna upp hemma i rummet, i sängen bredvid John, med feber och allt. Att han bara skulle kunna sträcka ut handen för att röra vid broderns axel, väcka honom, be honom säga något roligt för att jaga bort mardrömmen. Men det hände inte. Han var kvar, fast i verkligheten där hans närmaste vän nyss blivit misshandlad.

Plötsligt stack någon upp en bandspelare i nyllet på honom.

”Can you tell us what happened?” En lätt översminkad kvinna med spikrakt hår och kraftigt målade ögonbryn tittade uppmuntrande på honom, helt omedveten om att hans liv just nu var det närmaste ett helvete det kunde komma. ”Are you John or Edward by the way?”

Edward stirrade på henne en halv sekund, alldeles för chockad för att kunna svara på den strida ström med frågor. Tårarna fortsatte att strömma nedför hans kinder, och han kunde inte överväga om hon var dum i huvudet eller bara saknade medmänsklighet.

”You seems to feel pretty good, was it one of your little fights that went out of control?”

”No!” Hon kunde lika gärna ha slagit till honom rakt i ansiktet. ”He’s my brother! And I wasn’t there to help him!” Han började gråta okontrollerat igen, kunde inte finna kraft nog att fortsätta skrika åt henne.

Så var Kevin där igen, la armarna om honom i en tröstande kram. Edward kände hur brodern glodde på kvinnan över hans huvud.

”Fuck off” Orden var lugna, men fyllda av hat och tårar. Liam dök upp bredvid dem, la en hand på Edwards axel.

”Show some respect, you fool!” Till skillnad från Kevin lät Liam förbannad, Edward kände mer än såg hur kvinnan försvann då mannen tog ett steg emot henne.

Han lyssnade bara med ett halvt öra då Liam berättade att deras föräldrar skulle möta upp på sjukhuset. Strax efter kom en man ur ambulanspersonalen fram och berättade att de var beredda att åka nu.

”I want to go with him.” Det var inte en fråga. Liam nickade då mannen gav honom en undrande blick, och visade sedan Edward var han kunde sitta. Då dörrarna stängdes och sirenerna slogs på satt han och strök brodern över håret, samtidigt som han försökte vara så lite i vägen som möjligt.

Han upprepade orden brodern hade sagt till honom kvällen innan, något han knappt reagerat över och som kändes alltför avlägset just nu.

”Get well soon, will you?” Men John öppnade inte ögonen för att fråga hur läget var.