eight

Det fanns ingen som helst logik i den kommande timmen. De fick förklarat för sig att John direkt blivit inkörd på operation, att allt de kunde göra var att vänta. Och vänta var vad de fick göra. Liam tvättade av sig, vattnet som rann ned i avloppet färgades rött. Edward satt bakåtlutad i en av väntrummets halvhårda stolar, försökte få grepp om situationen. Tillslut ruskade han på sig och reste sig utan ett ord. Liam hade förflyttat sig någon annanstans, han visste inte vars och orkade inte heller riktigt bry sig.

   På något sätt hamnade han framför en spegel; händerna flög omedvetet upp till håret för att släta till kanterna. Utan att egentligen lägga märke till det betraktade han sitt eget ansikte, sig själv: rödgråtna ögon, svullen näsa. Edward strök bort den tår som rullade nedför kinden.

   Ögonen som mötte hans i spegel spärrades plötsligt upp. Hans blick hade sjunkit en aning då han helt reflexmässigt greppat slipsknuten för att räta till den. För, i jämhöjd med slipsknuten, på kavajens släta axlar, fanns två blodröda och lätt utsuddade handavtryck. Han kunde inte hindra det plågade ljudet som kom över hans läppar. Gnyende som en slagen hundvalp slet han av jackan så att det rev i sömmarna, kastade iväg den så långt han kunde. Sedan vände han och sprang.

   Han rusade igenom de kritvita korridorerna och lyckades på något vis undvika att kollidera med någon eller något. Dörrarna som ledde ut till trapphuset dök upp framför honom. Edward smällde upp dem och passerade igenom, tog trappen nedåt två steg i taget. Han snubblade på sista trappsteget och tog emot sig mot väggen. Fortfarande var han inte riktigt medveten om vad han gjorde, rädslan hade helt tagit över och det var reptilhjärnan som styrde hans handlingar. Oändligt sakta började han gå nedför trappen, men stannade efter bara tre steg.

   Edward sjönk ihop på trappsteget och gnuggade händerna hårt mot ansiktet. Varför, varför, varför kunde han inte bara få vakna upp från den här mardrömmen?