twenty-one

”Edward…” Den kvävda viskningen fick den yngre av bröderna att snurra runt, och synen som mötte honom fick det att vända sig i magen. Det var inte mer än ett par sekunder sedan han senast tittat på sin bror, men på de få ögonblicken hade all färg försvunnit från Johns ansikte. Johns händer var hårt tryckta mot sidan av magen. Edward slöt avståndet emellan dem och sjönk ned på knä framför tvillingen, lade händerna på hans axlar och skakade honom försiktigt i ett försök att få kontakt.

   ”John, what’s wrong? John!” Trots att tvillingen tittade på honom fick han inget svar. Istället rev en hostning igenom broderns kropp, fick blod att först dyka upp i mungipan och sedan flyta utefter hakan, dovt rött. Johns rygg kröktes som i kramp, och han vred sig bort från Edward. En kaskad av blod träffade golvet då han kräktes.

   Edward grep tag om broderns överarmar och drog upp honom i sittande ställning. Det enda han kunde tänka på var att om John låg ned skulle han kvävas, drunkna i sitt eget blod. Alltså höll han fast sin bror, sin älskade bror som skulle få komma hem idag, som skulle få slippa hela sjukhushistorien, medan denne gång på gång hostade så att små, klarröda pärlor stänkte över hela Edward. Allt Edward kunde se var skräcken i tvillingens ögon.

   Det kändes som en hel evighet, men det kunde inte ha gått mycket mer än en halv minut, 45 sekunder, innan det började strömma fram människor till dem. Människor som tog hans bror ifrån honom, människor som visste vad de gjorde. Edward blev ensam kvar på golvet, skakandes. Någon tog tag i hans arm, lyfte honom tills han stod upp.

   ”Do you need something?” Kvinnan tittade på honom med ögon som brydde sig, men han vek bara undan blicken. Det fanns bara en sak han behövde, och den saken skulle han inte få. Den saken var väl på väg i ilfart mot operationssalarna igen.

   ”I need John, okay. I need John.”