twenty

10^th December

Tvillingarna var på väg ned till cafeterian för att äta lunch. Egentligen borde de väl inte vandra omkring i hela sjukhuset, men det var trots allt de yngsta i syskonskaran Grimes, som om någon skulle kunna stoppa dem. Båda pojkarna var mycket lättade över att de äntligen skulle få åka hem. Edward hade spenderat de senaste tio dygnen på sjukhuset och även John var otroligt less trots att han bara hade minnen från de senaste sju dagarna (förutom några luddiga drömmar om katter med gigantiska, bländande ögon). John nynnade för sig själv på en av låtarna från plattan – deras platta (fortfarande lika overkligt). Framför honom hörde han hur brodern stämde in med en stämma.

   Han var helt oberedd när det plötsligt högg till i magen. Det var inte som något han känt tidigare, inte som någon av de vanliga krämporna som då och då dök upp hos alla, inte som något av det han känt i eftersviterna av att ha blivit påkörd. Det var ungefär som om någon stuckit en kniv i magen på honom, men inte riktigt. Det var värre. Världen började flimra i alla möjliga färger samtidigt som han pressade händerna mot sidan i ett försök att stoppa värken. Ett misslyckat försök.

   Han märkte inte när benen vek sig under kroppen och han föll ned på knä. Det existerade bara två saker: smärtan och tvillingens rygg som fortfarande var på väg bortåt.

   ”Edward…” Det blev bara en viskning, hans desperata rop på hjälp. Det blinkade till och i nästa ögonblick stod tvillingen på knä framför honom, med händerna på hans axlar. John kunde se hur Edwards läppar rördes, men inga ljud nådde fram. Han hostade till, det smakade blod i hela munnen.
   Samtidigt som det rann något klibbigt nedför hans haka var han helt och hållet övertygad om att han skulle dö.