fourteen

3^rd December

John var fortfarande nedsövd, Edward var fortfarande sjukligt orolig och Liam skyllde fortfarande på sig själv. Den lilla flickan, Evy, höll dem fortfarande sällskap. Hon sade tröstande saker, alldeles för kloka för hennes ålder.

   Trots att det bäddats upp en provisorisk säng i rummet åt honom hade Edward spenderat båda nätterna i stolen bredvid sin brors säng. Deras föräldrar och Kevin hade också fått sängar uppbäddade, men det var tveksamt om de hade sovit något de heller.

   ”Mr Grimes?” En av sjuksköterskorna kom in i rummet, lade en hand på hans axel. Det kändes stelt att bli kallad Mr, men även detta hade livet som offentlig person lärt honom att handskas med. Vissa konstiga saker fick man ta, helt enkelt. Han vred huvudet mot henne. Den sprängande huvudvärken hade i alla fall försvunnit för tillfället, endast tack vara de smärtstillande tabletter han fått.

   ”Yeah?” Han kände inte igen sin egen röst. Kvinnan drog fram en stol till honom.

   ”We’re planning on waking him up tomorrow.”

   Plötsligt spirade hoppet igen och trots att skräcken försökte få grepp om honom igen (tänk om han inte vaknar, tänk om det är någon allvarligt fel på honom, tänk om, tänk, om, tänk om?) kunde han inte låta bli att sträcka på ryggen lite, att krama tvillingens hand i sin lite hårdare.

   ”Really? Like, for real? He’ll be here again, with me?”

   “Yes. Though, we don’t know if he has got any brain damage, or if he’ll be able to speak and move properly. We’ll just have to see what happens tomorrow, alright?”

   Edward nickade frånvarande, vägrade lyssna på de negativa orden. Hans tvilling skulle komma tillbaka. John skulle komma tillbaka. Det var allt som spelade någon roll.