Lucka 11

eleven

Hur länge han satt lutad mot en människa han inte kände och grät ut sin sorg, sin rädsla, visste han inte. Efter ett tag ebbade gråten ut, även om han inte på något sätt mådde bättre. Han kastades hela tiden emellan förtvivlan och passivitet, kunde inte styra någonting över huvud taget.

   ”We – ” Han klippte av sig själv direkt. Inte vi, han var själv. ”I should go back… Leem’s probably worried to death.” Plötsligt kände han sig självisk. Trots allt var det inte bara han som hade någon han älskade, någon han brydde sig om, som svävade emellan liv och död. Hans föräldrar borde ha kommit dit, likaså Kevin. Och Liam, som verkar helt panikslagen, honom hade Edward bara lämnat, utan att säga var han skulle. Han hoppades innerligt att mannen inte skulle tro att Edward gått för att göra något dumt.

   ”Probably… I have to return as well.” Hon reste sig och räckte honom en hand. Han tog emot den och lät henne hjälpa honom upp, kände sig patetisk men ändå glad för att hon var där, för att någon var där.

   De började gå uppför trapporna igen. Edward såg till att hålla i sig i trappräcket, osäker på om hans spagettiben skulle bära honom eller inte. Han sneglade mot henne. Det var första gången han tittat på henne. Musklerna i hennes ansikte var spända; käkarna var hårt stängda och läpparna hoppressade till smala sträck. Hennes ögon var trötta och saknade den gnistrande effekten. Det slog honom att hon också hade en anledning till att vara på sjukhuset.

   ”Why are you here?” Det var ett dåligt försök, men det var ett försök. Hon vände huvudet emot honom, log ett sorgset leende.

   ”I’m here with my sister. She has cancer.” Hon suckade djupt, inte helt olikt vad han gjort några minuter tidigare.

   ”Oh… I’m sure she’ll be fine.” Även detta var ett dåligt försök, men han ville visa henne att han brydde sig. Hon hade varit där för honom, att inte försöka vara där för henne vore egoistiskt.

   ”She won’t. It’s incurable.”

   “I’m sorry.” Han mumlade, visste inte vad han kunde eller borde säga.

   Hon drog på mungiporna i något som nog skulle föreställa ett leende. ”It’s not your fault.”


Kommentarer
Alva sa:

Naaw :') Gråter nästan!

2011-12-11 @ 13:57:24

Hejsan! Du har hittat till en fanfiction-blogg om våra älskade tvillingar JOHN & EDWARD Grimes, aka JEDWARD. Här finns noveller skrivna ur alla möjliga vinklar, följetonger och korta, glada och sorgsna. Om ni vill kopiera något; gör det! Men länka tillbaka, och låt mig veta ;-)

Ni får hemskt gärna lämna en kommentar innan ni går <3

JEDHUGS & JEDKISSES



Ditt namn?
Spara uppgifter?

E-postadress (kommer inte att synas i kommentarsfältet)

Fyll gärna i din bloggadress (så att jag kan svara på din kommentar):

Vad har du på hjärtat? :)

Trackback
RSS 2.0