Hokus pokus filiokus!
Lol, eller nått sånt ;) Den här är fortfarande lite småskum, men, jag skriver klart den (tror att det blir en del till) innan jag börjar på något nytt. Nu drar skolan igång igen, hurra.. -.-
Anyways, hoppas att ni har haft ett härligt jullov. Much love <3

---

4 Behind the statue

Den första veckan gick förvånansvärt fort. Kanske var det för att de båda pojkarna gjorde allt de kunde för att ses så ofta som möjligt, kanske var det för att det var en ny skola och en massa nya saker att lära sig. Som om det inte var konstigt nog att vara ensam så spenderade de lektionerna med viftande stavar, böcker om varelser som inte borde existera och, kanske underligast av allt, ett helt ämne om vanliga människor. När de inte hann ses emellan lektionerna jagade de istället efter lärare för att se om det på något vis gick att få dem tillbaka tillsammans igen, men utan vidare resultat.

   Så kom helgen. De hade stämt träff tidigt på lördagsmorgonen utanför stora salen. Edward – som hade fallit tillbaka i gamla vanor och inte riktigt vaknade av sig själv på mornarna – kom kutande runt ett hörn, bara för att krascha rakt in i sin bror. John snubblade till av kraften i krocken och var nära att falla, men Edward grep tag i hans ärm i tid. De blev stående ett par sekunder, innan de båda pojkarna sprack upp i stora leenden och slog armarna om varandra.

   Hela dagen satt de i en av de mer avlägsna korridorerna. De hade hittat en plats bakom en staty där de knappt syntes över huvud taget. Ibland sprutade orden ur dem i överljudsfart, utan att någon av dem hade problem med att höra eller förstå vad den andre menade. Andra stunder satt de bara tysta, rygg mot rygg, huvud mot huvud. Lyssnade på varandras andetag, njöt av att vara tillbaka tillsammans igen.

   ”It’s aweful, okay.” John bröt en av dessa tystnader. Men istället för att låta glad och hyperspeedad som han gjort de tidigare timmarna var rösten tyst, ömklig. Edward vred på huvudet och kikade på sin bror i ögonvrån. Självkart förstod han vad John pratade om. Det var hemskt. Ändå kunde han inte föreställa sig annat än att John hade det värre. Tvillingen var visserligen den mer utåtriktade av de två, men han var placerad i ett elevhem där det knappt fanns några mugglarfödda. John sade att han hade börjat lära känna några av de andra Slytherineleverna, men Edward kände på sig att det var mest ytliga kontakter. Brodern hade alltid haft svårt att vara för sig själv, även om Edward ofta var den som verkade vara den som var mest beroende av sin andra halva. Edward själv hade dessutom Fred och George, de rödhåriga tvillingarna, som hela tiden försökte få honom att må bättre.

   ”I know, John. I know.” Han flätade ihop fingrarna med broderns, sände ett av sina älskvärda leenden mot sin bror. John vred huvudet åt hans håll så att de i princip satt öra mot öra, och drog på läpparna tillbaka.

   ”I– I just– Aah, I don’t know. I just miss you, Ed.”

   “I miss you too, John. All the time.”

 

Albus Dumbledore var ute och vandrade i slottet. Det var sent, men något hade sagt honom att det var en bra tidpunkt för att ta en promenad igenom de mörka korridorerna. Han kände Hogwarts utan och innan, så dagsljus var inget krav. Ändå hade han tänt stavtippen, nu när han var i en korridor där det inte fanns några tavlor han kunde störa.

   Han stannade upp och drog roat på läpparna då det blåaktiga ljuset föll på en sko som stack fram från bakom en staty. Han tog ett par steg åt sidan för att kunna kika in bakom den väldiga stenskulpturen. I det kalla skenet från hans stav satt två pojkar. Det enda som skiljde den åt var det faktum att den ena bar kläder i Slytherins färger och den andre i Gryffindors. De påminde honom väldigt mycket om Weasley tvillingarna, även om han innerst inne hoppades att de inte var riktigt lika vilda.

   Pojkarna satt lutade mot väggen och varandra, pojken med den rödrandiga slipsen med huvudet på sin brors axel, pojken med den grönsilvriga slipsen med huvudet mot sin brors blonda kalufs.

   ”Boys, shouldn’t you be back in your houses by now?”

   De ryckte båda till vid ljudet av den vuxne trollkarlens röst och stirrade förvånat på honom. Den enes ansikte blev genast lika rött som dennes husfärger; hans blick föll fort från den mycket äldre mannens ansikte, ned till golvet.

   ”No, please don’t…” Professor Dumbledore vred på huvudet och tittade förvånat på pojken i kläderna med gröna detaljer. Han hade inte förväntat sig ett svar, för att vara ärlig.

   ”Yes, sorry professor, sir. We fell asleep and forgot about time. We’re on our way, sir, professor, headmaster, sorry.” eller något liknande var de svar han i vanliga fall fick; särskilt ifrån förstaårseleverna som i många fall verkade finna honom en aning skrämmande. Men istället satt den blonde pojken och tittade honom rakt i ögonen, bestämda rynkor kring munnen och en hand på sin brors axel.

   ”We… I don’t want to be alone again.”

   “Me neither!”

   “Alone? You both have loads of housemates, haven’t any of you made any friends yet?”

   Tvillingarna utbytte en blick.

   “It’s not the same.” De uttalade orden i kör, vilket fick dem att småförvånat vrida tillbaka huvudena mot varandra och le. Dumbledore flinade roat för sig själv, innan uppmärksamheten vändes tillbaka till honom igen. John tog initiativet, precis som så ofta.

   ”Please, professor!”

   ”Well.” Den gamle mannen sträckte på sig igen. ”Good night then.”

   John och Edward utbytte en tveksam blick för att sedan blicka mot rektorn.

   ”Do you mean…?” Edward var den som först återfick fattningen, men John var inte långt efter.

   ”Like, for real? Really?”

   Albus Dumbledore nickade mot dem, fick dem båda att gapa av förvåning. Sedan vände mannen med det långa skägget dem ryggen och började promenera iväg bortåt; tvillingarnas chockade blickar följde honom bortåt. Men så stannade han och blinkade åt dem.

   ”Don’t worry, I won’t tell Filch.” Ögonblicket efter hade han försvunnit hörnet, lämnade bröderna för sig själva i mörkret. De kunde inte längre se varandra, men visste självklart exakt var de hade varandra. Vilt fnitter fyllde korridoren i ett par minuter, innan de kröp ihop mot varandra igen. Snart sov de båda pojkarna djupt, i den välbekanta tryggheten.