Här kommer en kort epilog (glöm inte att läsa del 5 först ;))
De återvände aldrig till Hogwarts. De gick ett halvår i vanlig skola, för att som tolvåringar byta till ett internat, en annan trollkarlsskola i utkanterna av Dublin, där de fick vara tillsammans. Precis så som det skulle vara.

”I’m shaking” Edward skrattade, ytterst nervöst, och höll fram handen, synbart darrande, för att visa sin bror.

   John nickade spänt. ”Yeah, me too.”

   “I don’t… I don’t know if I can do this. All those people, staring…” Den yngre tvillingen vände sig mot sin bror, tittade nästan bedjande på honom, behövde höra honom säga något uppmuntrande. John placerade båda händerna på tvillingens axlar, lutade sig nära, så nära, dennes öra, och viskade:

   ”You know, Edward, being brave is not to not be scared. Bravery is to be frightened, but still doing what feels right.” Precis de orden han visste att brodern ville höra, behövde höra. Han stod så nära sin tvilling att han kunde känna hur det ryckte i Edwards mungipor.

   ”And you’d do anything?” Tvillingen svarade precis som han skulle, precis som han gjort de senaste sju åren varje gång någon av dem behövt samla mod eller kraft. John log tillbaka, andades ut ordet.

   ”Anything.”

   Edward flinade till, ett kort, lyckligt skratt, lutade huvudet mot hans för en sekund, bara för att sedan ta ett steg bakåt. Hans knytnäva träffade John i bröstet, ett lätt, lekfullt slag.

   ”Let’s do this.”

   ”Yeah! Come on!” De båda pojkarna studsade upp och ner, hit och dit. De hade redan hunnit irritera stora delar av de andra människorna i rummet då en av de ansvariga kom fram till dem och bad dem att följa med. Det var deras tur.

   ”We’re do you see yourself in fifhteen years from now?”

   “Well, I see myself as getting older.”