Hejhej, här kommer en "kort" novell (2,5 A4 (a))
Jag ville bara tillägna en novell till min absoulta favorit av Jedwards alla låtar. Jag tycker att den är så fantastiskt vacker, och annrlunda mot allt de annars har gjort. Pluss att den beskriver brödernas relation så in i norden.
Om ni har lyssnat på låtens text bör ni känna igen det mesta ;)

---

HOLD THE WORLD

Edward satt på sängkanten i det gemensamma sovrummet. Det var sent, klockan var nog omkring två på natten. Han vågade inte leta efter mobilen för att ta reda på vad klockan var, ville inte riskera att väcka brodern som andades djupt i sängen bredvid.

Han gnuggade sömnigt sanden ur ögonen. Trots att han var dödstrött fick han ingen ro i kroppen. Till skillnad från de flesta nätter hade de gått och lagt sig i tid, och nu kunde han inte somna. Så typiskt.

Vad det var som höll honom vaken visste han inte. Det var en svag känsla som gnagde i magen på honom. Den höll honom vaken, men han kunde för allt i världen inte komma på vad den betydde.

Med blicken riktad ut genom fönstret lät han tankarna flyga iväg med de de passerande bilarnas svepande ljuslyktor. Gång på gång blev han bländad, men vad spelade det för roll? Han såg ändå ingenting, allt som existerade var ett svart mörker som omslöt honom. De skenande ljuspunkterna fick cellerna i ögonen att gny som slagna valpar, men han var för trött för att bry sig.

En tung suck fick honom att vrida på huvudet. I mörkret såg han broderns gestalt lysas upp gång på gång av bilarnas strålkastare. Lycktorna fick skuggorna att dansa över tvillingens kropp, i en till synes evig ström.

Edwards klon hade som vanligt snurrat runt mycket innan han somnat. Täcket låg tvinnat kring hans ben och fötterna låg på huvudkudden. Huvudet vilade på armarna, vid fotänden på sängen. Ett leende smög sig upp på Edwards läppar.

 

Han kom ofta på sig själv med att sitta och betrakta brodern, länge. Eller, rättare sagt kom John ofta på honom. Varje gång fick han ett smågenerat men uppskattande leende till svar, ofta även en lätt knuff. Det var Johns sett att säga åt honom att låta bli. De visste båda – liksom den resterade delen av mänskligheten – att Edward beundrade John över alla gränser. John gör aldrig fel. Det var i alla fall utgångspunkten, undantagen fanns bara till för att bekräfta regeln.

John själv förnekade alltid detta då de var ensamma. Visst var det smickrande, och han älskade sin bror över allt annat, men någon måtta ansåg han ändå vara nödvändigt. Om inte annat gjorde all uppmärksamhet honom generad, och det var en känsla han helst undvek.

 

Edward tippade huvudet lätt åt sidan och lät ögonen vila på tvillingen. Han såg inte annat än perfektion. I hans värld fanns det inte något fel på brodern över huvud taget.

Rättelse: John var hans värld, och i hans värld fanns ingenting som inte var precis som det borde vara. Ja, ibland blev han irriterad på tvillingen. Ja, någon gång då och då kunde han bli riktigt arg. Men nej, det förändrade ingenting. Den man älskar mest är den man kan bråka med.

 

Med en suck vred han blicken mot gatan igen, lät sina slöa ögon följa bilarnas färd genom natten. Han hade alltid haft svårt att fatta varför människor ville resa på nätterna. Nu började han dock få förståelse för det, efter de många resor de genomlidit de senaste åren. Det var färre bilar på nätterna, så enkelt var det. Allting gick fortare, även om det var sämre sikt.

 

Hur länge han stirrade ut genom fönstret hade han ingen aning om. Var det mer än en timma? Strömmen av bilar hade inte tagit slut. Det var få, men envisa.

En halvkvävd snyftning fick honom att åter vrida på huvudet. I det pulserande ljuset från bilarna såg han att brodern, liksom han själv, betraktade fordonen nere på gatan. Edward hajjade till. Hur länge hade John varit vaken? Varför hade han inte sagt till, låtit honom veta att de delade sömnlösheten i nattens mörkaste timmar? Och varför – varför, varför, varför? – rullade en tår nedför tvillingens kind?

”John?”

Han såg hur tvillingen ryckte till, visste han inte att Edward var vaken? Nej, det var omöjligt, det var ytterst sällan som han sov sittande. Särskilt sittande på sängen i sovrummet hemma. Var det så att John inte räknat med att Edward skulle märka att han var vaken?

Han fick inget svar.

”You're awake. Hey.” Han log försiktigt, osäker på vad han borde göra. Sedan när ville John inte att Edward skulle veta vad han kände? Edward brukade aldrig ha problem att avgöra om tvillingen var upprörd. Aldrig. De få gånger det hände, att han inte lyckats läsa situationen ordentligt, gjorde John honom alltid medveten om att han var behövd. Allt för att han skulle kunna finnas där så som John fanns där för honom. Han var kanske inte den som var bäst på att säga tröstande saker, som John var, men han försökte verkligen.

Nu fick han i alla fall ett svar. John mumlade ett ”Hello”, och vände sedan ansiktet inåt rummet. Det fick Edward att rycka till igen. Vadan denna diss?

”What's wrong?”

”Nothing.” Det var knappt han kunde urskilja mumlet, och om det inte vore för att det var helt knäpptyst i rummet så skulle han aldrig ha kunnat höra det.

”Well, something must be wrong. You're crying.”

”No I'm not.”

”Yes you are.”

”No, I'm not.”

”Do you think I'm stupid or what?”

”You're not stupid.”

”Then why are you lying to me?”

John satte sig i skräddarställning, gnuggade handflatorna mot ansiktet. ”I... I... Crap, I...”

”Yeah?”

”Just leave it.”

Edward svarade inte, ignorerade totalt de tre senaste orden. Han puttade undan täcket som han haft liggande över benen och klättrade över till broderns säng.

”Go away” Tvillingen muttrade, men gjorde inga försök att knuffa bort honom. Edward beslutade sig för att se det som en inbjudan. Han satte sig med benen i kors, ansiktet riktat mot broderns profil. Han la högerhanden på broderns vänstra knä, tittade granskande på honom då strålkastarna lyste upp hans ansikte.

De satt så länge, tysta i natten. John särade då och då på läpparna, som för att säga något, men fick aldrig fram ett enda knyst. Varje gång en tår rullade nedför broderns kinder rev det i Edwards hjärta.

”Please, tell me what's wrong” Bedjande, hjälplösa ord. Han önskade att han visste hur han skulle få tvillingen att må bättre. Att se John så här gjorde fysiskt ont i hela kroppen.

”It's just...” En djup, tung suck. ”What if it all goes away?” Brodern vände ansiktet mot honom, mötte hans blick. Hela John utstrålade sådan uppgivenhet. Tårarna glänste i mörkret. Edward skakade sakta på huvudet.

”Why would it?” Han förstod precis vad tvillingen pratade om.

”What if I say something stupid? What if I do something wrong, and everybody decides to hate us?”

”Our fans would never do that”

”Why wouldn't they? What if I get really drunk and, like, screw everything up?”

“You wouldn't, you know that.”

“All this crap all teenagers do. If I do any of these things, the press would blow it all up, and everybody will hate us!”

“John...”

“I don't want to go back there. Edward, I don't.”

“Back where?” Ämnet byttes, det märkte han. Men riktigt var de nu hamnat förstod han inte.

”The hate”

”Oh.” Edward bannade sig själv, intelligentare svar skulle krävas om han skulle lösa detta.

”They think I don't care. I don' want to care. I'll never let them no that I care. But it hurts, so much.”

”I know. But we're not...”

”Not what, Edward?”

”We're not going to let them know. We're going to be strong and do this. For our fans. For everybody who've experienced the hate. For us. Everything that matters is that we don't give up. Never ever ever ever. We've got our fans. And each other. That's everything we need.”

”God, I've just... I...” En darrande suck undslapp brodern.

Edward flyttade på sig, så att han satt öga mot öga med tvillingen. Tårarna rann fortfarande nedför Johns kinder, möjligen ännu mer intensivt nu. Han kom inte på ett enda vettigt ord att säga, la bara armarna runt tvillingens bröstkorg. John besvarade omfamningen. Han begravde näsan mot Edwards axel. Snyftningarna rev genom kroppen, axlarna skakade.

Edward satt stilla, kramade då och då lite hårdare, lutade försiktigt huvudet mot broderns. De satt tysta. Det enda ljud som fyllde natten var Johns hulkningar, och det svaga ljudet av bilar som svepte förbi i mörkret.

 

Tankarna som förr fyllt Edwards huvud återvände sakta. Det slog honom, då han satt och höll om sin gråtande bror. Sin bror, sitt allt. Sin värld. Och han visste plötsligt, om inte hur han skulle kunna muntra upp brodern, i alla fall hur han skulle kunna förklara precis hur han kände.

 

”I hold the world, in my arms” Han viskade försiktigt orden i tvillingens öra, kände hur hans kopia ryckte till vid ljudet av hans röst, och kanske även av förvåning över ordvalet.

”Where you begin is where I start. The world revolves around us. It's like nothing out there matters.”

Tystnad. Han var tvungen att påminna sig själv om att andas, så spänd var han. Hade han gjort något dumt nu? Borde han bara ha varit tyst, bara funnits där och väntat tills gråten ebbat ut, istället för att försöka trösta? Ändå hade han inte sagt något annat än sanningen.

Nästa ljud som bröt stillheten var dock inte hans egen röst, utan Johns.

”We're fragile but unbreakable” Det var knappt att Edward kunde urskilja viskningen, men den existerade, och han svarade precis så som han kände.

”I hold the world”

”Soaring higher as we fall”

”I hold the world. Nothing else is visible to me” Han stal meningen från tvillingen, men det kändes som om den var hans att säga.

John drog honom närmare sig, pressade kroppen mot honom och lutade tillgivet huvudet mot hans. De satt så nära att Edward, trots att han inte kunde se tvillingens ansikte, visste att brodern log. Han kunde känna hur dennes mungipor drogs uppåt. Fortfarande droppade en och annan tår från tvillingens haka, men de blev färre och färre.

John placerade sina läppar tätt intill Edwards öra.

”I hold the world”

Edward log, och förstod att han lyckats.