Hehe, här kommer en kort novell som jag haft i huvudet ett tag.
Har inte orkat skriva ned den, men igår hittade jag en låt som gav mig asmkt inspiration, så det blidde som det blidde ;)

Det här är yngre John och Edward Grimes, typ 13, 14, 15, ungefär, jag vet inte riktigt, ni får avgöra själva ;)

Kramar, lämna en liten kommentar där nere och berätta vad du tycker <3

LÖFTE

”John, where are you? You need to get here right now! I think… I think he’s going to jump.”

Hur han egentligen tog sig dit visste han inte. Han hade inget som helst minne av att ha sprungit, cyklat, åkt buss eller något över huvud taget. Det var som om han bara hoppat från den ena platsen till den andra. Regnet – hade det verkligen regnat nyss? – stod som käppar i backen, fick hans bara armar att svida, förvandlade hela världen till ett mörkt dis.

John trotsade skyfallet och höjde blicken med hjärtat i halsgropen. Vattendropparna studsade mot hans hud, tvingade honom att kisa. Han följde sakta husväggen med blicken, våning för våning. Och där, högst upp på taket, vad han fruktat.

”No” Ordet var knappt hörbart, dränkt av ljudet från det slående regnet. ”Edward, no!” Viskningen övergick i ett panikslaget skrik då han rusade förbi alla människor som stod och betraktade pojken som stod på takets kant och blickade ned på dem.

Det var som om han såg sig själv på bio, springandes i slow motion uppför alla trapporna. Det gick för sakta, så långsamt, trots att han sprang så fort han kunde. På något sätt var det som om han såg sig själv passera gång på gång, och trappstegen ville aldrig ta slut. Det gjorde dock inte heller hans energi, adrenalinet fick blodet att pulsera, så hårt, genom kroppen. Han tyckte att varje hjärtslag ekade i de tomma korridorerna. Vart var alla människor? Det var visserligen mörkt ute, men han hade antagit att det var åskmolnet som färgat himlen svart. Kanske var det kväll, sent, mitt i natten? Det spelade ingen roll för honom. Allt som spelade roll var att hinna i tid. Om han inte hann… John var tvungen att ruska på huvudet för att få ut bilderna som strömmade genom hans hjärna som vattnet genom stuprören. Det fanns inget alternativ, han var tvungen att hinna.

Plötsligt uppenbarade sig dörren som ledde upp på taket framför honom. Han stannade inte av – det gick ändå så sakta – utan tryckte ned handtaget i farten, pressade axeln mot träet och snubblade igenom. Så fort han återfått balansen fick han syn på brodern.

Tvillingen stod längst ut på kanten. Skospetsarna var ett par centimeter utanför, högt ovanför marken. Han hade slutit ögonen, lutat ansiktet upp mot skyn. Hans händer öppnades och slöts i ett mönster som verkade helt slumpmässigt.

”Edward” Brodern borde verkligen inte ha hört flämtningen, men ändå vred han på först huvudet, sedan resten av kroppen, fortfarande stående på samma ställe.

”You shouldn’t be here” Rösten var kall, tom, inte alls som den brukade vara. Det skrämde John, han hade aldrig hört tvillingen låta på det sättet.

”You shouldn’t be here! What the hell are you doing?”

Edward gav honom en blick, lika uttryckslös och skrämmande som hans röst.

”Edward, stop it! Get away from the edge, you’re being silly!”

”I’m being silly? SILLY?” Det plötsliga utbrottet fick John att backa ett steg av förskräckelse. En tom, svart glöd fick tvillingens blick att mörkna. ”I can’t take this anymore! I – CAN’T! They treat us like crap, they won’t miss a chance to tell us how awful we are! Everything I’m doing is wrong, nothing is ever good enough, and when I do something right they still find a way to make it bad! Everybody hates me!”

John ruskade på huvudet. Hans blick, tårfylld, livrädd, följde varenda liten rörelse brodern gjorde.

”I don’t hate you” viskade han med sprucken stämma. Han visste, trots att Edward inte svarade, att det inte var nog. ”Edward, please. Please, please don’t leave me. I need you!”

Tvillingen skakade sakta på huvudet. ”I’m sorry John. I really am, but I can’t. I just, can’t.”

Regnet slog emot dem, vattnet strömmade nedför deras ansikten. John kastade en blick mot sina isande fötter och insåg att han bara hade strumpor. Dyblöta strumpor. När han tittade upp igen såg han hur brodern kastade en blick över axeln. Världen började snurra i slow motion igen. Tvillingen blinkade. En gång. Två gånger.

En häftig blixt rev himlen i bitar. När den bländande energiladdningen försvann ned i marken såg John en tår rulla nedför broderns kind. Hur han kunde avgöra att det var en tår och inte bara ännu en regndroppe hade han ingen aning om. Han bara, visste.

Tvillingen tog ett sista djupt andetag. John fortsatte att skaka på huvudet, bedjande. Hans tårar blandades med regnvattnet som strömmade utmed hans ansikte.

”I love you John”

Slow motion.

En tvilling som sluter ögonen och faller, faller. En tvilling som med ett ski kastar sig fram för att greppa tag i sin spegelbild, men förgäves.

En tvilling som faller ut i tomma intet. En tvilling som faller på knä vid kanten på ett tak.

En tvilling som bestämmer sig för att släppa greppet, ge upp hoppet. En tvilling som blir tvingad att stanna kvar, ensam i en värld som är menad för två.

”John? You okay?” Tvillingens röst väckte honom från drömmen. Han märkte att han skakade, och gjorde flera försök att själva ned den svällande klumpen i halsen. John kvävde en snyftning och nickade försiktigt.

”Yeah. It was just a dream. We’re okay. I’m okay. Just a dream. A dream, nothing else.”

Edward blinkade sömnigt mot honom, någon oroat glänste svagt i hans ögon. ”You wanna talk about it?”

John skakade på huvudet. ”No, it’s fine. Just…” Han svalde. ”Just promise me you won’t jump from a roof without my permission.”

Vem som helst skulle ha himlat med ögonen åt honom. Vem som helst skulle ha gett honom en ärduheltdumihuvudet-blick. Vilken annan människa som helst skulle ha konstaterat att han var knäpp, inte varit sen att förklara det för honom heller. Men inte Edward. Han bara log det där härliga leendet (om än ett något nyvaket sådant).

”Of course not”

”Thanks”

”Goodnight John”

”Goodnight Edward”