Hejsan folket :)

Jag vet inte om det är värt att be om ursäkt en gång till om att jag inte uppdaterar. Förlåt betyder att man inte ska göra om det, vilket jag nog kommer att göra. Jag är hemskt ledsen i alla fall. Det här är sista delen av Det blåser. Jag vet inte hur aktiv jag kommer att vara på den här bloggen i framtiden: jag tar ingen paus, men det lär inte bli mer frekventa besök än vad det är nu. Jag håller till på min fanfiction-tumblr annars, där är det lite bättre uppdatering i alla fall. Vill ni ha min personliga tumblr får ni fråga ;)

Mycket kärlek till alla er som har stannat kvar med mig (vet inte om någon har vart här ända från starten?). Det har varit oerhört värdefullt för mig, ni anar inte.

Tack för allt.

Love, Fanny. xx

Det blåser - 10

Edward sitter lutad mot rutan. Nedanför rusar marken förbi i allt högre hastighet, allt längre ner, snart kommer USA att försvinna bakom dem. Edward har aldrig haft så blandade känslor om att lämna en plats förr. Kanske när de flyttade in i X-factor huset. Kanske.

   Men det här är annorlunda. Det är inte en blandning av glädje, spänning och saknad som fyller honom, utan känslan av hjälplöshet och något som inte kan beskrivas som annat än lättnad. Egentligen vill han stanna kvar, hjälpa till så mycket han kan. Han vill vara en av dem som städar upp i konserthuset, han vill sitta på sjukhuset och trösta, hålla handen, nynna melodier. Han vill vara till nytta, inte fly fältet. Men nej, det är bäst att han får åka hem och vila upp sig (han har själv funderat på hur det går ihop; borde inte flygresor vara särskilt viktigt att undvika?), det tycker Liam och Louis och doktorerna. Och John, särskilt John. Edward litar på Johns omdöme, det är inte det. Men hans bror är av den något överbeskyddande sorten, och han skulle aldrig ha tillåtit Edward att hjälpa till. Därför sitter Edward på det här flygplanet, högt upp över molnen nu, med tankarna snurrande runt i huvudet. Skamsen över att överge de som aldrig övergav honom.

   Samtidigt är han lättad. Lättad för att slippa rädslan som infinner sig så snart det blåser i träden. För att slippa lyssna spänt varje gång vädret är på tv:n, för Gud förbjude att hans fans skulle behöva råka ut för något liknande igen. Om det fanns något han kunde göra… han skulle utan att ha tvekat en sekund betalat bort varenda krona han ägde för att hålla dem säkra. Johns pengar också för den delen. Han skulle göra i princip vad som helst för att deras älskade fans skulle få leva så bra som möjligt.

   ”What are you thinking about, Ed?” Johns röst drar honom tillbaka till verkligheten. Han släpper dock inte molnen med blicken – det är inte direkt så att han blir förvånad av att brodern tilltalar honom. Ett ögonblick funderar han på att bara säga it’s nothing John, don’t worry men orden fastnar halvvägs. Han har aldrig tyckt om att ljuga, särskilt inte för John. Dessutom, John skulle höra att han inte talade sanning direkt.

   ”I wish we could help them” säger han istället, vet att tvillingen kommer förstå precis vad han menar. John suckar, hoppar närmare så att de sitter tätt, tätt. Armstödet är uppfällt sedan länge, sedan innan planet startade. Han lägger en arm om Edwards axlar och drar honom intill sig.

   ”I know you do, and so do I. but staying wouldn’t have helped at all. The traffic would’ve been chaotic with fans trying to get to us. If we’d stayed at the hospital, they would’ve had to get more security and many of the sick people would’ve been stressed out. We’re doing the right thing, Edward. You’ll have to trust me on this one.” Storebrors auktoriteten kikar fram mellan orden, finns där så tydligt men ändå så självklart att ingen av dem reflekterar över det.

   ”I do trust you, it’s not that. It’s just- I don’t know, John.” Han suckar djupt, lutar försiktigt huvudet mot Johns.

   ”We’ll go home now, alright? Chill a few days, making sure you’re okay and ready to rumble, yeah? We could send them some money if you want? So they can fix everything and clean up the mess.” John pratar tyst, tyst. Orden är bara menade för Edwards öron, inte för Liams eller Louis eller någon annan i deras crew. Edward sväljer, nickar. Mumlar:

   ”Yeah. Let’s go home”

Jag glömde bort att skriva att det blir samma lopp ur tre synvinklar. Förlåt. Jag skyller på att jag var trött :$

IAF! Här får ni Edwards del av loppet! Thank you and goodbye! 

(Ni tittar väl på finalen, herrar, 800m, i mrgn 21:00? För att se om jag har rätt på vinnaren? :P) 

  Set.

   Edward reser sig upp i startblocken igen, inväntar skottet. Han kände Johns blickar på sig efter tjuvstarten, men själv släppte han inte in något. Han vet att han behöver hålla koncentrationen hela vägen igenom, för att kunna göra ett bra lopp. John kan hoppa in och ut ur bubblan lite hur han vill, men Edward behöver ha sin tätt, tätt intill, hela vägen in i mål. Och nu finns bara han och banan. Den första kurvan, innan de får gå ihop, är det bara hans trummande ben och gummimattan som existerar.

   De är iväg. Han kommer upp i löpsteget, sträcker ut. Vet att han är en bra kurvlöpare och en stark starter. Vet att han kommer att ligga långt fram när de går ihop och vet att det är där han vill ligga. Han har inte en överväxel på samma sätt som sin bror. De gånger han vinner, det är de gånger han får ligga längst fram och slita ut motståndarna. Han lutar sig fram ytterligare, känner draget i steget. Gör det han är så bra på, det han älskar. OS är och har alltid varit drömmen. Nu är han där, på sitt första OS, i finalen. Han flyger fram, försöker koncentrera sig på tekniken för att inte börja svänga med överkroppen.

   Han pulserar mellan andra och tredje plats hela nästa kurva. Han vet att John är bakom honom, vilket han borde vara. De brukar ha väldigt jämna tider – de gick vidare från sina olika semifinaler på exakt samma hundradel – men Edward är starkare i starten och John har en bättre finish.

   Klockan ljuder. Inte för att han inte redan visste att det var sista varvet, men det är ändå skönt att veta. Den invanda signalen får honom att slappna av i löpningen trots att kroppen skriker efter mer syre. Det är bara ett varv kvar.

   Så råkar Etiopen sätta armbågen i bröstet på honom. Det är förstås sådant som man får räkna med när man springer så tätt, och det är inte sällan att herrarna råkar fälla varandra då de fajtas. Men det träffar dåligt och får Edward att snubbla. Han kvider då det hugger till i knäet, den där jävla senan baki låret som han haft så stora problem med efter operationen han gjorde sommaren 2010 efter att ha slitit av korsbandet i juni. Han forsätter genom halva kurvan, för det här är OS och så fan heller att han ger upp utan fight. Men smärtan kryper uppåt hamstrings, baksidan låret. Han skakar på huvudet för sig själv innan han tvärt viker av från klungan och blir stående några banor ut, innan han går genom stadion, mot mållinjen. Haltandes. Han svär för sig själv, även om han aldrig svär i vanliga fall. Men det här är OS och om en gammal skada sätter stopp för finalen i Olympiska spelen har man all rätt att svära.

   John trillar över mållinjen samtidigt som kenyanen. Edward håller blicken fäst på resultatskärmen. Han svär igen när David Lekuta Rudisha blir utnämnd till etta, två tiondelar till godo. Sedan skriker han till av glädje, springer (haltandes) mot de tävlande. Han tar sig förbi några funktionärer som försöker hindra honom. Faller över sin bror och skriker, vet inte vad han skriker man är bara så otroligt lycklig för John har just kommit tvåa i OLYMPISKA SPELEN och inget i hela världen skulle kunna göra Edward lyckligare. Kameror snurrar runt dem, John mumlar andlöst i hans öra. För nog är det oförståeligt, surrealistiskt. Men. Det är verkligt. Helt otroligt, men likväl helt sant.  

   ”You won the silver medal John, I can’t believe it either.”

   Han skrattar åt sin bror då denne faller tillbaka mot gummit. Låter honom ligga där och ta in situationen ett tag. Sedan räcker Edward honom handen och drar upp honom. Någonstans ifrån kommer en irländsk flagga. Edward ler och knyter den som en mantel kring tvillingens hals.

   ”Go. They love you.” Han puttar uppmuntrande John i ryggen.

   ”I want you to come with me. We did this together.” John rycker försiktigt i hans hand, vill ha med honom att rusa runt framför publiken.

   “No, you did this. And besides, my knee broke.”

   John rynkar pannan, så där som han gör när han tänker riktigt hårt. Så knyter han av sig flaggan och sätter på Edward manteln istället, trots dennes förvirrade protester. Så vänder han ryggen till och säger ett enda ord:

   ”Up!”

   Sedan kutar han, adrenalin sprängande i tinningarna, med Edward på ryggen och flaggan flygandes efter dem.

   Och Edward kan inte göra annat än att le. 

Nu måste jag dra igen, tack och hej, leverpastej

   On your marks.

   John studsar på stället några sista gånger innan han småjoggar fram till startblocken. Han kastar en blick åt höger. Edwards ögon möter hans för ett kort ögonblick från banan bredvid, för att sedan återgå till glaskupan. John gör detsamma, stänger in sin i sin bubbla. Det enda som existerar är han och banan. Han sjunker ned mot startblocken, tar ett djupt andetag. Åttahundrameter. Det är allt. Han vet om att mjölksyran kommer att få honom att vilja dö på upploppet. Men han vet också att han ska få göra det han älskar mest av allt i hela världen inom några sekunder.

   Set.

   Han reser sig. Håller andan. Hör smällen och skjuter iväg, bara för att räta upp sig några steg senare då ljudet från det andra skottet når hans öron. Det var inte John som tjuvstartade, det vet han. Han skulle ha märkt det. Det känns i hela kroppen, om man gör en grov. Redan innan domaren säger till om vem det är vet man. Att man har misslyckats. Att man kommer att bli diskad. Att man har gjort Usain Bolts VM-misstag.

   Men det var inte John som tjuvstartade. Han vågar sig på att släppa greppet om bubblan för ett par sekunder, hoppas och ber om att det inte var Edward. Inte för att det borde vara det, Edward har alltid kontroll. Han skulle aldrig släppa iväg sig själv så pass. Okej, så hans tvilling kan släppa kontrollen, men han tappar den aldrig. Inte så. Och det var inte Edward. Istället är det han på bana nummer ett som får säga adjö till sin OS-final.

   ”Focus John, focus!” Han muttrar för sig själv, knäcker nacken, gör några höga upphopp. Går tillbaka in i sin bubbla.

   On your marks.

   Han sätter fötterna rätt, placerar fingrarna en halv millimeter bakom den vita linjen. Ett andetag. Nu så.

   Set.

   Skotten kommer, ett ensamt skott som skickar ut dem på banan. Han hamnar efter i första kurvan, men så har han aldrig varit en stark starter heller. Längs med den första långsidan, strax efter att de får gå ihop på de innersta banorna, kommer han in i löpningen. Flytet återvänder och han avancerar framåt. Han hör inte jublet från den enorma publiken, hör inte de medtävlande som flåsar honom i nacken. Ser bara ryggarna på de som är framför, komma närmare och närmare. Inombords ler han, för det här är det bästa som finns. Men hans ansiktsmuskler är helt avslappnade, ingen onödig energi läggs på så banala saker som leenden. Istället låter han lyckan skjuta på musklerna, får dem att flyga fram fortare.

   Klockan klämtar för att berätta att det bara är ett varv kvar. John ligger längst bak i tätklungan, andas häftigt. Musklerna har inte stumnat än – det är trots allt tränade för att inte göra det. Men han känner att kroppen börjat producerar mer mjölksyra än den bränner. Han tvingar sig själv att ta ett djupt andetag, att hänga med klungan runt i kurvan.

   Upploppet ligger framför honom, han kan se målet så tydligt. Han kastar en snabb blick åt vänster, ser en av sina motståndare knipa ihop tänderna och ta i. John andas djupt igen, blickar framåt. Snabbar upp frekvensen, känner hur perfekt löpsteget plötsligt blir. Han flyter förbi den närmaste. Benen skriker värre än någonsin, mjölksyran försöker tvinga honom att sakta av. Han ökar.

   Plötsligt ligger han tvåa, sida vid sida med en av loppets två kenyaner. De spurtar mot mållinjen, han springer allt vad benen bär och ännu mer för det här är OS och Olympiska Spelen och finalen i åttahundra meter som han, de, har tränat inför since forever. Men just i det ögonblicket tänkte han inte på Edward. De få sekunder upploppet tog för honom att löpa lämnade inte utrymme för sådant.

   John och kenyanen spränger över mållinjen i princip samtidigt. Han fäller, kastar fram överkroppen så långt han kan. Duger det? Han vet inte. Det står foto finish. Han snubblar då de syrelösa benen ger upp, tippar och lyckas lindra fallet med en rullning åt sidan.

   Där blir han liggandes. Försöker komma ihåg hur man andas.

   Så hör han kenyanens glädjeskri. John lyckas snegla mot resultattavlan och inser att han är två hundradelar efter. Några sekunder ligger han blickstilla medan insikten sjunker in.

   Två hundradelar.

   Två hundradelar bakom kenyanen.

   Två hundradelar från ett OS-guld.

   Han spricker upp i ett gigantiskt leende samtidigt som Edward ramlar ovanpå honom.

   ”JOHN! YOU CAME SECOND! OH MY GOD JOHN, YOU CAME SECOND!” Lyckan i broderns röst går inte att ta miste om då han skriker ut orden, andfådd efter loppet men hög på adrenalin och endorfiner. John skakar på huvudet, det går inte in.

   ”I can’t believe it- Edward, am I- am I dreaming? I’m dreaming, aren’t I?” Han stirrar på tvillingen, frågande. Edward lyfter upp honom, drar in honom i den största och svettigaste kramen i världshistorien, verkar inte ens märka av kamerorna som snurrar runt OS nyaste silvermedaljör.

   ”You won the silver medal John, I can’t believe it either.” Orden når aldrig kamerorna då Edward andas dem i hans öra. Självklart har Edward kontroll över sig själv. John drar honom intill sig, andas in en blandning av Edward, svett och löpbana. Ändå känns inget verkligt. Någonstans i närheten hör han tjatter på knagglig engelska, segerintervjun.

   Han faller bakåt mot gummit, armar och ben utflängda åt alla håll.

   Tårar rinner nedför hans ansikte.

   För det här är så overkligt att det inte finns.

   Och även om det bara är en dröm tänker han njuta av känslan.

   Han har tagit silver i Olympiska spelen.

   Allt han kan göra är att gråta av lycka.

Känner att jag får fortsätta be om ursäkt för de långa mellanrummen :(

Tack för att ni stannar kvar <3

Det blåser - 9

John hade fått nog av sjukhus redan första gången han var där. Inte för att han var rädd för blod eller sprutor eller doktorer eller tandläkare. Nej, det var inte det. Problemet med sjukhus var stämningen. Han som alltid gjorde sitt bästa för att vara glad, vara positiv, trivdes inte på en plats så nedstämd. De anställda och många av de inlagda försökte hålla humöret uppe, förstås. Men det gick ändå inte att komma undan känslan av död. Och kanske var det bara något som John inbillade sig, men det var nog för att skicka rysningar utmed ryggraden. Han hatade att höra människor gråta, när allt han ville var att göra dem glada. Få människor i den här världen förtjänade att må dåligt. Ingen i den här världen förtjänade att se sina nära och kära lida. Ingen, inte någon i någon värld, förtjänade att förlora dem de brydde sig om. Han hatade att behöva vara på en sådan plats där det hände för jämnan.

   John hade fått nog av att sitta och vänta utanför operationssalen redan när Edward opererat knäet för två år sedan. Han tyckte inte om att inte veta vad som hände. Han tyckte inte om att inte kunna påverka något. Och just nu kunde han inte göra något alls. Han kunde inte påverka sin egen framtid, och det gjorde honom livrädd. För det var skillnad mellan spontana påhitt och livsavgörande händelser. Han slöt ögonen igen, knäppte än en gång händerna och bad, för miljonte gången på tio minuter. Bad om liv, bad om vadsomhelstförutomdöd.

   Människor passerade, pratade, levde sina liv medan hans höll på att falla i spillror. Och överallt såg han människor som blivit skadade av orkanen, av virvels av ondsint luft som dragit genom staden. Varför var de ens i USA? Varför kunde de inte bara ha stannat hemma, stannat i Irland och ätit glass och klappat hundar och kliat katter under hakan och försökt fånga papegojor som satt ovanpå köksskåpet och vägrade komma ned? Men nejdå, så roligt skulle de inte ha. De skulle åka till USA och ha konsert och tappa bort varandra när vinden exploderade en glasruta och flera fans skulle bli skadade och Edward skulle kanske eller nästan bli dödad och han skulle behöva sitta i det här satans sjukhuset i ett land som inte var hans och vänta och inte kunna påverka någonting.

   Inte förrän många timmar senare kom någon ut till honom. Mannen hade börjat förklara vad som hänt, vad som varit trasigt, vad de gjort åt problemen. John hade slutat lyssna nästan direkt, och när han inte orkat längre hade han bara tittat mannen i ögonen och frågat:

   ”Is he alright?”

   Och mannen hade lagt en hand på hans axel och tittat honom i ögonen, sagt:

   ”He’ll be okay.”

   Och leendet på Johns läppar hade aldrig varit större och han hade pressat mannen på information om when can I see him how long will he be hospitalized when will he wake up when can I see him when can I talk to him when when when?

   Och han fick träffa tvillingen redan några timmar senare. Han fick prata med tvillingen, skratta med honom. Fick veta att Edward nog skulle få komma därifrån ganska snart, att han skulle få käka tabletter och medicin och morfin och allt vad de nu hette men att han skulle bli helt bra ganska fort. Det hade visst inte varit så extremt allvarligt, även om det funnits omfattande skador så hade de viktiga organen skonats. Och när Edward dåsade till någon gång hade John stått vid fönstret, blickat upp mot den mörka himlen med tårar av lycka rullande nedför kinderna.

Help, I've fallen and I cannot get up!!

Fallen.

We fell, fell from the sky. We were thrown, actually. Maybe we screamed. I don't know if he screamed, of course - I wasn't with him. I don't know if I screamed, if I cried for help or just accepted my destiny in silence. I honestly don't remember anything, but falling. Bursting through clouds, water drops slamming into my face, onto my skin, like needles. Falling.

Sand between my fingers. It doesn't feel like it used to do - this is different. Is the sand different or is it just me? I don't know, honestly. My back is hurting, I can feel air sneaking down in the gaps where my wings are supposed to be. They took them away from me, ripped them from my body and threw me away. And if my brother could have been spared, then I would've been okay with this destiny. I would do anything to save my brother - he's my everything. But they didn't. No, they did the opposite. They chained him, pinned him down on his stomach and ripped his wings off.

We don't usually hurt. Earthly things don't affect us that much. Sure, we bleed, and yes, sometimes we get hurt badly. But we heal, and we cannot "die". We're not that kind of angels that once were human, no. We're the immortal kind. Or well, we were.

But, having your wings torn off, that's hurtful. It feels like someone opens your chest and takes your heart out whilst your still alive, still breathing and fully awake. They made me watch when they did this to my brother, my life. In many ways, that was more hurtful than it was being exposed to the same thing.

I've got sand in my face. It's in my mouth, in my hair. It's itchy. I push myself up, standing on my knees, looking around. I've been on the Earth before, actually. So has my brother. But this, this is different. This time, we're not here as angels on a trip, or on a mission. We're not angels at all. We're almost human.

I see him standing with water to his ankles, starring out over the ocean. Now I know how my back looks. The blood in his wounds has nearly coagulated. Nearly. I can see strings of red, even from this distance. I know how it must've hurt. I imagine that it had hurt him more; he's always been so proud of his wings. I don't know if I've ever met an angel who has taken so good care of his feathers. He told me that he felt chosen, that God chose the souls that deserved to be angels sometime in the beginning of life and time. And he was so proud, because we had been chosen. Now were thrown out, torn down, humanized.

I'm on my feet not, walking towards him. The pain is killing me, but he is more important than anything I could possibly feel. I trip in the warm sand, falling down on my knees again. Pain ripping my body in two, I can't breathe. Maybe I scream. Maybe I don't. Either way, he turns around, starring at me as if he just can't believe I'm here. As if he doesn't want me here. And then he smiles, the most relived smile I've ever seen. He walks over to me, limping slightly. I know that it hurts; I feel the same pain as I force myself up.

His arms around me, mine around him. He smells of home, sand and salt water. There's sand in his wound.

"It hurts." He whispers in my ear, tears dripping down his face.

"I know, I know." I think I'm crying too. I guess I am.

"What did we do wrong?"

"I don't know, I really don't know." I tell him the truth, because I honestly don't. We didn't do anything. We weren't mean. We've never hurt anyone. We've just tried to make everyone happy. "I guess you just can't please everybody."

"What should we do?" He's sobbing now, a bit calmer. At least that what I hope. I hate it when he cries. I want him to be happy, smiling, laughing.

"First, let's find some clean water to wash your back. You've got sand all over the place. We'll solve this. We can do anything, remember?"

He's nodding. I take his hand in mine, squeezing it tight. And we walk. We walk away from were heaven threw us, left us. We're going to make the best out of this. We're not going to let them win. We're the winners. Somehow, we'll always be the winners.

Hej, förlåt förlåt förlåt för att det tar så lång til mellan delarna!

Jag har verkligen ingen bra anledning, förutom det faktum att jag verkligen inte tycker om den här. Inte alls faktiskt. Ska försöka avsluta den så snart som möjligt, se till att skriva något annat istället, vet inte vad men det blir säkert bra :)

Förlåt igen <3

Det blåser - 8

Tunga händer landade på hans axlar, starka armar drog honom bakåt, tvingade bort honom från tvillingen. Han protesterade inte, stretade inte emot. Men hans hand höll fortfarande hårt, krampaktigt, i Edwards. Han kunde inte släppa, vågade inte släppa, vågade inte flytta fingrarna från fästet emellan handen och handleden. Mot Johns fingertoppar dunkade ett av de få fasta livstecken han fick från sin bror. En svag men konstant puls. Han var livrädd för att Edward skulle försvinna ifrån honom, om hans flätade isär deras händer. Och kanske var det därför han skrek när Liam bände lös hans fingrar. Kanske var det därför han skakade så och kanske var det därför hans ben vek sig under honom. Kanske var det därför han inte hörde hur Liam försökte förklara för honom att stormen dragit förbi, att orkanen bytt rikting innan den hunnit sluka konserthuset.

Han hörde inte heller ambulanssyrenerna, han såg inte hur brandbilarnas blåljus fick världen att pulsera i blått då de passerade utanför. Han släppte inte tvillingens bröstkorg med ögonen, gröna ögon fixerade på det sista livstecknet som kom från pojken med slutna ögon. Han vågade inte, ville inte, kunde inte.

Liam tvingade försiktigt ned den skakade, halvvuxne mannen på golvet. När han sedan, lika varsamt, släppte taget om Johns bröstkorg och gick för att hjälpa de som försökte välta bort högtalaren. Den äldre tvillingen blev kvar på golvet, följde apatiskt företaget med blicken. Drömde han?

”Please, let this be a nightmare. Please, God, please, let this be a nightmare.”

Liam vände sig om då orden nådde hans öron, drog på läpparna i en grimas. För han visste så väl att det inte var någon mardröm, utan en ond verklighet. John lade inte märke till den sorgsna blick han fick. Han lade inte märke till någon, något, utom broderns bröstkor som hela tiden höjdes och sänktes. När någon stod i hans synfällt, i vägen, grävde han omedvetet in naglarna i handflatan. Blod fläckade hans byxor, droppe för droppe rann nedför hans knogar mot det sträva tyget.

Braket då högtalaren föll i backen, och staketet strax därefter, dånade i hans öron, det första ljud som trängde igenom skalet som vinden skapat. Sedan hände allt i ett enormt tempo. John kunde inte slita ögonen från brodern då det började rycka i den yngres kropp. Någonstans i den äldres bakhuvud ringde varningen om att man inte ska dra ut något som fastnat djupt i kroppen, för att hindra blödning. Var det samma sak med tryck? Han föreställde sig hur blodet rusade till de skadade områdena, trängde ut genom de sprickor som skapats, forsade fram igenom platser där det inte var menat att vara. Han snyftade till, ett tyst, kvidande läte.

Människor överallt; människor som lassades in i bilar, i ambulanser, som bars, för att tas till sjukhuset. Edward rullades snabbt in i en av ambulanserna på en bår; det tjöt om däcken då bilen rivstartade.

John flyttade inte på sig förrän Liam kom och lyfte upp honom, långt senare, halvt bar och halvt stödde honom, då han stapplade mot hyrbilen med stela ben. De lämnade det nu hyfsat tomma konserthuset bakom sig, i den bil som Liam nyss vandrat genom halva staden för att hyra.

Then you pass by like a shooting star. I started falling, for you, without a warning.

John sträckte försiktigt på fingrarna och tog sedan ett nytt grepp om pennan. Han lyfte blicken, och kände hur underkäken blev hängande ett par ögonblick av bara förvåning. Edward räddade hans stolthet genom att börja prata med flickan som stod framför dem.

Vackra, mandelformade, klarblå ögon glittrade. En smal mun log mot dem. En blond page ramade in hennes ansikte, och John fick bita hårt i insidan av kinden för att sluta stirra som en galning.

I never though I would see your face again.

En enda tanke rusade igenom hans huvud; han skulle aldrig få se den här människan igen. Och av någon anledning kunde han inte stå ut med den tanken.

I know what people say, don’t get carried away

Knappa minuten senare la Edward armen om hans axlar och drog hans huvud nära sitt. Tvillingens läppar rördes knappt då denne andades ut orden, enbart menade för Johns öron.

”You did not just do that.” Tonen var anklagande.

&

”What?” John vred på huvudet och blinkade emot sin bror. Edward bara skakade på huvudet åt honom.

”No, nothing at all. I'm just hoping you won't let her take over your life, as usual”

Young love is taking me over, your love. I’m losing control

"And I don't know! I was like, full on confused, everything just went like, blanc! God...” Tvillingen tryckte händerna mot ansiktet igen, stönade tillgjort av frustration.

I'm just pointing out that Young love practically is written 'bout Rebecka.

And to be honest, this song is perfect.

Det blåser – 7

Den äldre tvillingen rusade fram genom folkmassorna. Ibland – då vinden lugnade ned sig en aning – kunde han höra Liams röst någonstans där bakom, längre och längre bort varje gång.  John brydde sig inte. Allt som spelade roll var Edward, Edward, Edward. Hela hans kropp skrek att något var fel. Hans instinkter borde ha sagt åt honom att vända, att ta sig tillbaka till tryggheten. Men det fanns inte ens en aning om sådana känslor att finna. Det var mycket viktigare att hitta Edward, inget var lika viktigt som att hitta Edward.

Det var knappt några människor kvar i korridoren han rusade genom, tillbaka mot scenen där han senast sett sin andra halva. Titt som tätt tvärstannade han, grep tag en skräckslagen persons axlar och frågade dem om de sett tvillingen. Han var tvungen att skrika för att göra sig hörd, och hans uppspärrade ögon lugnade ingen. Alla skakade bara på huvudet. I samma sekund som han insåg att inte de heller visste vars hans älskade bror var släppte han dem, brydde sig inte ens om att titta efter dem när de skyndade iväg.

När flickan plötsligt pekade mot publikgolvet var han nära att bara ignorera henne och kasta sig vidare till nästa av ren reflex. Han hejdade sig mitt i rörelsen, stirrade på henne, munnen halvöppen. Hon nickade bara en gång, viftade med handen ditåt och tog sedan ett stadigare grepp om sin lillasyster, som verkade kunna svimma av när som helst. Ett halvt ögonblick sa hans huvud åt honom att stanna kvar, hjälpa dem. Men så slängde hon med handen ännu en gång åt honom. Hennes ögon beordrade honom att springa. Johns fingrar snuddade lätt vid hennes axel innan han började springa åt det håll hon pekat. Eller, springa och springa, han tog sig framåt så fort han möjligen kunde i det starka vinddraget.

Så fort han tog sig ut från korridoren och ut på det stora, öppna golvet slet vinden omkull honom. Han störtade i golvet, ett högljutt Ouff. slets från hans läppar och dränktes i det enorma vrål som sökte sig in genom den krossade fönsterrutan. Han pressade händerna mot golvet, skulle precis tvinga sig själv upp igen då han såg den blonda, välbekanta luggen. Ett par ögonblick glömde han bort att andas.

Bara sekunder senare var han framme vid tvillingen, sjönk ned vid dennes huvud, oförmögen att tänka, än mindre röra sig. Svett fick broderns ansikte att glänsa sjukligt grönt i det dova skenet från nödbelysningen. Försiktigt placerade John högerhanden på Edwards bröstkorg, kände hur ansträngd andningen var som resultat av de båda föremål som låste brodern mot marken. Vid den lätta beröringen fladdrade tvillingen ögonlock till, för att sedan öppnas helt. De gröna ögonen han kände så väl stirrade upp på honom, inte helt och hållet närvarande. Läpparna formade hans namn och trots att han inte kunde höra tvillingens röst över stormens ljud, kunde han se hur svårt det var för honom att prata. John pressade ett finger mot sina läppar, den där klassiska gesten för att vara tyst. Ett litet leende dök upp på tvillingens läppar då denne härmade rörelsen med sig fria arm. John skakade på huvudet med rynkad panna.

Han kunde inte ens höra sina egna tankar, än mindre vad Edward då och då sa. Han hade gjort flera misslyckade försök att knuffa undan högtalaren, men vinden slog nästan omkull honom så fort han inte satt ihopkrupen och hans svettiga händer bara gled på den glatta ytan. Den sista gången han försökte tippade den ett par millimeter uppåt, men när han tappade greppet och den föll tillbaka bara de där tre, fyra millimetrarna… Han kunde se smärtan i tvillingens ansikte, och efter et vågade han inte försöka igen. Istället kröp han ihop vid broderns huvud, Edwards fria hand i sin, och hoppades, önskade, att det hela skulle vara över snart.

Vinden slet i hans kläder, hans hår, hans kropp, blåste syret ur hans lungor och förståndet ur hans huvud. Efter bara några minuter var han inte längre medveten om vad som var upp och vad som var ned. Glassplitter grävde sin in under huden, fick honom att flämta av smärta. Men fortfarande fanns inte alternativet att sätta sig i säkerhet, att lämna Edward. Utan Edward var han ändå inte trygg på något sätt.

Ni som är på bra humör behöver inte läsa det här, för jag är på dåligt humör och ni vet redan vad som händer när jag är på dåligt humör då blir man icke glad av att läsa det jag skriver.

De förtjänade bättre än nittonde plats.

They didn't get any twelwe points. They barely got any points, to be honest. He's staring at the enormous screen. Nintheenth place. Last year they came eight. Ireland wasn't going to send them another year, not after this. They failed. They did their best and it wasn't good enough.
He doesn't realize that he's crying until John throws his arms around him, holding him tight. Neither of them say anything for a long time. There's no need, they both know. They both know exactly what the other is thinking, since they're thinking the same thing. So instead of speaking about it, rambling about it, they let it sink in. They didn't make it.
Edward know that John won't cry, not right now, surronded by cameras and so many others. No, John won't cry. He can't, he's supposed to be the strong one. Edward can se how hard it is for him to keep it inside. But Edward can't help himself. His face is hidden against his brothers neck, shoulders shaking slightly, no sounds escaping his throat.
They both know that they won't sleep anything the following night. Well, it's almost tomorrow now anyways, so maybe it's not needed. He doesn't know how they are going to handle the party though. Maybe they can just sneak off, to their hotelroom. When they're there, locked inside, alone, John'll cry and Edward will have to be the strong one. Not that he mind; he'd do anything for his brother. He'll cry too, of course. They'll just sit there, on oe of the beds, arms around each other. They'll be awake all night, wondering what went wrong. Talking about what they'll say to the fans the next day, because their fans shouldn't feel guilty, God forbid. One of them will say that Maybe the fans should feel guilty. and then take it back. They shouldn't. Without the fans, they'd be nothing, they both know that. They love the fans, more than anyone could ever imagine.
"Ed'ard, get yourself together, we've got to go."
He takes a deep breath, feeling the familiar and safe smell that is home and John and everything he know.
And they walk the entire way up to the stage, always at least one foot on the ground. And they go up to Loreen, telling her that she did an awesome job, that she was Soooooo good!! and that she was so much better than anybody else and they're telling her to say hello to all their Swedish fans. She promise that all the fans in Sweden will know how much they love them. And they thank her and take a picture with her and leaves her to all the cameras.
They walk past all the people, all the journalist who doesn't even care about them - all they care about is the winner. Liam is besides them, and Paddy, and the entire crew. They say nothing at all, none of them. John has a arm over his brother's shoulders, giving both of them the support they needs to get themself out of the arena without breaking down, just like during the X-factor.
And they didn't win this time either.  Maybe they never will. Maybe they're just not good enough. Maybe the haters are right.
The car door closes and the dark windows are hiding them from the world. And he can feel Edward's thumb stroke away a tear from his cheek, and then another one and one more. And he's crying, because this is everything and they didn't make it.

Jag undrar när de insåg att det var kört. De räknade förstås inte med att vinna, hur många gånger de än sa det. De är inte dumma. En aning naiva förstås, men inte dumma. De visste att de inte kunde slå Loreen. Hoppas gjorde de förstås, men de visste att det inte skulle gå.
Men, var det när de inte fick en tolva av ens Sverige, ett av de största fanlanden? Eller var de då Tyskland, också ett av de stora länderna, inte gav dem några poäng alls?

De har ju fan gråtit! Edwards ögon är helt svullna, John orkar knappt lyfta på mungiporna. Ändå gör de det bästa de kan för att vi inte ska känna oss som dåliga fans. De twittrade hur mycket som helst inom en timma efter programmets slut. För oss. Som allt annat de gör.
Låt alla haters säga vad de vill, men det här är fan bra killar. De är inte vanliga kändisar. De bryr sig om oss.




Fuck you world. They deserved better.

bild från planetjedward @ twitter, egen edit



NU PEOPLE SKA VI RÖSTA NÅ IN I NORDEN OK! Låt dem få veta hur mycket vi älskar dem!
Hah, jag grät när de gick vidare från semin, undra vad som händer ifall de vinner XD Vi kan väl i alla fall ge dem en bättre placering än förra året, så att de får de alla haters en käftsmäll?

Hello people :)
Tänkte att ni skulle få en liten kortare novell som har legat i "opublicerat" sedan forever. Vet fortfarande inte riktigt vad jag tycker om den :S
Den är lite annorlunda än de flesta andra, i och med att den inte handlar i första hand om tvillingarna utan istället om ett fan vid namn Adam (det här är den enda jag har skrivit som inte handlar först och främst om twinsen, ber om ursäkt om ni inte tycker om konceptet men det kommer inga fler sånna här iaf :P)
Jedhugs <3

Adam

Klockan närmade sig sju, konserten skulle snart sätta igång. Adam stod ensam i ytterkanten av publiken, lika ensam som alltid. Det var den första riktiga spelning han var på, Rix FM-festivalen och liknande räknades inte. Då var det ändå så många artister som uppträdde att det aldrig blev något riktigt flyt. Nu var det en grupp, och dessutom hans absoluta idoler, som skulle göra entré inom en halvtimma. Jedward, John and Edward Grimes, de irländska tvillingarna han varit besatta av sedan Eurovision. Det hade inte direkt varit kärlek vid första ögonkastet, men låten var bra och de verkade lite smågalna, så han hade kollat upp dem på Youtube och fastnat.

   Han drog jackan tätare omkring sig, kunde verkligen inte fatta att han faktiskt var där. Kunde verkligen inte förstå att hans mamma släppt iväg honom, själv. Inte för att han hade några vänner som skulle vilja följa med. Han kände ingen som gillade tvillingarna. Några tjejer på skolan hade visserligen haft en period med dem, men det hade gått över på en vecka. Adam försökte helt enkelt att låta bli att prata om dem, även om de ständigt var i hans tankar. Så fort han nämnde dem hånade hans ”kompisar” honom, och det slutade alltid med ett långt föredrag om allt som var fel med ”bögarna”. Det var ingen liten lista, uppenbarligen. Själv hade han svårt att se något fel över huvud taget. Sure, they had flaws. Men de var inte annat än människor, vilket bara fick honom att höja dem närmare skyarna.

   Ändå skulle han gärna ha haft någon att dela glädjen med. Hjärtat bultade hårt i bröstkorgen av upphetsning. Han stod där, hörde hur alla tjejer som pressade framåt mot staketet gång på gång gallskrek i falsett och önskade att han kunde vara med. Egentligen var han inte blyg, bara övertygade om att alla människor fann honom oerhört irriterande. Omedvetet grävde han ned naglarna i handleden, så som han börjat göra allt oftare. Smärtan lugnade hans rusande hjärta.

  Smällen då någon plötsligt dundrade rakt in i honom bakifrån fick honom att snubbla framlänges och falla till marken.

   ”Åh gud, förlåt! Förlåt, förlåt, förlåt! Är du okej?” Flickan som lyckats knuffa omkull honom räckte honom en hand för att hjälpa honom upp. Adam tvekade ett ögonblick men tog den sedan.

   ”Tanja, din klant, du måste titta vars du går!” En av hennes fyra väninnor armbågade henne retsamt i sidan. Tanja, som flickan uppenbarligen hette, rodnade djupt.

   ”Förlåt, igen, typ.”

   Adam kunde inte låta bli att le åt hennes tafatthet. ”Det är lugnt.”

   ”Men du, varför står du här? Konserten ska ju snart börja!” En av de andra tjejerna tittade honom rakt i ögonen. Den rättframma nyfikenheten gjorde honom osäker. Han vek undan med blicken och skruvade på sig.

    ”Jag- Äh – Alltså- Jag vet inte.” Blodet rusade till ansiktet och han skämdes, mest över att han stod och stammade helt generad. När han sekunden senare lyfte blicken kunde han se hur en av tjejerna lutade sig ifrån Tanja med ett flin på läpparna. Great, de pratade redan om hur töntig han var.

   ”Kom igen, vi måste längre fram! Häng med grabben, vad du nu heter. Det här är Jessika, Meya, Tanja… Tanja, vars tog du vägen? Oj, hej. Och Ellie. Jag är Ullis. Det där är scenen där John och Edward Grimes kommer stå om bara ett par minuter. VI MÅSTE FRAM!” En av tjejerna pekade vilt från person till person, tydligt speedad.

   ”Adam” var allt han kunde komma på att svara. Mer hann han inte tänka ut, då hon slet tag i hans arm och drog med honom längre in i folkhavet.

   ”Adam, visst joinar du till tha hotell?” Jessika slet i hans jackärm och tittade bedjande på honom. Under de två och en halv timma som gått hade de fem tjejerna gång på gång påpekat hur coolt det var att de träffat ett Jedhead som faktiskt var kille.

   ”Jaa, kom igeeeeen! Du måste ju få träffa tvillingarna. Johns kramar är de mysigaste i hela världen!”

   ”Tyst med dig Ellie, jag har inte fått någon kram än! Jag har aldrig träffat dem förr.” Tanja putade med underläppen och lyckades se ut som en ledsen hundvalp.

   Adam stod än en gång i utkanten av tjejskaran. Jessika, Ullis, Ellie, Tanja och Meya hade, liksom alla andra, exploderat in mot mitten. Han kände sig mest i vägen, helt ärligt. Det var en skrämmande känsla, att han kunde se de två människor vars enda steg han följt det senaste halvåret, framför sig, inte många meter bort. Och han vågade inte gå fram. Han var rädd. Rädd för att de skulle tycka att han var störd som dyrkade dem trots att han själv var kille, trots alla gånger han hört dem säga att de bara tyckte att det var coolt. Men framför allt var han rädd för att inte bli sedd. Han var vettskrämd för att de skulle ignorera honom, bara bry sig om det stora antalet tjejer som flockades kring dem. Nej, då valde han hellre att bara stå och titta på. Han var inte riktigt hundra på om mullret i magen var av lycka över att faktiskt vara på samma plats som de mest fantastiska människorna i hela världen, eller om det var av insikten att han var obetydlig, ingen alls. Alla dessa utåtriktade tjejer som var framme och kramades, tog bilder, tog plats. Han var inte som dem. Och tack vare hur han var som person skulle han aldrig få det de fick heller.

   Han kunde se Ullis luta sig mot John, viska något i örat på den fantastiska människan. Avundsjukan sjöd igenom kroppen och fick tårar att stiga hans ögon, plötsligt och förvirrande. Han vände ryggen till folkmassan. Fingrarna letande sig mot jackärmen, underarmen utsatt i kyliga kvällsluften. Naglarna sjönk fort och hårt in i handleden, hotade med ens att punktera skinnet. Vad gjorde han där ens? Det var bara korkat att ens försöka, att ens tro att han skulle kunna prata med dem. De var de mest originella på hela jorden, oersättliga. Han var bara Adam, vanlig, tråkig. Ingen. Saltvattnet hotade att svämma över, men han ville inte, vägrade, låta tårarna rinna. Ingen skulle ändå bry sig. Istället grävde de vassa naglarna djupare in, spände huden till bristningsgränsen.

   ”Hey man, s’up?” En hand landade snuddade vid hans axel, men det var egentligen inte den som fick honom att vända sig om. Det som fick honom att snurra runt var det faktum att han hört rösten så många gånger tidigare, att han lyssnat på den hela kvällen genom de enorma högtalarna.

   Han stod öga mot öga med John, John Grimes, den äldre halvan av Jedward. En tår smet förbi hans gard, rullade nedför kinden, följd av fler. Han såg förvirringen i den fem år äldre mannens ansikte.

   ”Why are you… What are you doing? Stop that!” Bleka fingrar greppade tag runt hans handleder, tvingade bort fingertopparna från hans underarm. Blod sipprade fram ut de raka snitten. Inte mycket visserligen, men det var där.

   ”Jag- Förlåt. I’m sorry. Förlåt.” Han hade förstört det. John Grimes hade kommit fram till honom, pratat med honom, rört honom. Och han hade förstört det, genom att bete sig som den störda unge han var. Han hade förstört det, och den insikten fick tårarna att stiga i ögonen igen. Han var patetisk.

   Men så lade John, den fantastiska, underbara människan, armarna om honom. Adam sjönk in i omfamningen, vågade nästan inte andas av rädsla för att förstöra något.

   ”Don’t be sorry.” Rösten han lyssnat på hela kvällen var tätt, tätt intill hans öra. ”Be you.”

   Adam andades, darrande.

   ”’Me’ isn’t good enough.” Direkt efter att han andats ut orden ångrade han sig. Hans sinnen skrek åt honom att ta tillbaka det, att skratta bort det. Innan han hunnit säga något ytterligare tog John tag i hans axlar, lyckades fånga Adams flackande blick.

   ”You are always good enough. Whatever they say about you, they’re wrong. I’m telling you that you are perfect just the way you are.” Ett leende smög sig upp på den äldres läppar. “They are so wrong, and they will never admit it. But they are. Just believe me, man. I’ve been there.”

   Och så strålade det där fantastiska, underbara leendet med full styrka mot Adam, som kände sig själv le tillbaks.

   ”Come on, let’s go to all the others.” John flinade mot honom, slängde en arm över hans axlar. ”The girls are getting jealous over there.”

Hejsan, förlåt igen.
Venne ens vad jag tycker om den, den är lite improviserad och ihopklippt. Det är i alla fall något, hoppas ni inte hatar mig för uppehållet/kapitlet/nånting <3
Jedlove :*

Det blåser – 6

Edward sjönk ned på knä. Vinden vid fönstret var av orkanstyrka – kanske väl förklarligt med tanke på att tornadon fortfarande var på väg rakt emot dem – och det var knappt han klarade av att hålla överkroppen upprätt. På alla fyra tog han sig fram till de två flickorna. Blåsten dränkte alla ljud, men han kunde se smärtan i deras ansikten och det var mer än nog för att övertyga honom om att de behövde hjälp.

   När han var nästan där lyfte den ena av dem på huvudet. Hennes ögon blev stora, där hon halvlåg bredvid sin till synes medvetslösa vän. Blod strömmade nedför hennes arm, Edward gissade på glassplitter. Han lade en hand på hennes oskadda axel och insåg att hans farhågor varit korrekta. En bred glassbit stack ut någon knapp centimeter ur hennes överarm. Förutom armen verkade hon dock må ganska bra. Adrenalin spelade förstås en stor roll i det faktumet, det hade han trots allt själv erfarenheter av. Hon stirrade på honom ett par sekunder, nickade sedan svagt.

   ”How is she?” Han försökte göra sig hörd, men hon rynkade bara pannan. Det var tydligt att hon inte kunde tyda det han sa. Inte för att han klandrade henne; han hörde inte vad han själv tänkte, än mindre vad han sa. Så försiktigt det gick lutade han sig närmare den avsvimmade flickan. Hon verkade ha stått mellan sin vän och fönstret, för splittret var mer utbrett och verkade ha gått djupare.

   ”Her chest isn’t moving.” Insikten slog honom och direkt började paniken gnaga honom i hasorna. Andades hon? Var hon ens vid liv? Han stack fingrarna under hennes haka, letade upp struphuvudet och lät fingertopparna glida in mot artären han visste fanns där. Så många gånger hade han tagit pulsen på sig själv efter träningspass. Han visste exakt vilka platser man kunde känna på för att hitta hjärtslagen; handlederna, halsen, ljumskarna.

   Det bultade svagt, så svagt, mot hans fingrar.

   ”Thank God, she’s alive.” Åtminstone än så länge. Efter ett djupt andetag bestämde han sig. De var tvungna att ta sig därifrån. En snabb blick ut genom fönstret fick honom att lägga till ett ”Now!” i tanken. Edward fångade den sittande flickans blick, pekade på henne och visade med pekfingret och långfingret att de skulle gå. Hon nickade till svar och hjälpte honom att lyfta upp den medvetslösa.

   Edward gick genom rummet så fort hans ben och vinden tillät honom. I hans famn jämrade sig flickan som inte kunde vara mer än tolv somrar gammal. Hon hade vaknat då han lyft upp henne. Hennes armar var upprivna av glassplitter och blodet forsade trots att han gjort ett försök att lägga tryckförband. Bredvid honom gick hon som verkade vara flickans storasyster. Han gissade på att hon var femton, men sättet hon klamrade sig fast i hans arm fick honom att tveka och han blev mer och mer säker på att hon bara var skicklig med sminket. Då och då stapplade han till, ett resultat av de häftiga kastvindar som hela tiden hotade med att fälla honom. Flickornas gråt ringde i hans öron, och han visste inte vad han skulle göra. Det gröna ljuset flimrade omkring honom. Om det slocknade fanns det inget som ledde vägen längre, och den becksvarta himlen skulle inte ge dem någon som helst hjälp på vägen. Det häftiga regnet hade hittat in genom det numera öppna fönstret och låg som en tunn hinna över hela golvet, hela honom. Håret låg slickat mot pannan sedan han tagit sig hela vägen fram till fönstret för att hjälpa flickorna. Än frös han inte, vilket han nog hade adrenalinet att tacka för, men han visste att det skulle komma ikapp honom så fort han slappnade av. Båda flickorna hackade dock tänder, även om han misstänkte att den yngre mest frös på grund av blodförlusten.

   Plötsligt tog vinden i med förnyad kraft och han insåg att han inte skulle hålla sig stående länge till. Han grep tag i flickan som stod bredvid honom, lyckades balansera den yngre av dem på en arm och började springa. Sprang så fort flickans ben tillät, sprang så fort vinden tillät.

   De var så nära. Så nära den korridor där det skulle finnas hjälp, där vinden skulle minska lite i styrka. Det var i alla fall vad han hoppades på.

   De var så, så nära när något hårt slog omkull Edward. Tyngden över honom var enorm. Ett par sekunder låg han stilla, med slutna ögon, och försökte tyda vad som just hänt. Något hade fallit, eller flugit, eller kastats, på honom. Den mesta tyngden låg över vänster ben och höft, men hans arm var fastkilad och det tryckte över bröstkorgen. Den yngre flickan hade skrikit då han rent reflexmässigt knuffat undan henne, så att hon inte skulle bli träffad. Den äldre flickan skrek också, skräckslaget. Han kunde känna hennes ena hand darrande leta sig över hans axel, skaka honom lätt. Edward tvingade upp ögonen, letade upp hennes blick trots att stjärnor lekte i hans synfällt. Smärtan kom krypande, allt eftersom att chocken släppte blev det mer och mer påtagligt att det gjorde ont.

   Ögonen sökte sig bort från henne, mot det föremål som pressade honom mot marken. Staketet, det som var menat att skydda honom, låg över hela hans vänstra halva – det var ren tur att det inte slagit sönder hans ansikte – nedtryck av en av de enorma högtalarna som blivit nedblåst från scenen och låg över staketet vid hans ben. Kanske hade staketet varit till hjälp ändå.

Malin:
har precis börjat skriva en fanfic och jag skulle bli jätte glad om du hade lust att läsa lite och kanske länka? :)

Svar:
Jag skulle jättegärna läsa, om det inte vore så att du hade lösen på bloggen ;) :*

FÖR ÖVRIGT ska jag se till att skriva och publicera nästa del.. Det har gått assegt, så den kommer inte att bli som jag vill, men ni ska väl ändå få en del tycker jag.
Ber tusen gånger om ursäkt till de läsare jag har krav. Också; tusen gånger tack för att ni faktiskt stannat <3

Har ni märkt att varje gång jag säger att jag inte orkar skriva så lägger jag upp något i alla fall, samma dag?
Det här är inte kapitel 6, utan en grej som har legat i mappen "Opublicerat" hur länge som helst eftersom att jag inte riktigt varit säker på vad jag tycker om den. Ni kan få den iaf, fast ska kanske sätta lite varning, den är inte så rolig :(



Låt mig gärna veta ur vems POV ni läser den här; jag är nyfiken :3

Det gick så fort. Alldeles för fort. Det var ingens fel, det var verkligen inte det. Den stora långtradaren som var på väg i motsatt riktning över bron, den fick sladd. Det hade regnat hela dagen innan, och temperaturen hade gått sjunkit nedanför noll under natten. Det var inte lastbilschaufförens fel, det var verkligen inte det. Det bara hände. Det gick så fort. För fort. Ett halvt ögonblick som förändrade en hel verklighet. Den väldiga släpvagnen lade sig på tvären över vägbanan, det fanns ingenstans att ta vägen. Trots de moderna bromsarna, som inte ska kunna fastna och glida, fick även de sladd. De snurrade nästan ett halvt varv innan bilen slet sönder räcket och skickade ned dem från bron. Han hann inte ens skrika. Han sträckte sig efter sin brors hand då de flög igenom luften, mötte tvillingens skräckslagna blick.

   Trycket då de träffade vattenytan skickade hans huvud bak mot nackstödet. Yrseln fick det att ringa i öronen, tvingade bort alla andra ljud. Glas krossades ljudlöst, grävde sig in i hans armar, in i hans kropp. Vatten vällde in igenom hålet rutan lämnat efter sig. Paniken åt upp honom medan han fumlade med bältet. Den isande vätskan nådde honom nästan till midjan då han äntligen tog sig lös, då han äntligen lyckades sparka upp dörren. Ett ansikte bredvid honom, ett till dök upp ögonblicket efter. Ett fattades.

   Det var inte en tanke som tog fart i huvudet som fick honom att agera. Han försvann under vattenytan, tog sig in i den nu nästan helt vattenfyllda bilen samma väg som han tagit sig ut sekunderna innan. Den nästan vuxne man han kände så väl rörde sig inte, hade inte gjort ett enda försök att ta sig lös. Hans ögon var slutna.

   Trots att han inte kände sina händer över huvud taget, fick han tillslut upp bilbältet som höll fast tvillingen. Slet med honom ut ur den sjunkande bilen, insåg att det var mer än två meter upp till ytan. Det sprängde i hans lungor, syrebristen tog det ringande ljudet till nya nivåer. Han sparkade ändå med benen, vägrade släppa greppet om broderns lealösa kropp. Han skulle hellre sjunka tillsammans med sin tvilling än att lämna honom kvar. Någon drog dem de sista meterna upp till ytan. Han kunde inte känna sina armar, inte sina vader. Orkade inte protestera då en av de två andra slet tvillingen ur hans grepp, kände hur någon grep tag i hans krage och hjälpte honom in mot stranden.

   Han kunde äntligen känna fast mark under fötterna. Stapplandes tog han sig upp ur vattnet och föll på knä i gruset som omgärdade kanalen. Han kunde höra någon ringa efter hjälp, kunde höra panikslagna röster, vissa var förvirrade, andra beslutsamma. Någonstans bland allt detta kunde han höra ett envist, monotomt ljud. Paniken nådde även honom då hjärnan placerade lätet som tillhörande i sjukhusserierna på TV. Han vågade inte lyfta blicken, ville inte, tänkte inte. Ändå tvingade han upp huvudet så att hans ansikte riktades mot ljudets källa.

   Ett par ögonblick slutade hans hjärta att slå helt och hållet. Det var bara en tung sten som fanns i hans bröst, oförmögen att pumpa omkring blod. Lika ofungerande var hans brors hjärta, då en man han inte kunde känna igen än en gång lät händerna slå mot tvillingens bröstkorg. Och igen. Och igen, och igen och igen. Mannen knep ihop tvillingens näsa och blåste in luft i hans vattenfyllda lungor.

   ”No, no, no…” Han tvingade sig själv upp, trillade nästan på näsa igen men lyckades hålla sig själv på fötter. Han stapplade framåt, visste inte om benen var så svaga av vad som just hänt eller om det var på grund av vad som höll på att hända. Knäna vek sig och han föll ned mot gruset vid sin brors huvud. Försiktigt lade han en hand mot broderns panna. Den var iskall. Varsamt strök han bort den blonda lugg som låg klistrad över tvillingens ena öga.

   ”Wake up” mumlade han. Tårar droppade ned på det kalla skinnet. ”Please, wake up.”

   Han knuffades undan då mannen än en gång försökte få igång andningen på den halvvuxne mannen, protesterade inte, väntade tålmodigt tills mannen återgick till att tvinga omkring blodet i tvillingens artärer bara för att sedan fortsätta stryka tvillingen över pannan.

   Det gick sekunder, minuter, kanske timmar – han visste inte, brydde sig inte. Så kunde han höra sirener närma sig, ljudet av en bil som stannade, fötter som skyndade, hjul som rullade. En bår låg plötsligt på andra sidan tvillingen. Han flyttade lydigt händerna då ambulanspersonalen lyfte upp hans kopia på den orangea plasten, reste sig och gick bredvid dem. Hela tiden var det någon som höll igång broderns hjärta. En blå mask var placerad över tvillingens mun, tvingade in syre i lungorna som inte ville fungera. Försökte rädda något som inte gick att räddas. Det hade han vetat länge. Det var länge sedan nu som hans tvilling lämnat dem för gått, och det fanns inget alla dessa människor kunde göra för att få tillbaka honom. Hoppet är det sista som lämnar människan sägs det och kanske var det i det ögonblicket som hoppet lämnade den numera ensamme tvillingen.

   Utan ett ord pressade han en kyss mot den iskalla pannan, ett tyst avsked till den kamrat han hittills delat alla livets ögonblick tillsammans med. Fötterna ledde honom från platsen, tillbaka mot vattnet, till den isande kyla som tagit hans bror, hans bästa vän, ifrån honom.

   ”Take me too.” Han hade vatten till vaderna, hela tiden på väg utåt, när han viskade orden. Någon måste ha hört honom, någon insåg, reagerade.

   ”What did you say? What are you- What is he doing? Why is- Ey, kid! Get back here!”

   Det nådde inte fram. Kanske var hans hörselsystem lika avdomnat som hans hjärta. Kanske ville han bara inte höra.

   Starka armar slöt sig om hans bröstkorg, om hans armar och drog upp honom ur den isande kyla som slitit allt som var viktigt, ut ur hans liv.

Hejsan alla, förlåt förlåt förlåt för att jag inte lägger ut något.

Typ fjärde försöket att få till en bra Kap. 6, men det går askasst och jag blir inte nöjd alls och inget blir bra och blääh :(

Förlåt!

Jag har så stor lust att bara:

Kapitel 6

Och så slog en stor meteorit ned på jorden och alla dog.

The end.

Just nu pallar jag inte mer, det fungerar inte idag. Förlåt och goodbye, jag skriver någon dag när min hjärna faktiskt kan göra något vettigt istället. Förlåt.

Much love :-*

Hejsan alla fina people som läser!
Nu råkas det vara så att jag ska operera mitt knä och jag har fått en tid nu på fredag, alltså den 27/4 (ska sätta in ett nytt korsband eftersom att jag uppenbarligen slet av det i juni på fotbollsturneringen med skolan *suck*). Tänkte bara att ni skulle veta, för antingen kommer jag att inte skriva något alls ett par dagar då eller så kommer jag att vara överdrivet aktiv här (jag tror på det senare ;)).

Ja, typ så... Ska försöka lägga upp ett nytt avsnitt snart, men har ett engelskaprov i morgon som jag måste plugga till och svenskanationella på torsdag och typ så ja, så vi får se..

Jedhugs and jedkisses från mig och mitt pajjade (men snart hela) knä :-*

Hey guys, ledsen för förseningen :*
Det här är nog den mest noggranna novell jag har skrivit till bloggen. Den är 4,5 A4 lång (hoppas att ni orkar läsa :S) och jag vet inte hur många gånger jag har läst igenom den. Den är extremt cheesy och jag älskar den :P

Ni skulle inte kunna vara gulliga och lämna några ord där nere och säga vad ni tyckte? Det skulle göra moi glad ;)
Jedhugs and Jedkisses

John & Rebecka

Det hade gått så länge, flera år faktiskt. Tiden går fort när man har roligt, brukar man säga. Och nog hade det hänt mycket roligt under åren som gått. Han och Edward – Jedward – tuffade fortfarande på. Kanske inte lika starka som under sin storhetstid, men de hade ändå fortfarande dryga miljonen followers på Twitter. Musiken hade gått mot det lite lugnare hållet, och kläderna var lite mindre extrema. Deras quiff hade krympt en aning, men även den var kvar. De hade flyttat hemifrån båda två, till ett gemensamt hus precis så som de hade sagt att de skulle. Edward hade visserligen sin del av huset för sig själv, men han hade börjat prata väldigt mycket om en särskild flicka. Än hade han inte erkänt för något – inte ens för sig själv – men nog visste John vart det var på väg. Han hoppades bara att hon skulle tycka lika mycket om tvillingen som Edward tyckte om henne. Edward förtjänade inte att få sitt hjärta krossat igen.

   John satt på sängen i Edwards rum. Brodern hade inte kommit hem ännu. De hade båda blivit utbjudna av några vänner, men John hade vänligt avböjt. Han behövde lite tid för sig själv. Han behövde lite tid att tänka. Den lilla, svarta asken snurrade sakta mellan hans fingrar. Han hade funderat på det länge nu, velat fram och tillbaka. Tänk om hon inte ville? Tänk om hon sa nej?

   Så många tankar virvlade omkring i hans sinne, flytiga försök hans undermedvetna gjorde för att få honom att ångra sig. Men han skulle inte ändra sig. Han och Rebecka hade varit ett par i flera år nu. Det var dags. Det var dags för det stora steget, steget han våndats för i flera veckor. Han hade hållit det hemligt för alla, inklusive tvillingen. Edward hade förstås sett att han grubblade på något, men inte frågat. John var honom evigt tacksam för det.

   Nu satt han dock på tvillingens säng, som sagt, och snurrade den lilla asken emellan fingrarna. Innan han kunde prata med Rebecka var han tvungen att prata med Edward. Han var tvungen att prata med brodern innan han tog det stora steget. Få hans godkännande. Om Edward sa att det var en dum idé skulle han gömma asken och dess innehåll någonstans, till det tillfälle då Edward sa att det var tid. Han värdesatte tvillingens åsikter över allt annat, precis som alltid.

   Ljudet av en dörr som öppnades fick honom att släppa asken med blicken. Ett par skor kom inflygande genom springan, det nyaste paret i deras egen kollektion. De studsade mot den mörkbruna byrån som stod mot väggen, mitt emot den breda sängen. Hela dörren svängde upp, blottade ett par mörka jeans i stark kontrast till en blek mage. Tröjan var halvvägs över huvudet, så Edward såg inte John, som satt på sängen med ett allvarligt uttryck i ansiktet. Ett roat smil smög sig dock upp på den äldre tvillingens läppar.

   ”Edward, what are you doing?”

   Den yngre drog förvånat av sig tröjan helt, blev stående framför John med bar överkropp och armarna fortfarande instuckna i tröjans ärmar. Chocken över att brodern var i hans rum och satt på hans säng gick dock över fort – han var trots allt van vid tvillingens påhitt.

   ”I- I was going to take a shower… What are YOU doing?”

   ”I… I just…” Han tog ett djupt andetag och öppnade den lilla asken med tummen. Väl inbäddad i svart sammet låg en tunn strimma guld. Ringen var slät och simpel, med två hopflätade hjärtan som enda dekoration. Han kunde höra hur Edward drog efter andan, hur tvillingen kom närmare och närmare, för att till slut dunsa ned på sängen bredvid honom. Brodern la en arm om hans axlar, så att de satt tätt, tätt – precis som när de varit små, precis som efter den vecka då han nästan förlorat Edward.

   ”I want to ask her to marry me.” Tvillingens huvud var så nära hans eget att han kunde känna hur ett leende spred sig i broderns ansikte. Ögonblicket efter slog Edward armarna om hans bröstkorg, höll honom hårt och länge, med pannan pressad mot hans öra och näsan kittlandes i hans nacke. John tillät sig själv att njuta av att ha brodern så nära, ett par sekunder, minuter – tidsuppfattningen var inte riktigt på topp. De var förstås fortfarande oerhört tajta, men allt eftersom att Rebecka blivit en del i vardagen hade de glidit ifrån varandra. Eller, inte glidit ifrån varandra, men slutat umgås varenda vaken sekund. Han saknade det, men samtidigt var det kanske dags. Den här gången hade de i alla fall inte brutit sådär plötsligt som när Rebecka först gjort entré i deras liv. Det här hade kommit smygande, på ett sätt som varit okej för dem båda.

   ”I’m so happy for you, both of you!” Edward lade händerna på hans axlar istället, pratade i det där ljusa tonfallet han alltid fick då han var upphetsad. Ett ögonblick saknade John närheten, men sedan tvingade han sig själv att svara.

   “She hasn’t said yes yet.” Det blev mest ett mummel, ungefär som allt annat han sagt. Hela han kändes som ett mummel, ett tyst burrande som fortsatte att rulla framåt bara för att resten av världen tvingade honom. Den rädsla han känt för att brodern inte skulle vara okej med det övergick till en stickande känsla av att Rebecka skulle avvisa honom.

   ”She will! She’ll be so exited, she’ll be so happy.” Edward strålade mot honom, medan John själv blev allt mer övertygad om att Rebecka skulle säga nej, säga åt honom att dra dit pepparn växer.  Han svalde hårt.

   ”You don’t know that.” sade han, djupt olycklig.

   ”But I know Rebecka. She will be happier that you could ever imagine.” Edward tittade honom menande i ögonen. Det var väl sant det han sa. Edward och Rebecka hade genom åren – efter den dåliga start de fått – kommit att bli väldigt nära vänner. De kunde prata om allt verkade det som, men de var mer som tjejkompisar än… något annat. Helst av allt gick de båda på stan och shoppade ihop och John var mest tacksam för att han slapp följa med varje gång som sällskap; de klarade sig utan honom ibland.

   ”But…”

   ”No ’buts’, John. But it’s your choice, of course.”

   John skrattade till.

   “What happened to ‘no ‘buts’’?”

   “Oh shut up.” Edward knuffade undan hans huvud, vilket bara fick den äldre att skratta ännu mer. Försiktigt lade han den svarta asken med sitt värdefulla innehåll på nattduksbordet.

   ”So you really think it’s a good idea?”

   Edward bet sig i läppen och tänkte efter.

   “Well, if you’re ready for being a husband…” Här bröt Edward ihop i en skrattattack och var tvungen att be om ursäkt hundra gånger. När han återhämtat sig fortsatte han:

   ”If you’re ready for being married, and if you really want this, then yes. Yes, it is a good idea. You guys are perfect together. Your children will be beautiful!” Den yngre log stort när han yttrade de sista orden. John ryckte till då en tanke slog honom; en av de få saker han faktiskt inte berättat för sin bror under de senaste åren.

   ”Oh Edward, about that… You know that… that ’sex after marrige’ thingy?” Han bet sig i läppen, visste inte hur han skulle fortsätta. ”We… we kind of… well…”

   ”You’ve already had sex with her.” Edward konstaterade fakta med en axelryckning. Det var inte som om det spelade någon roll egentligen, i hans värld var det var och ens eget val, inte ett löfte man gav som var skriver i sten.

   ”You know? How? Did she tell you?” John stirrade chockat på sin bror. Han som varit lite småstolt över att han faktiskt lyckats hålla en hemlighet för Edward, vilket annars var något han var väldigt dålig på.

   “John, I know you better than anybody, I’m not stupid. You lasted, like what? One and a half year? I knew it the morning after. Rebecka hasn’t said anything.”

   Den äldre sa fortfarande ingenting, så Edward fortsatte.

   ”And one and a half year? That’s kind of impressive actually. I mean, she’s hot.” John himlade med ögonen åt honom, men kunde inte låta bli att le. Edward räckte ut tungan tillbaks. De satt tysta ett par minuter, ett tag. De hade inget behov av att tala med varandra för tillfället. John suckade, djupt, lutade huvudet mot broderns axel. Tillslut var det Edward som bröt tystnaden.

    ”Can I see the ring?” John rätade på sig när den yngre yttrade orden, nickade sedan utan ett ljud. Han sträckte sig mot sängbordet, tog den lilla, svarta asken och gav den till tvillingen. Edward öppnade försiktigt, nästan tveksamt, locket. Han höll asken nära ansiktet, betraktade guldsmycket utan att röra vid det.

   ”It’s beautiful, John. Did you choose it?”

   John nickade.

   “Yeah, I did. The lady in the shop showed me all these ring, but no one ever felt right. It was my seventh time in that store today. I gave up and was about to walk out of the shop when I saw this, just laying on a shelf. These are not even made anymore, she said. She had no idea of why it was laying there.”

   “That’s destiny. It’s perfect.”

   “I know, right?” John log, det första helt avslappnade leendet på flera timmar.

   ”Are you going to ask her today?”

   Nervositeten gjorde sig påmind igen. Han svalde hårt, nickade sammanbitet.

   ”Yeah… If I’m brave enough, I guess.”

   Edward betraktade hans profil, log ärligt.

   ”You’re the bravest person I know, John.”

   Han skulle just svara, tacka, säga ”You’re the bravest person I know.” eller ”You’re the best.” eller ”I’m so glad that I’ve got you, Ed.”, när de hörde smällen av ytterdörren som slogs igen.

   ”John, I found this really cool thing, I bought it for you! I’ll be in the bedroom!” Hennes röst från hallen. Det knöt sig i magen. Han skakade på huvudet, svalde hårt igen och återigen men kunde ändå inte få bort klumpen i halsen.

    ”Edward, I’m scared. What if I just ruin everything? Maybe it’s better just to leave things alone, everything’s great now, right? Why should I destroy that? I…”

   “Do what you want to do. I don’t care, and you’re right; everything’s great right now. But, John, don’t let the fear of failure destroy the opportunities. That’s not how we do thing, remember? We’ve fooled death, we’ve survived kidnappings and panic attacks and haters. You decide what you do, not the fear.” Brodern tittade på honom med stora ögon, sög åt sig vartenda ord han sa. För Edward hade rätt. Det hade han alltid.

   ”You’re right, you’ve always been the smart one.”

   “Shut up and give me a hug.”

   De kramade om varandra. Länge satt de med armarna om den andre; Edward som försökte föra över mental styrka till John, John som samlade trygghet och mod från sin yngre bror.

   ”I love you man.” Han mumlade mot tvillingens nacke. Han kunde känna tvillingens leende igen.

   ”I love you too, John. Now go and do whatever you want to do. CK bought you something.”

   John nickade bara, reste sig upp och gick mot dörren.

   ”Ey, John! You forgot something.” När han vände sig om stod Edward där med handen utsträckt och den lilla asken vilandes i handflatan. Johns fingrar slöt sig kring plasten. Ett sista leende, sedan försvann han ut genom dörren.

   För att ta sig upp behövde han passera hallen. Hennes jacka hängde prydligt på kroken, tillsammans med Edwards som garanterat inte hängts dit av tvillingen själv. John fnös till, skakade flinandes på huvudet. Men tyngden av asken gjorde sig påmind. Skrattet fastnade i halsen och han gick på darrande ben mot trappan. Självklart hade Edward rätt. Han fick inte, skulle inte, låta rädslan för misslyckande förstöra. Fötterna sökte sig den välbekanta vägen upp till andra våningen, genom den korta korridoren och fram till dörren. Det vackra, snidade träet som varit det första de valt till sovrummet. Dörren hade bara dykt upp framför dem i en katalog, och den som satt där innan behövde ändå bytas ut. De hade beställt den senare samma dag.

   Gångjärnen var väloljade och tillät dörren att glida upp utan ett ljud. Rebecka stod med ryggen mot honom, betraktade de saker som låg ovanpå påsarna på byrån. Han petade in asken i en ficka, gick över till henne. Lade händerna på hennes midja och pressade mjukt läpparna mot hennes nacke.

   ”Hi gorgeous,.I’ve missed you.”

   Hon vred sig in i omfamningen, besvarade kyssen.

   ”I’ve missed you too. Look, I found this and I thought about you. It’s a…”

   “Rebecka…”

   “No, shush, I’m talking. I bought it at…”

   “Rebecka.”

   “John, stop it I’m trying to tell you something.”

   “And I’m trying to make you stop trying.” När hon öppnade munnen för att protestera ytterligare la han ett finger över hennes mun. Den andra handen letade sig in i fickan. Han tillät inte sig själv att tveka. Hans finger gled över hennes läppar då han sjönk ned på ett knä. När han öppnade asken slog hon händerna för ansiktet, ett leende, större än vad som verkade fysiskt möjligt, lös upp hela hennes existens. Inte för att hon inte lyste upp hela hans värld i vanliga fall. För det gjorde hon; varenda minut, varenda sekund. Varenda ögonblick. Den lilla guldringen glänste ikapp med henne.

   ”Rebecka, I love you. I don’t need the sun when you light up my world. I’d do anything to make you happy; as long you are happy, so will I be. I want you to be the person I see when I go asleep and I want you to be the first thing I feel in the morning, not just now, not just tomorrow, but forever.

I love you more than anything and I want to spend the rest of my life with you by my side. Without you I would be nothing. My life would be worth nothing, because you are my whole life. Will you be mine forever and marry me?”

   Rebecka gick ned på knä framför honom, slog armarna om hans hals, begravde ansiktet mot hans nacke. Han kunde inte avgöra om hon skrattade eller grät – så vitt han kunde känna var det nog lite av varje.

   ”Silly.” mumlade han in i hennes hår. ”You’re not supposed to stand on your knees.”

   “I don- don’t care. God John, why are you doi- ing this to me- e? Why do you have to be- to be so- o perfect?” Hon pressade sina läppar hårt mot hans. “Of course I’ll marry you! Yes! YES! God John, yes, I’d love to.”

   Hans läppar sökte hennes igen, tungan gled trevande utmed hennes. Men istället för att släppa in honom drog hon sig tillbaka, tittade på honom med ett nästan blygt leende.

   ”Can I haz ring? Pleaze?” Henes ögon glittrade busigt.

   John skrattade; ett nöjt, kluckande läte.

   ”Sure. Here, give me your finger.” När hon sträckte fram handen trädde han försiktigt på den, höll kvar hennes hand i sin ett par sekunder och betraktade den. Edward hade rätt, den var perfekt.

   ”It’s beautiful, John.” Det faktum att hon exakt kopierade tvillingens ord fick honom att skratta igen.

   ”Not as beautiful as you are.” Han lutade sig in för ännu en kyss, men Rebecka smet undan.

   ”Where’s yours? I want to see it on you.” Nyfiket kikade hon över hans axel, sökte igenom hans fickor, men utan resultat. John skakade på huvudet åt hennes försök.

   ”I left it in Edward’s room. Figured you wouldn’t look there.”

   “What would I look for?” Hon rynkade pannan och räckte ut tungan åt honom.

   ”I don’t know. Make up?”

   “Like I wouldn’t find that in Edward’s room?” Orden lockade dem båda till skratt igen, och John nickade.

   ”Yeah, you’re right. But you…”

   “I got the point, yes.” Hennes leende fick hjärtat att fladdra till i bröstet. Hur kunde han vara värd denna fantastiska varelse?

   ”Go get it. And tell Edward. But I guess he already knows, right?”

   Han svarade inte, log bara. Placerade en sista kyss på hennes näsa och försvann sedan ut genom dörren. Vägen tillbaka till tvillingens rum kändes oändligt mycket kortare än innan. Han tog trappen i bara ett par steg, snubblade inte ens över tröskeln han annars alltid slog i. Kom inte ens på tanken att knacka utan fläkte bara upp dörren. Edward stod vänd mot den mörka byrån, lika halvnaken som förut men med ett annat par byxor. Pärlor av vatten fick hans rygg att glänsa och håret låg slickat mot sidan av huvudet. Ögonen sken uppjagat då han vände sig om för att möta sin bror, sa inget – som om några ord var nödvändiga.

   ”I knew you’d make it!” Edward boxade honom lätt på axel men John var för glad för att slå tillbaka. Istället slog han armarna om sin tvilling – som av ren reflex ryggade för slaget som borde kommit. Sedan föll Edward in i omfamningen, kramade tillbaks, skrattade med brodern.

   ”I’m so happy for you guys, but John…”

   “Yeah?” Edward hade nog aldrig sett sin bror le så stort. Jo, möjligtvis den där gången för många år sedan, då de äntligen fått vara tillsammans igen efter den där veckan. Men det var inte på det här sättet.

   “Why are you here and not with your fiancé?”

   John flinade.

   ”I hid the other ring in here, Rebecka told me to get it. And besides, I had to tell you!”

   “But I already knew what would happen, you know.” Den yngre blinkade busigt. ”Get the ring and go. What the hell, John, you can’t stay here! Go!”

   John slog armarna om honom igen. ”Thanks Ed. Thanks for everything. You’re the best and I’m so glad I got you. You’re the best free thing I ever got.”

   “I thought that’d be CK...” Tvillingen mumlade, nära hans öra.

   ”No, that’ll always be you. She wasn’t for free, you know.” Han mumlade tillbaka, ett leende lekandes på läpparna liksom på Edwards. Kramade extra hårt ett par sekunder för att sedan släppa. Ringen låg snart i hans hand, och han sprang upp igen, lyckades hoppa över den där dumma tröskeln utan att bryta några tår. Rebecka satt på sängen, betraktade hänfört guldlänken och dess hjärtan. När John kom in genom dörren lyfte hon blicken, det oändliga leendet verkade fastklistrat med Karlssons klister.

   ”Give it to me.” Han gjorde som hon beordrade, lade den i hennes utsträckta hand. Hon vred den mellan fingrarna ett par gånger och tog sedan tag i Johns hand för att dra ned honom på sängen bredvid henne. Greppet släppte hon inte då han satt sig ned. Istället sade hon åt honom att räta ut fingrarna. Lydigt gjorde han som hon sa, tittade, nästan förtrollat, när hon trädde ringen på hans finger. Andäktigt lät han ögonen glida över den släta metallen.

   ”It is perfect.” Han mumlade tyst, mest för sig själv. Rebecka lade armarna runt hans nacke och drog honom nära, svepte lätt med läpparna över hans.

   ”So are you.” Hon andades ut orden ögonblicket innan deras läppar kolliderade med nyvunnen kraft.

John & Rebecka prylen (som blev mer John&Edward men whatevah) kommer upp ikv nån gång :D i morgon kanske, är för trött och jag vill verkligen att den här ska bli perfekt. Kommer att läsa igenom och checka i mrgn och publicera den efter. Ber om ursäkt för detta, allt gick jättedåligt där ett tag *suck*

Här har ni ett soundtrack så länge:

(Hanna din musiksmak är grymmast!)